Insåg att jag glömt visa de fina plaggen jag fyndade på Facebook. Båda är från Me&I och tidigare säsonger. Så himla fina verkligen, jag gillar dem verkligen jättemycket.
Me&I- T-shirt & klänning
Kategori: Mitt liv
En trevlig kväll.
Vilket underbart väder vi har. Jag har varit ute och gått med Lizzla en sväng då hon haft svårt att komma till ro. Vi gick ner på stan och miljötränade tills Björn kom dit. Jag gick då in till Falan Gallerian och Systembolaget där jag köpte lite Prosecco. Tog med den flaskan hem till min kollega, så vi drack lite gott och åt sallad på hennes uteplats.
Det är jättekul att jag lärt känna Charlotte som hon heter. Verkligen en person som jag blivit vän med snabbt och det känns verkligen jättefint måste jag säga. Jag känner att vi kan prata om det allt.
Nu är det helg, och det är jätteskönt. Det får bli en lugn och skön helg hoppas jag. Igår tog jag årets första dopp i dammen i Kniva och det hoppas jag att det ska bli mer av.
Äntligen torsdag.
Sällan har jag varit så trött om nu. Denna vår har onekligen tagit slut på all form av energi för mig, och det känns. Från arbetssökande till nytt jobb, till att förlora Skilla i en bilolycka, till att köpa lilla Lizzla. Att gå på valpkurs varje söndag och onsdag, att ha studentfirande och att försöka sälja av mina Me&I kläder. Kroppen orkar inte mer just nu, den skriker efter en paus i helgen. Och paus ska det bli, för idag går jag hem för ledig helg. Jag ska på valpkurs på söndag, och det var egentligen vad jag mäktar med utöver lek med Lizzla.
Jag har lärt mig att lyssna när kroppen säger stopp, vi är ju olika. Vissa av oss får energi av att umgås och göra massor av saker. Själv så behöver jag vara socialt inaktiv i perioder för att få tillbaka mig till piggare mood. Jag är dock glad över att insett detta, förr skulle jag vara med på saker för ”normen” ansåg att man skulle flänga runt. Nu har jag istället insett att normen inte är för alla. Och jag behöver återhämtning för att må bra, det gör mig inte till en tråkig människa. Det gör mig till en person som vet vad jag behöver.
Dagen William tog studenten.
Igår var det dags! William sprang ut med glädje från skolan och tog studenten. Dagen han ropade, skrattade och sjöng. Att se sitt lilla barn på två hela meter springa ut i vuxenlivet fick mig att gråta! Så oerhört vackert! Älskade barn som jag älskar dig!
Det var också fint att se hans vänner som han gått med från förskoleklass ha samma glädje, och hans tremänning Lucas. Även de nya vänner han lärt känna på gymnasiet. Alltså man blir så varm inombords!
Jag körde William i caben till Kniva efteråt och sedan åt vi jättegod mat, William öppnade sina jättefina presenter. Jag tänkte visa upp allt imorgon!
Två av mina tre syskon var på plats, och min systers sambo var med också. Sedan var Björns familj och släkt där och firade. William fick presenter från: sin mormor och morfar en jättefin Lomantavla och manschettknappar med dalavapnet i silver. Från mig och Björn, farmor, farfar & hans fru fick han en klocka, från sin ena farbror och frå fick han porslin, från sin andra farbror bestick och från sin gammelfarmor en gryta i gjutjärn. Av mina syskon med respektive så fick William en stor korg med olika godsaker i. Sen är jag osäker på vem han fick vad från men böcker och spel samt massor av studentnallar så klart.
Jag är så stolt över dig William som klarat natur på gymnasiet!
Fina fötter & händer till sommaren.
Var till Katrin på Daily life spa igår och idag. Igår fixade jag naglarna, och idag tog jag fotvård. Det är så skönt att få fötterna fixade, jag tycker verkligen om den saken. Samma med naglarna, jag gör mina naglar en gång i månaden.
Vänskap, isolering & ätstörningen.
Så var det äntligen fredag. Jag och Lizzla har tagit en morgonpromenad, busat och haft det mysigt tillsammans. Det är lyx att ha lediga fredagar onekligen!
