Ätstörningar

Dala ABC, tankar om tillfrisknade i min ätstörning.

Madeleine Stenberg 4 juni, 2019 11 Kommentarer

Idag är det tisdag, jag har haft en dag på Dala ABC. Det var bra och givande, näst sista tillfället i endagarsvården och nästa gång är sista efter dessa sju veckor som egentligen skulle varit åtta. Vi ska dock träffas ett tillfälle till i gruppen och sedan ha en ensamträff, samt uppföljning till hösten så vi släpps inte helt för vinden. Skriver vi eftersom det är en grupp. Jag funderar en hel del på friskheten, jag känner att rutinerna börjar komma. Men fortfarande är vissa saker så jobbiga, som att äta vissa mat eller att få i mig mellanmålen varje dag. Det är fortfarande läskigt att äta mellanmål inför andra, det är fortfarande svårt för mig att se normala portioner då jag tycker normalt ser gigantiskt ut.

Men samtidigt ser jag förändringar hos mig själv, positiva sådana. Jag ser hur jag börjar ifrågasätta varför mat är så viktigt samtalsämne. Jag märker hur jag stör mig på att folk ska granska andras matintag och jag blir galet trött på att lyssna på hur ”duktig” någon är för att hen håller igen för att kunna kompensera inför helgens storätande. Jag märker hur sötsug är nästintill obefintligt och att jag hellre dricker mjölk eller juice för en Coca-Cola light. Jag upptäcker att godisskålen som förr slukades i ett nafs kan stå i flera dagar för suget inte finns, och jag märker hur jag någonstans ändå ser bakslag som något jag lär mig av.

Jag tillfrisknar och börjar se saker med andra ögon. Det är en skön känsla, jag börjar se friskheten närma sig med små steg och det är befriande kanske rent av livet som knackar på dörren. Det är inte helt utan ångest, inte helt utan att jag saknar vågen men det ger mig en inre frid jag inte upplevt förut jag går mot att må bra och bli frisk, det känns bra inombords det känns som vägen jag valt är rätt. Jag gjorde rätt!

Ätstörningen: När vågen lämnat mig.

Madeleine Stenberg 17 maj, 2019 45 Kommentarer

Jag skrev förra veckan att ett av de sakerna jag skulle göra i veckan var att ta med min våg till Dala ABC. Det gick inte, på morgonen fick jag panik så den fick stanna kvar hemma. Så på Dala ABC så fick jag istället SMS:a William som var hemma med sjukdom att han skulle gömma den för mig. Han beslutade sig dock för att lämna den dagen efter till Dala ABC istället så nu är den där på deras våghotell.

Nu skulle man kunna tänka sig att det är en befrielse. Jag är nu av med något som påverkat så gott som varje dag i mitt liv. Den där vågen som gjort att jag efter fyra dagar på semester börjat känna irritation för vågen inte är med på resan eller som varit den första jag slängt mig på efter en resa. Men jag känner ganska mycket ångest, och otroligt mycket känslor för att kompensera. Jag vill ut och motionera för att kompensera det jag ätit, något som jag inte får. Det är träningsförbud i den bemärkelsen att utfärda något som kompenserar matintaget. Så här sitter jag i en blandad känsla av skräck, för jag kan inte väga mig och jag måste äta större portioner än jag någonsin gjort.

Dock så här tre veckor med matschema och behandling så ser jag en förändring hos mig själv. Jag äter saktare, jag äter regelbundet och är inte sugen på socker alls. I onsdags önskade William lite mys med mig så köpte två Marabou chokladkakor som vi skulle äta tillsammans. Jag tog en rad av vardera alltså 8 bitar och var sedan nöjd. Efter det har jag inte rört den där chokladen.

Det är alltså något som hänt, hetsätningen jag hållit på med tidigare tycks inte finnas där. Kroppen säger stopp, allt för att jag äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Kroppen önskar sig inget mera, och vet du det är så skönt. Jag känner mig aldrig hungrig längre, aldrig så där övermätt eller sugen på socker. Jag är helt nöjd och glad, pigg och helt enkelt på väg mot något jag tidigare aldrig upplevt i min kropp. En befrielse mitt i en otrolig känsla av oro eftersom detta är fyllt med ångest. Men snart är jag fri, snart är jag inte längre den som går runt med ett oordning i ätandet.

Nu flyttar vågen, och magvecka.

Madeleine Stenberg 10 maj, 2019 32 Kommentarer

Min mage har slagit lite bakut sedan jag började min behandling på Dala ABC. Den liksom tömmer sig efter varje måltid, inte jättekul direkt. Jag har IBS och kosten i form av att börja ett nytt liv påverkar så klart. Så denna vecka var jag tvungen att stanna hemma från jobbet så magen skulle få lugn, inte hela veckan men var borta en sjukdag. Pratade med VCT som hänvisade mig till dietisten som idag pratade med mig. Det är tydligen stressen som fått magen så här, eftersom jag nu måste tänka på maten.

