Ätstörningar

Att besöka Dala-ABC och få bekräftelse på min ätstörning.

Madeleine Stenberg 30 oktober, 2018 42 Kommentarer

Jag har tänkt på det enda sedan i våras, det där orden min psykolog sa till mig att jag borde besöka Dala-ABC för mina ätstörningar. Jag kände väl inte att jag passade in där. Även om jag haft ätstörningar sedan jag var ett barn, det började med att kräkas upp skollunchen, övergick till att hårdträna och svälta mig själv. Jag har kanske någonstans försökt att intala mig själv att jag inte är sjuk, även om jag har ett sjukligt beteende där jag aldrig äter om jag är ensam. Där jag slutat känna att jag är törstig, eller hungrig.

Under hela mitt liv har jag hoppat av saker jag så gärna velat göra först, för att jag känt mig tjock. Jag har slutat umgås med vänner, inte gått på fester, undvikt folksamlingar och det enda jag tänkt på i mötet med nya människor är hur de uppfattar mig och min kropp. Jag startar min dag med att planera mina matintag, ställer mig på vågen äter så lite jag kan till frukost, så lite jag kan till lunch. Äter aldrig mellanmål och middagar äter jag endast om dessa ska intas med någon mera.

Den bästa kvällen i mitt liv är den kvällen när jag lägger mig hungrig. Jag har alltid skamkänslor när jag äter mat, och fullkomligt avskyr att äta tillsammans med andra. Jag hetsäter i perioder, svälter mig i andra, några gånger gör jag det där extra förbjudna och kräks upp maten. Men aldrig att jag velat erkänna att detta är jag idag, utan jag har kunnat talat om mig själv och detta i dåtidsformat för att slippa skammen i att vara vuxen och ätstörd.

Så skriver jag om det nu, min största skam i livet. Jag gick till Dala-ABC idag, för att jag fått nog. Det var som att sorgen som vält över mig och fått mig att inte äta under flera dagar då jag tappat matlusten, även triggade igång vetskapen om att jag måste få hjälp. Som att sorgen och chocken jag nu går igenom samtidigt som den gör mig så svag, också gett mig styrkan att söka för ett problem som inte är relaterat till den sorg och chock jag befinner mig i. För mina ätstörningar har inget med min sorg att göra alls, sorgen som jag upplever har en helt annan vinkling. Men den gav mig insikten i att livet är för kort för att användas för att banta.

Jag kom till Dala-ABC och rummet var då med fler människor. Receptionisten bad mig gå hem för risken var stor att jag kanske inte skulle hinna få tid ändå. Men jag valde att stanna, för jag visste att går jag hem nu, kommer jag aldrig mera gå tillbaka. I huvudet tittade jag på de andra och tänkte hur fet och fel jag är. Här hör jag inte hemma, och så blev jag uppkallad för möte.

Jag skämdes när jag började berätta. Tänkte att nu tycker hon nog ”vad gör hon här”, till personen säger, DU är så pass långt nere i dina ätstörningar att du behöver hjälp omgående. Vi ska sätta upp tid för dig på behandling här omgående.

Jag sitter här i natten, en måndag som övergått till en tisdag i slutet av oktober och börjar inse att jag är sjuk på riktigt. Jag har ätstörningar, jag har vetat det innan men aldrig förstått att det varit på riktigt. Jag ska få hjälp och bli frisk, kunna leva ett liv utan vågen, och begränsningar. Kanske får man äntligen ett friskt liv? Tankarna spinner runt i mitt huvudet om och om igen, i det nattsvarta Falun som finns utanför mitt fönster.

Dagens somriga frukost, och att avslutat ett matmissbruk.

Madeleine Stenberg 31 maj, 2017 24 Kommentarer

Alltså finns det något så gott som jordgubbar? Jag älskar det verkligen, smaken av jordgubbar och satsumas till frukost. Till det har jag en slags gröt gjord av chiafrön och havregryn med mandelmjölk som sedan står över natten och får svälla. Det är jättegott och man håller sig mätt väldigt länge på saken.

