Just idag ställer jag mig precis den frågan, vad har alla glada människor att vara glada över? Jag vaknade tre i natt med världens ångest. Ångest inför att återigen komma tillbaka till jobbet, allt detta med pandemin och stressen som är till följd av denna. Att kunna hålla sig hemma en hel vecka, och sedan råka ut för att smittas igen när direkt när jag kliver in på jobbet.
Det är en trötthet över mig, trött på så mycket. Något jag ska göra idag är i alla fall att jobba, efter jobbet fixa mina fransar och är väl hemma runt 19:00 idag. Det snöar som sjutton här i Falun, förbannat skitväder rent ut sagt. Längtar så till semestern, det är två månader till sommaren. SÅ månader bort!
Jag tänker på det där då och då, hur rädda människor i allmänhet är för att erkänna att de är sköra. Man hyllas av att vara stark, att gå igenom saker som skadar ditt psyke ska någonstans visa på att vi är starka. Då orkar man allt, då står du pall och ska få en klapp på axeln. Ungefär som någon som vunnit en medalj, som självmant tagit sig igenom ett träningspass och som fixade det. Vilken styrka säger alla och imponeras, detsamma har människor sedan applicerat på människor som går igenom tragedier som aldrig valt saken men blivit tvungna att gilla läget och kämpa vidare för att överleva.
Det är fult att vara svag, åtminstone är det så sådana som jag uppfattar det. Jag uppfattar ord som: ”Du är stark som tagit dig igenom allt.” Fast det är inte sant, jag hade inget annat val till skillnad från en elitidrottare som tog sig i mål. Det enda jag fått göra är att kämpa på, uppleva känslan av att kvävas från insidan ut och bara kämpa på.
Det är inte konstigt att jag brister då och då, men läks igen. En människa som upplevt vad jag skulle påstå nästan allt, och bara vara 37 behöver få brista. Medan andra hurrar på hade jag gärna bytt bort en hel del av mina erfarenheter mot annat. Det är så mycket jag upplevt som aldrig gjorde annat än skade mig. Att jag skulle blivit stark av mina sorger är en lögn. Att jag tagit mig egen dem är sant, men ut kom jag svagare för varje storm.
Jag kan tycka min kropp för att den står ut, men min själ har det tufft och ibland undrar jag över hur min kropp och själ kan samarbeta, när båda fått stå stadiga i de orkaner som dränkt mitt skepp.
Idag börjar sportlovet för mig. Blev dock sjuk igår, ska till läkaren imorgon. Det är inte covid19, utan en stressreaktion. Jag ramlade helt enkelt ihop igår, skulle lämna Skilla till min fina vän och granne Jennie som är hundvakt. Kroppen vek sig och jag föll ihop på deras hallgolv. Ringde vårdcentralen som sa att: ”Du ska hem på en gång” samt gav mig en läkartid imorgon klockan tio.
Jag har stressat alldeles för mycket. Dels är det en helt vidrigt arbetsbörda nu med covid19 och pandemin, men jag har även bytt jobb och sedan varit skadad i höstas. Kroppen sa ifrån och jag får se vad läkaren råder mig till imorgon.
Då var det måndag igen då. Jag spenderade helgen hos Björn, eller ja åtminstone lördagen och söndagen. Vi drack lite öl ihop, tog promenader och åt god mat. William lagade jättegod sushi till oss, det smakade godare än köpt. Är det något han är bra på så är det verkligen att laga mat.
Jag har verkligen haft det otroligt trevligt annars, en sån där fin helg i väntan på lovet. Det är något jag ser så mycket framemot, jag tror aldrig att ledighet varit så stor längtan inom mig som detta läsår. Jag vill bara vara med familjen, längtar också efter något nytt i livet som jag skrivit tidigare och vem vet kanske något nytt kommer att ske. Jag tänker någonstans att sämre än så här kan man inte ha det, jag har varit på botten ett tag så nu borde väl jag få sats för att komma till ytan. Det finns inte på världskartan att jag tänker drunkna i det helvete som är just nu och det handlar inte om covid19.