Min sjuka hjärna slår ju dock till, eftersom jag får springa på toaletten efter varje måltid så bidrar detta till att min hjärna ser det som en belöning. Magsjuka för mig brukar betyda viktnedgång, något min idiotiska hjärna ser som WOW du kommer bli smal. Så på tisdag kommer min våg flytta till våghotellet på Dala ABC. Det är ett stor steg jag kommer ta, jag har vägt mig flera gånger varje dag, dagligen i flera år. Men nu ska vågen bort, och jag kommer må skit men förmodligen må bra sen.

I ett riktigt skitinlägg bokstavligt talat, kan man undra varför jag lägger in sweets eller hur? Jag får förklara det med att jag åt en fika med Lisa och barnen igår. På kvällen kom Björn hem till Falun efter tre dagar i USA. Han hade med sig godis hem som vi provade en godis av tre av sorterna. För mig är det imponerade eftersom jag normalt med godis smäller i mig allt. Men nu sedan jag startade min behandling och äter regelbundet funkar det att ta någon godisbit och så är jag inte intresserad mer. Helt galet, på lite mer än en vecka har jag gått från sådan som smäller i mig en hel godispåse till att inte känna mer sug efter någon bit!

William fick mer en godis av Björn också. Han fick även lite kläder som hans pappa köpt i USA. Björn befann sig i Charlotte på en affärsresa, han reser en del i sitt jobb.

Jag tror absolut det hänger ihop med normala portioner mat, utspridda på flera tillfällen under dagen och att jag äter så sakta som jag sa. Det finns inget sug efter något, man äter bara det man behöver.

Dala ABC dagvård, första tillfället.

Madeleine Stenberg 4 maj, 2019 45 Kommentarer

Har funderat och tänkt, vilja och ovilja. Rädsla och tankarna, allt på en och samma gång. Att blotta sin för människor i ett forum där man träffas ansikte mot ansikte. Det gick bra men tankarna flög genom mitt huvud hela tiden. Jag har tagit steget till att erkänna, men att äta tillsammans för förbannat hårt och svårt. Jag som ätit min mat på några minuter skall äta den under en halvtimme, inte längre än så men helt precis en halvtimme.

Ett led i att bli frisk är att föra matdagbok och äta på fasta tider, med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Jag som ätit två gånger per dag tidigare. Tre om jag verkligen varit i behov av det, den omställningen är svår. Ännu svårare är det att se att man ska ta mer mat än jag någonsin gjort tidigare. Mina portioner är för små så mer ska på! Två dl yoghurt och 1 dl müsli till frukost och utöver det en macka! Jag som ätit en halv dl yoghurt och typ en sked med müsli.

Redan efter tillfälle ett förstår jag mycket av varför det är så svårt med mat för mig. Jag äter snabbt, äter för små portioner och självklart blir man då mer sugen på saker i följd. Men jag ska bli frisk, det är sex tillfällen kvar en gång i veckan. En resa mot att att bryta mitt oordning i matsystemet, min väg att bli frisk och fri. Jag kommer skriva om detta en gång i veckan, självklart kommer jag inte berätta om någon som är där eller vad vi pratar om, men det tror jag nog du redan förstår. Det här är min resa och den inkluderar mig.

Söndagsmorgon en januaridag.

Madeleine Stenberg 20 januari, 2019 64 Kommentarer

Så var det söndag, helgens sista dag. Jag har någon konstig tanke att helgen är så lång varje gång jag går på helg. Sedan inser jag alltid där på söndagen att helgen gick alldeles för fort, men vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och köra på inför en ny vecka. Jag har startat dagen med kardemummaknäckebröd, vaniljyoghurt med müsli, en kopp kaffe med mjölk, samt en glas med apelsinjuice. Allt enligt vad jag ska äta för att starta dagen bra med mina ätstörningar.

Det sista dagarna känns detta kämpigt, jag är inte van vid att äta så här ofta och heller inte den här mängden. Jag är visserligen inte det minsta sugen på sötsaker, men är desto mera nojig över vikten. Nu går den lite upp och ner och det gör mig väldigt oroad inombords. Det är en sak att skriva om mina ätstörningar, men en helt annan sak att prata om dem med människor runt mig.

Nu ska jag bege mig mot duschen, får se vad den här dagen kommer ha för innehåll. Planera veckans jobb, och studier så klart men annars vet jag inte alls.

En tidig vintermorgon är så vacker.