Såg att jag gått ner två kilo nu på morgonen, blev faktiskt glad över den saken. Äter ju nyttigt och kan toalettbesöken är som en klocka numera sen jag slutade äta animaliskt. Så fort jag missköter saken och dricker lite mjölk så ställer det till kaos så jag försöker verkligen att bara tänka på att äta sådant som magen gillar. Alla med IBS förstår nog vad jag menar, det här innerliga tänkandet på vad man får eller inte får äta. Jag försöker läka min mage och tarm.

Jag vet ju orsaken någonstans till att jag hamnade i det här magträsket. Jag har alltid missbrukat mat. Under perioder svällt mig själv, för att andra perioder hetsäta och då ätit allt. För att sedan svälta mig själv, och ja hetsäta. Så klart att magen till sist tagit stryk. Att magen och tarmarna började säga ifrån. Man förstör kroppen av att ha ett matmissbruk och det har jag alltid haft. Mitt förhållande till mat har varit ett sådant hat att det ibland varit svårt för mig att kontrollera det.

När det kommer till matmissbruket jag haft får jag dock säga tack till utmattningssyndromet för det fick mig faktiskt att börja tänka om. Jag missbrukar inte längre mat, utan äter nyttigt och tänker på magen i första hand. Det känns bra och jag mår bra. Jag missbrukar inte maten längre, jag äter och mår bra. Min kropp mår bra av det här, jag håller på att läka min mage och tarmen.

En måndag i kylan – och att skolka från friluftsdagar och idrottslektioner.

Madeleine Stenberg 19 oktober, 2015 20 Kommentarer

Brr! NU börjar kylan, jag får men en chock varje år. Dagens rastvakt var inte alls min grej, jag plågades likt varje höst och vinter och funderade kring vad som krävs för att kunna emigrera till varmare breddgrader. Jag är inte dum, jag förstår att det inte är någon enkel sak men nog avundas jag alla djur som går i ide just nu. Dem har uppenbarligen mer innanför huvudet än vi människor. Jag slås av detta varje år, jag minns första året i yrket när man var ute och Björn sa; FÖRSTÅR du vilket lyx du upplever med att vara ute varje dag. Jag för mig kändes det lite som ett hån eftersom jag föredrar värmen innanför de fyra varma husväggarna. Samtidigt förstår jag honom som säkert skulle älska tiden utomhus. För mig är utelivet i mitt jobb baksidan av yrket, man är väl helt enkelt olika. Jag brukar faktiskt tänka på mina dagar i barndomen när jag ofta blev sjuk i samband med de obligatoriska friluftsdagarna vi hade på diverse håll. Värst var dem i Grönklitt… Jag avskydde det verkligen, dels för att jag var den enda som åkte längdskidor och således fick pina mig runt i spåren med några få människor, varav de flesta åkte skidor på fritiden och var bra mycket bättre än mig. Jag kan nämna en viss Anna Haag som exempel, vi gick i samma skola på lågstadiet men umgicks aldrig då hon var yngre än mig. Mina vänner däremot de höll till i slalombackarna och där höll inte jag till. Jag hittade snart på sätt att slippa följa med, till exempel genom att övertyga mamma om att jag nog hade väldans ont i halsen just den dagen. Jag njöt i fulla drag av att stanna hemma och slippa frysa. De tidpunkter man befann sig i Grönklitt var hemska och mina stackars tår var som isbitar!
På min skola var det även obligatoriskt med skridskor och skidor under en ganska lång period. Jag minns det som att vi började någon gång i december och höll på till slutet av februari. Värst var turerna på Lillån eftersom jag var livrädd varje gång att isen skulle brista och vår idrottslärare hade så bråttom jämt, och även där man frön om tårna och ville inget hellre än tillbaka till värmen igen. Lika var det när vi skulle springa på tid runt hela skolgården, jag sprang när idrottsläraren tittade och sedan gick jag. Man hade ganska bra koll på när han skulle varva en så då småjoggade man en stund tills han ännu en gång varvade, jag svor varje gång…

