Tog mig en promenadmorgon, jag vaknade redan 5:20 på morgonen. Hade en mardröm och därav kunde jag inte somna om. Eller mardröm är egentligen fel ord, jag vaknar ibland av ångest över saker, sådant jag inte kan kontrollera. Någon form av stress som kommer över mig kring saker som jag aldrig kan påverka men som bara finns där. Det är svårt att förklara vad det går ut på, men tror det är samma känsla som växer på mig stundvis och som skrämmer mig dagligen.
Jag skulle säga att mitt största problem är att jag oroar mig över saker hela tiden. Jag planerar inför katastrofer för att vara något sånär förberedd om dessa skulle ske. Eftersom jag haft min stora andel av trauman så gör detta att min sömn aldrig går ner i djupsömn utan jag är alltid på min vakt, som min psykolog sa ”du sover med ett öga öppet, redo för flykt”. Varje liten kris jag går igenom påverkar mig oerhört mycket och därmed så befinner jag mig i detta stadium ofta. Dock har känslan trappats upp på sista tiden, och det är av personliga skäl.
Hur som helst, jag vill inte sitta här och skriva i gåtor men jag kan heller inte berätta varför jag mår så här just nu. Så jag försöker istället fokusera på det faktum att jag strax efter klockan 7:00 idag begav mig ut på en morgonpromenad, jag lyssnade på Framgångspodden om valet och fick ännu mera ångest. Så det valet av podd var nog inte helt rätt för dagen, så väl hemma ställde jag mig i duschen och lät vattnet skölja över min kropp. Tog min handduk och satte mig vid sminkbordet för att titta på Wahlgrens värld. Begav mig sedan mot köket där jag avnjöt frukosten ni ser ovan, jag kände hur ångesten började lätta något.
Den kommer i vågor nu den där förbannade ångesten, igår på Maxi slängde den sig över mig när det stod två barn utanför och sålde Restaurangchansen, jag sa nej denna gång eftersom jag aldrig hinner använda dessa kuponger och fick så dåligt samvete efteråt. Gick in och kände mig som världen rasade runt mig, fick knappt någon luft. För att jag sagt nej till barn som sålde något jag inte vill ha. Det är sådant tecken på att jag håller huvudet precis ovanför vågen. Jag orkar hålla mig uppe, men sköljs om och om igen neråt.
Förbannade skitångest som jag önskar mig helt fri från ångest. Som jag önskar mig fri från skuldkänslor och fri från denna känsla av vågor som sköljer sig över min kropp. Jag vill slippa ångesten, mina rädslor och mitt konstanta dåliga samvete. Jag vill kunna sortera bort andras besvikelser som nästlar sig fast i mitt inre. De minns inte mig, men jag minns dem för en livstid. Förbannade ångest, förbannade dig som vinner över mig gång på gång.
Madeleine Stenberg 