Igår var jag och Lizzla hem till min fina kollega Charlotte. Vi åt pizza och pratade, en hel del om framtiden blev det. Jättekul verkligen att lärt känna Charlotte, jag började på skolan i april och vi har träffats på fritiden vid två tillfällen redan. För andra är det väl ingen grej, men för mig är det ganska stort för jag umgås knappt med folk. Jag har vänner, men det är sällan jag umgås med någon. När jag började må dåligt runt 12-13 års åldern i samband med att jag fick ätstörningar så började jag också isolera mig mer och mer. Absolut att jag alltid haft vänner, men jag har också varit otroligt bra på att inte umgås för jag har känt mig för tjock. Även då jag var underviktig så det har egentligen aldrig suttit i storleken utan i mitt huvud.
Jag tänker ibland om det är samma känsla jag har över att inte ha något värde. Om det sitter i samma del av hjärnan som ätstörning är på, för dessa två går så ofta hand i hand. Det är lättare att leva bara jag och ätstörningen, än jag och andra. Märkligt eftersom ätstörningen är långt ifrån en vän egentligen, men ändå känns som en trygg snuttefilt…
Efter Skillas död har jag bestämt mig för att leva mera, umgås med människor och ta vara på livet. Precis som Skilla gjorde, ett steg i den saken är att umgås med människor jag vill umgås med. Att våga vänskap. Det känns fint! Och ännu finare att se att någon vill umgås med mig, eftersom jag i mitt huvud spelar upp att ingen tycker om mig.
Nej jag söker inte tröst i den saken, att någon ska skriva folk tycker om dig. Utan det är vad mitt huvud tror. Det är inget som jag behöver få höra inte är så. En logisk del av min hjärna fattar att människor vill umgås med mig, tycker om mig och uppskattar mig precis som jag uppskattar andra. Men sedan den andra delen av min hjärna, där ätstörningen bor den FÅR mig att tro något helt annat.
Pollenallergi & dagarna i maj.
Tillbaka till jobbet efter två dagar migrän och då slog pollenallergin till istället. Jag vet inte vad det är med skolor som lokal för mig men mitt vänstra öga börjar alltid krångla och rinna, samt bli rött och allergiskt så fort jag befinner mig på en skola. Mycket märkligt, funderat så många gånger vad det beror på? Ventilationen kanske?
Efter jobbet idag hämtade jag Lizzla och sedan har vi gosat och lekt tillsammans. Nu sover hon! Ett stort steg för henne idag var att lyckas ta sig upp för trappan här i lägenheten alldeles själv. Älskade flickan! Blir så stolt! Filmade saken så det finns på mitt Instagramkonto saramadeleine.se heter jag där.
Om sorg, saknad och kärlek.
Ingen är nog gladare än jag att vi lämnar april. En del av mig förstår inte var denna månad innehållit. Huvudet är fullt och jag är helt slut. Först nytt jobb med allt vad det innebär, men vilka kollegor jag har där! Sådant fint stöd jag fått efter att Skilla dog i bilolyckan, vi har ju bara träffats i några dagar men jag känner mig redan som en i gänget. Det är så himla fint!
Sedan då Skillas död där den 15 april, att se henne bli överkörd och ha den saken uppspelad i huvudet om och om igen. Jag har fortfarande inte riktigt förstått saken, det blev lättare när hon hem. Nu har hon en fin plats i bokhyllan och jag pratar med henne. Bara för att hon lämnat jorden för att bli en änglahund så ska hon leva vidare i minnet hos oss alla som älskat och nu saknar henne! Nu har du varit borta från jorden i veckorna två, älskade fina flicka.
Så lilla Lizzla, Skillas lillasyster. Glädjespridaren som verkligen får mig att skratta flera gånger om dagen. Vilken fart och vilken fläkt. Igår hade hon varit hos oss i en vecka och jag blir varm varje gång någon som älskat hennes storasyster Skilla, träffar henne. Hon sprider kärlek och glädje till alla och är läkande. Busfrö med fyra tassar stadigt på marken. Det här är ingen tjej som ger upp, utan hon visar vad hon går för.