Så förutom dessa mardrömsminnen så hade vi även turerna till Hansjö, på skolan jag gick på fick vi själva odla vår mat. Så här efteråt var det en väldigt bra sak, för man fick verkligen lära sig MEN jag avskydde resan dit. Vi skulle cykla 4 kilometer uppför… Jag har aldrig varit vän med att cykla och att då bege sig i kylan i maj och september var absolut inget jag såg framemot. Dessutom hade jag utvecklat astma redan då utan att veta om det så resan var förskräcklig hela vägen. Ett evigt klagade om min dåliga kondis och jag som knep efter luft gång på gång… Idag kan man ju ifrågasätta att ingen fattade att jag var sjuk? Detta blev till sist starten på många år av skolk, på högstadiet insåg jag hur man helt enkelt kunde skita i ett dyka upp om man så ville. Dels hade jag aneroxia så tanken på att stå inför klasskompisar i duschen eller i tajta idrottskläder var befängt! Jag valde istället att sitta och hänga på diverse platser i skolan eller som i nian helt enkelt leta upp andra med samma tänk. Jag avskydde idrotten, och jag avskydde min kropp så den kombinationen gjorde att jag helt enkelt hittade andra saker att syssla med.

Så varför skriver jag då detta? Var är det som får mig att skriva detta om något alla i denna värld älskar? Kanske är det vetskapen om att jag förstår de barn som av olika skäl inte vill medverka och tycker det är kul. Här är jag så glad att min son är så olik mig, men idrotten idag i skolan verkar också så mycket mer stimulerande. Kanske är det för att det idag i skolan inte är samma kultur där de som sportar hyllas över de som var som mig? Eller så är det lika jobbigt men det finns bättre och sämre skolor som fångar eleverna? Min upplevelse är dock att barn tycks älska idrotten idag och även friluftsdagar och friluftsliv. Kanske vindarna har vänt, någonstans hoppas jag på det.

Kopierat från min status på facebook.

Madeleine Stenberg 7 april, 2014 6 Kommentarer

Lägger in detta jag skrev igår på Facebook då jag tycker mitt budskap är ganska klart och tydligt, och jag tycker det är viktigt att flera förstår och respekterar detta.

Ett av mina mål med att fylla trettio var att helt sluta bry mig om vikt och bantning. Det går rätt bra och jag äter mer hälsosamt än jag gjort de senaste 18 åren. Från att ha svält mig själv i perioder, kräkts upp maten och andra perioder inte brytt mig med hetsätning. Kämpar jag nu med att bara må bra. Äta utan ångest och se mat som något annat än onödigt ont! Vad som dock gör detta svårast är och har aldrig varit modetidningar, skönhetsideal eller liknade utan människor runt omkring. Människor som alltid ska diskutera kroppar, när jag vägde 45 kilo var det ett jävla tjat om att man var för smal, när jag gick upp kommer saker om vikten av motion och rätt mat. Helst vill jag bara slippa höra om skiten. För varje ord om träning, mat och hälsa sätter sig genast på mitt huvud och får mig att spy, svälta och röra mig på ett sjukligt sätt. Dölja maten, planera hur jag ska göra för att lägga mig hungrig. Belöningen i att höra hur magen skriker efter mat och tillfredsställelsen med fingrarna långt ner i halsen. Jag ber er nu mina vänner att tänka till när ni möter mig, pratade inte vikt med mig mitt mål med att vara trettio är att äntligen bli frisk och leva sunt. Att våga äta utan ångest.

Att vakna och se mörker förvandlas till ljus.

Madeleine Stenberg 1 februari, 2014 2 Kommentarer

Jag vaknade runt halv sju, ensam i min stora säng lyssnade jag på tystheten och efter en stund greppade jag min telefon. Med den låg jag och snokade runt i olika människors liv, filosoferade, tänkte och undersökte. När jag låg där väntade min kropp på sonens nyvaknade ljud som kom cirka två timmar senare. Jag bara låg där och lyssnade, det är så underbart och en del av helgen. Värmen från mitt täckte drog jag närmare mig och började fundera på vad jag vill med livet, dessa tankar som bubblat i min kropp den senaste månaden. Jag vill vara fri från aggressioner, släppa gamla spöken fria och låta luften fylla mina lungor med positiv energi. Jag vill inte gå runt och småirriteras av tiden utan njuta av den tiden som är. Jag vill ge min energi åt rätt saker, åt livet och allt vad det är värt.