Jag har inte bloggat på några dagar. Inläggen till utmaningen är alltid tidsinställda så de räknas inte riktigt. Spenderade lördagen i Kniva, och söndagen hemma. Gårdagen och således måndagen spenderade jag på jobbet. När jag jobbat klart frågade jag min granne Jennie om hon och hennes hundar ville följa med mig och Skilla till Arkens zoo. Så dit gick vi och jag passade på att handlade hundmat då jag hade 25% rabatt där.
När jag kom hem åt jag middag, gick och la mig och har sovit oroligt. Jag fyller åt på torsdag, ljuva 37 år. Det ger mig ångest, först tänker man om det är det där andra pratar om att bli äldre. Men att åldras skrämmer mig inte, i själen är man aldrig som siffran på pappret. Men däremot skräms jag av döden och rädslan av att dagar ska gå utan att uppnå det jag drömmer om, där klämmer skon. Om två år är jag alltså 39, min pappa dog när han var 39 och skulle fylla 40. Jag vet inte men någonstans får jag känslan av att det är precis det som skapar denna livrädda ångest hos mig.
Jag tänker att livet kan vara så kort, det är så skört man kan leva ena stunden för att sedan bara dö och då år livet slut. Den saken skrämmer mig, när jag försöker förklara den tycks ingen förstå. Det handlar inte om själva åldern utan att för varje dag jag lever blir jag räddare och räddare för att döden.
Det är därför sjukdomar covid19 skrämmer mig, det är därför jag rädslan för flygresor, höjder eller djupa vatten. Jag skräms av saker Som indikerar på det korta livet. Kanske är det också värre nu när jag närmar mig tiden som pappa dog på?
Jag vill bara få leva utan dödsångest. Enda sedan mormor dog har den ett grepp om mig. När jag bad om hjälp kring hur man ska hantera saken fick jag svaret gå till kyrkan och prata med en präst. Men helt ärligt är det inte det jag behöver hjälp med, jag behöver redskapen att ta mig ur ångesten och rädslan för att dö.
Igår kväll efter att vi grillat luktade Skilla så mycket i pälsen att hon fick sig en dusch. Hon var inte glad på mig, tyckte nog att jag var en otroligt taskig familjemedlem. Men nu luktar hon gott och pälsen är mjuk och fluffig.
Jag åkte ut till Björn idag, vi tog en promenad och sedan somnade jag till på hans soffa. Han tog med Skilla till sin faster, och jag bara sov. Kändes som jag fick igen en veckas sömn där på soffan… Får medge att jag inte sovit bra på över en vecka, men jag försöker se positiv på saker. Våren är på väg, och jag vill tro att varje sak i livet har någon märklig mening.
Förra veckan köpte jag en julgran på Plantagen. Under helgen som var köpte jag även ett tåg som spelar: Bjällerklang som tuffar runt granen på Jula. Igår tog jag och klädde granen, och nu är den i vårt vardagsrum och ser vacker ut. Hemmet har fått julskrud, och idag onsdag är min sista arbetsdag innan jullovet.
Jag längtar efter ledigheten, jag har lite små saker att göra i studierna. Men sedan ska jag verkligen njuta av att vara ledig också. Jag ser framemot att kunna skriva blogginlägg igen, något som jag inte hunnit med. Att kunna läsa bloggar är också något som lovet ska få ge mig. Jag gillar ju detta med bloggar, men så har livet hela hösten varit ganska tungt. Olycksfall och märkliga sjukdomar har slängts över mig. Jag brukar inte tro på omen, men börjar bli fundersam på saken. Kanske är det ett omen med allt som skett denna höst.
Jag vaknade upp av att jag grät i morse. Det var drömmar från det förflutna som bubblade upp till ytan, sånt där jag inte tänker på men som ändå bubblar upp i tid och otid. Just nu var det definitivt i otid… Jag befann mig på min grundskola, var vuxen men ändå ett barn. Hon stod där, och talade om för alla hur dålig jag var. Att jag var sämst och i drömmen så påtalade jag vidden av att anpassa för alla elever, att det inte är okej att håna medan hon bara hånlog. Ragatan, kärringen som förstörde min skolgång. Hon förföljer mig ibland, som en djävul som sitter på min axel och drar mig tillbaka till att känna att jag kan ingenting alls.