Jag lämnar i alla fall april med en känsla av sorg, saknad och kärlek. För det har jag verkligen fått uppleva i april. Kärlek från alla som visat att de älskar mig, kärlek till Skilla och Lizzla. Sorgen och saknaden efter Skilla. Men jag väljer att tänka på kärleken, kärleken från Skilla och Lizzla, att både ge och få! Och kärleken ni människor runt mig ger och gett mig! Tack för den! Tack så innerligt mycket för den, ni hjälper mig att inse att jag inte sprider det mörker jag alltid trott jag spridit! Jag älskar er!
Skillas aska & lilla Lizzla som sprider glädjen.
Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av brevet jag känt panik för sedan den 15 april när Skilla dog. Där låg det, brevet från Anicura med texten om att Skillas stoft och urna nu finns att hämta. Stoft, ingenting kvar av min bästa vän, min dotter men älskade svarta pälskling. Min lilla Skilla-pilla-plupp-lupp. Min Skilla-frilla! Min fina underbara Skilla. Det gör så fruktansvärt ont i mig att hon är död, och hjärnan förstår inte.
Trots att jag fyllt i försäkringspapper, har avregistrera henne från jordbruksverket och att jag idag betalade för urnan och det som finns kvar av henne så tror min hjärna att hon snart kommer hem. Min hjärna vägrar förstå att hon är död, min hjärna tror att jag är i en mardröm och snart vaknar.
När jag är ensam så ser jag olyckan spelas upp för mina ögon, därav kan jag inte längre vila som tidigare själv. Jag vet att Skilla är död, men hjärnan kan inte acceptera att det hänt. Så här jag känt sedan allt hände, det är som en ridå i mig. Och nu ska jag hämta hennes urna, och hon finns inte mer. Älskade fina Skilla, du är så saknad och fattas mig!
Och mitt i allt detta har jag den underbara lilla Lizzla, glädjespridaren som får mig att skratta mitt i sorgen, som jag så önskar hade fått träffa sin storasyster. Vilket radarpar de skulle varit, även om jag tror Skilla är med oss hela tiden. Det är nämligen så att lilla Lizzla är oroligt trygg, hon leker och far runt. Lärde sig kommandot sitt efter en dag och lyssnar till sitt namn. Hon har varit två dagar på samma dagis som Skilla gick på, och där är hon kavat och leker med de andra hundarna. Det går lätt att lämna henne och även lätt att hämta! Hon blir så glad av att se mig, och lika glad att bli lämnad precis som storasyster Skilla var.
Det är så fint, en trygg liten tjej med fyra tassar på marken som leker och tar plats! Hon påminner om Skilla i mycket, som att hon vill snutta på min öronsnibb och även blicken hon ger mig. Hon är på samma platser som Skilla och gör saker som Skilla gjort, som att dra sig efter soffan och liknande. Det är fint, sådana gånger tänker jag att Skilla är här och leker med Lizzla. Eftersom Lizzla är så trygg med mig, känns det som hon visste från start att med mig skulle hon bli älskad, kanske är det Skilla som berättat det för henne. Jag vill tro att det är så!
Många känslor i det här inlägget, men så är också min själ nu. Fylld av glädje och sorg..
En påskafton för 30 år sedan. Dagen då ett barn förlorade sin pappa.
Idag är det exakt 30 år sedan min biologiska pappa dog. En bilolycka där han och hans bekanta krockade mot ett träd. Båda dog, och min pappa var passagerare i bilen. Påskafton 1993, och jag var nio år gammal. Min pappa var trettionio år, skulle fylla 40 till hösten.
Jag minns dagen, även om minnen bleknar med åren. Att vara ett barn när din pappa sätter självklart spår. Självklart har jag genom åren funderat på vem han var, konstigt att tänka sig att han detta år skulle fylla 70. Så gammal fick han aldrig bli, och han har varit död större delen av min livstid.
Förra året blev jag adopterad och har nu en pappa igen, vilket glädjer mig. Men jag har också haft en biologisk pappa, en pappa vars liv slocknade för trettio år sedan. När han var 39 år, lika många år som jag är nu. Dock skulle han fylla 40 på året, något inte jag gör eftersom jag nyss fyllde 39.
Ulf Landgren, min biologiska pappa idag är det 30 år sedan du somnade in. Tänk att vi är lika gamla, och hur ung jag inser att du var den dagen ditt liv tog slut.