Sedan tolvårsålder har mitt liv kretsat kring mat, ångest blandat med svält och hetsätning. Provat på olika träningsformer för att ge upp när jag ändå inte gått ner, även när jag vägde 45 kilo var jag missnöjd. Så för några dagar sedan kände jag bara, jag ska börja träna igen. Men denna gång ska jag inte träna för att gå ner i vikt, jag ska börja träna för att må bättre. För att låta mina axlar få sjunka ner lite och för att slippa tänka på allt negativt. Jag ska skita i att tänka på mat och istället bara leva, för varför lägga energi på något så naturligt som föda? Föda som vi har tillgång till i detta land, jag ska äta bra produkter utan tillsatser och försöka att laga allt från grunden trots att jag inte är någon masterchef, jag älskar hembakat bröd men tycker det känns så krångligt. Kanske en bakmaskin skulle vara min peppning?

Jag vet vad jag vill med mitt liv, jag vill leva det fullt ut i harmoni med mig själv. Jag vill vakna med ett leende, skratta många gånger under dagen och somna med lugn och glädje.
För jag är trött på negativa saker och vill ha mer ljus i tillvaron.

Att spy upp maten, att dämpa en inre ångest.

Madeleine Stenberg 29 maj, 2013 10 Kommentarer

Idag har jag ätit alldeles för mycket, något som ger mig rejäl ångest. Då menar jag verkligen djup ångest något som jag just nu kämpar mig igenom. Jag kämpar emot viljan att vandra in på toaletten och kräkas upp varje bit mat jag ätit. En kamp jag har med mig själv allt för ofta en kamp som ibland djävulen inom mig tar över och som jag förlorar. Jag skäms så mycket för att fortfarande inte helt övervunnit denna sida hos mig. Jag mår fruktansvärt över ångesten som mat frambringar hos mig, hur varje liten matbit kan skapa sådant kaos inombords. Trots detta är det mycket bättre än förr, nu för tiden kan jag äta tillsammans med andra och jag kan hämta mat även om jag har ångest över saken. Idag började morgonen med att äta smörgåstårta och ta en bit smörgåstårta är förlegat med ångest, att skära upp en bit och att sedan äta den.
Dagen har fortsatt så här, vi blev klara med drakprojektet och det blev draktårtor att äta, tog en bit. Begav mig vidare och åt en glass innan jag blev bjuden på tårta igen på grund av att jag fixat PIM 4. Ångesten var stor där, rejält stor! Sedan hade vi draksläpp för barnen och på sportfältet flög drakarna där bjöd några föräldrar på Sambos och nu känns magen som en stor jävla ballong och kroppen känner bara en längtan efter att stoppa fingrarna långt ner i halsen för att framkalla kräkor. Jag kämpar emot, jag ska fixa detta jag ska inte kräkas jag ska INTE! Matångest, jag önskar jag var som normala människor och kunde äta med glädje, jag önskar att varje måltid kunde var en njutning. Jag önskar att mat inte förknippades med ångest och att vara ett hot mot hela min existens. Jag önskar att jag kunde se min kropp i spegel och känna en nöjd känsla falla över den. Jag har vägt 45 kilo utan att vara nöjd, jag har bara varit nöjd en endaste period i livet när jag hade ett växande liv därinne. Det är enda gången jag kollat mig själv i spegel och njutit och varit nöjd. Trots viktnedgång, hård träning under perioder och olika bantningsmetoder har jag aldrig varit nöjd. Det sitter i mitt huvud, det är ett arv jag bär inom mig likt andra bär arv av annat. En evig kamp mot maten, en evig kamp mot en perfektion jag aldrig ser och aldrig uppnår.

Ångest, ångest, ångest. Tänk när fingrarna förts mot munnen, när toaletten fylls med kräkor som dämpar en ångest och ger ett lyckorus blandat med skamkänslor. Jag skäms, jag skäms över det här beteendet. Men jag kämpar, kämpar hårt varje dag kanske mer än någon annan förstår. Mat och att äta bland andra är dagligen en hemsk upplevelse för mig. Någon som tittar på mig när maten förs till munnen, ångesten när någon ser min tallrik, att inte kunna börja träna utan att leta efter metoder där jag helst ska utesluta all form av föda. Att vara ätstörd styrs av en bild av perfektion så svår att uppnå.
Jag vill inte ha några svar på vad jag ska göra och vara, bloggen är min ventil min dagbok och min terapi.

Inte ens då när jag var 14-15 var jag nöjd. Trots mina då 45 kilo på 169.5 cm.