Trots allt jag lyckats med, finns hon kvar där min lågstadielärare som tog bort allt mitt självförtroende på tre ynka år i grundskolan. Jag försöker att inte hata henne längre, det är snart 30 år sedan den där dagen 1991 när jag klev in i hennes klassrum för första gången, sju år gammal och lika förväntansfull som resten. Att hon gjorde mitt liv till ett helvete i tre år, som sedan skulle förfölja mig resten av livet det tror jag nog aldrig hon förstod. Hur kan man hata ett barn så mycket att man förpestar hela dess skolgång? Förstod hon där ragatan att jag skulle vakna upp nästan 30 år senare och gråta över hur hon behandlade mig? Förmodligen inte, jag tror inte hon ens tänker på mig. Hon gjorde det bara till sitt jobb att vara totalt jävlig mot mig, och under tre år lärde hon mig en sak i alla fall, att hata. Att faktiskt på riktigt känna att det går att hata helt ohämmat.
Varför nästlar hon sig fast i mig? Varför kan jag inte bara glömma? Högkänsligheten håller mig kvar, precis som det faktum att jag aldrig glömmer. Jag minns allt, jag kan inte glömma. Varje del som andra människor helt glömt bort kommer jag ihåg. Mitt minne fast i en högkänslighet håller mig kvar, precis som jag minns allt dumt jag själv gjort och håller mig själv kvar i skamgrepp kring. Samtidigt som högkänsligheten gör mig till en person som alltid går med ångest, ser färger och skiftningar mer än andra, eller känner varje människas minsta lilla känsla, så minns jag allt och mår dåligt för sådant som redan är gjort. Aldrig kan jag glömma, speciellt inte det hon gjorde mot mig. Hon en auktoritet och jag ett barn fast i hennes klor.
Fick provsvaren idag och har tack och lov ingen covid19. Dock har det dragit ner mitt humör ännu mer.
Har suttit och försökt förstå varför jag är så nedstämd, trött, ledsen, hetsäter, hatar mig själv och bara vill gråta. Tar åt mig av minsta lilla och känner mig värdelös. Så slog det mig, jag ska ha mens vilken dag som helst och har glömt ta mina tabletter mot PMSD. Jag hamnade helt ur fas när jag började nya jobbet, och nu sitter jag här med ont i nacken och världens PMSD.
Ser inte framemot att få mens denna månad. Det här kommer betyda extrema smärtor och att jag sitter och mår pest och pina. Hur kunde jag glömma att ta mina tabletter?!
För er oinsatta så tar jag alltså antidepressiva mot min PMSD, observera att jag inte har PMS utan PMSD vilket är mitt personliga helvete varje månad om jag som nu glömmer mina tabletter från ägglossningen fram tills mensen.
Så jag kommer vara deppad i runt en vecka nu, det lär märkas på mina inlägg. Jag vill ingenting, orkar ingenting och är ledsen för precis allting.
Den här dagen har inte varit min dag, så är det bara ibland. Den slutade heller inte som min dag. Ett rejält åskväder drog genom Falun och jag skyndade mig hemåt. Väl hemma ska jag plocka ur en mask ur Skillas mun som hon tagit. DÅ ramlar mobilen rakt ner i backen. Det såg ut som den klarat sig, sedan efter 15 min så böjar den spricka upp. Så nu är det en spricka längst ner på mobilen! Så förbannat surt, 3444 kronor kostar ett byte och jag misstänker att hemförsäkringen gör att jag får betala runt halva priset för saken i alla fall. Skrev direkt så får jag se vad som händer, FÖRSTA gången sedan jag fick mobil för 20 år sedan som en gått sönder för mig.
Ringde mamma för jag blev så ledsen, men hon sa så kloka ord där att det kunde varit värre. Tänk om det varit Skilla till exempel, en mobil är ändå ett dött ting och det är sant. På något vis så fick det mig att börja tänka bortom saken, det KUNDE helt klart varit värre!
Nu ska jag bege mig till sängen, imorgon är det jobb igen. Sedan blir det nästan ledig fredag, jag ska in 1,5 h på jobb på fredagen med. Ett möte för alla nyanställda, men sen ska väl året vara på rullning igen.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
Madeleine Stenberg 