Madeleine Stenberg 9 januari, 2019 10 Kommentarer

Efter jag lämnat bilen på morgonen och jag gick min väg mot jobbet möttes jag av denna syn. Denna bild är helt utan filter och på något vis slog det mig återigen hur otroligt vacker vår jord är. Att få gå igenom dessa årstider som vi har, att höra hur snön knastrar under skorna och känna kylan som inte är för kall blir fint på något sätt. Jag såg en hare som sprang en bit där fram i mörkret och glömde sig för mig på någon gård sen, det blir ett liv mitt i livet.

Jag jobbade tills 16:30 idag, varit jätteduktig och följt mitt matschema hela dagen. Ni har lite fel bild av hur mitt matschema ser ut eftersom det ni känner till är för personer som ska gå upp eller ner i vikt. Jag ska bli frisk, så där skiljer sig det en hel del jag tänkte skriva ett inlägg om detta som ni får läsa om imorgon, jag märkte nämligen att igår blev en hel del fokus på nyttig mat och vikten vilket inte är mitt fokus här. Men mer om det imorgon.

Om du undrar över hur jag både kan åka bil och promenera till jobbet, så kan jag berätta det för dig. Björn bor i området där jag jobbar. Det är en liten promenad mellan och den tar jag dagligen, inte speciellt långt men tillräckligt för att huvudet får lite luft före och efter arbetsdagens slut. Det är riktigt uppskattat för egen del.

På tal om jobb så är klockan i skrivande stund nio på kvällen, det betyder att jag strax ska bege mig mot sängen. Imorgon jobbar jag 7:45-11:30, det ska bli jätteskönt. Jag tänkte skriva klart på min tentamen som ska in på min födelsedag den 11 februari redan nu i helgen så jag kan finputsa på den sen. Någonstans är det så mycket värt att bara få fixa saker i tid ibland.

Dala ABC – Andra besöket, diagnos.

Madeleine Stenberg 3 december, 2018 34 Kommentarer

För en månad sedan satt jag på Dala ABC för att skriva in mig för mina ätstörningar. Idag var jag då kallad för att få en bedömning på behandling. Även för att se vilken form av ätstörning jag lider av. Det visade sig vara bulimi utan självrensning. Det betyder med andra ord att jag har bulimi men inte kräks. Jag gör det visserligen ibland men det är ingen daglig sak, det sker men inte ofta.

Det är så skamligt att skriva om detta, att vid 34 års ålder sitta och berätta att man har en sjukdom som handlar om synen på sin kropp och ett behov av att alltid kontrollera maten. Jag har slutat umgås med människor, fått panik av att se gamla bekanta. Undvikt att gå på fester eller åka på resor.

Skamfyllt berättade jag idag om min längtan att inte bry mig om vågen. Varje morgon och ibland även kväll ställer jag mig på vägen, låter siffrorna berätta något för mig. Planerar mitt matintag efter dessa siffror, får ett kort glädjerus om vågen visar på minus och bestämmer mig för att äta ännu mindre just den dagen. Medan om det är åt motsatta håller känna mig fet och vidrig, och beslutar mig för att inte äta någonting.

Sedan utöver det så denna hetsätning. Lika lite som jag känner hungerkänslor, känner jag om jag är mätt. Jag kan med lätthet äta en stor påse godis utan att bli mätt, eller sluka en pizza. Det är som att min kropp helt saknar förmågan att känna mättnad. Jag kan även gå en hel dag utan att äta och dricka, eller varför ens gå på toaletten ändå känner jag ingen hunger eller törst.

Det känns fullt av skam att berätta detta, men första steget mot förändring är taget. Det skrämmer mig, första tillfället för självsvält bör ha varit runt 8 års ålder. Det är nästan hela min livstid.

En kallelse till Dala-ABC.

Madeleine Stenberg 6 november, 2018 60 Kommentarer

Den ramlade ner i min brevlåda, jag kom hem och så låg det där brevet med en kallelse till Dala-ABC. Jag ska alltså få hjälp nu efter alla år av självsvält, kräkningar, hetsätning och nu allt jag gjort samtidigt som jag skadat min kropp. Det känns konstigt, men samtidigt befriande. Jag undrar över livet före och efter nu, hur kommer mitt liv se ut utan ätstörningar? När man gått så länge som jag med ätstörningar, när man inte känner av hunger, törst eller mättnad. När magen har problem, då känns det väldigt konstigt att tänka att en dag kommer jag att vara frisk. Vad är ens frisk?

Det är många tankar som kretsar i mitt huvud, en längtan efter att bli frisk och en längtan efter att må bra. Men innan jag sorterat ut allt ska jag jobba, jag slutar 14:45 och sedan ska jag bara försöka att ta det lugnt.