Började morgonen med att jag fick ett sms, jag fick jobba mellan 8.00 och 12.00 , fick hetsa upp William och sen begav vi oss till hans förskola, jag tog bilen. SÅ sjukt najs att ha sonens pappas bil i några dagar. Lättare att ta sig fram fort. Kom till där jag skulle jobba och jobbade mina timmar. Precis när jag ska gå hem får ett barn magsjuka… NU är man rejält rädd kan jag erkänna. Magsjuka är som en jävla skräck, bara tanken får en helt LIVRÄDD.

I alla fall gick jag hem och pluggade, läste boken jag skrev om i inlägget under, SOM jag anser att ni också ska läsa. Hehe, sen gick jag och hämtade sonen. Begav oss hem och sonen ville springa upp till grann-tjejen, hon kunde inte leka idag så då ville William över till grannen hon som har katt och är barnmorska. Jag sa att ja gå dit, sen hade William stått och råplingat på dörren flera gånger och jag hade huvudvärk (typiskt jämt när man jobbar och stressat) , i alla fall så ringer William på igen och jag bara med typ irriterad mamma röst ”JA vad är det William?” hehe, var ju inte menat att låta sur men när någon ringt på bara för det är roligt flera gånger lessnar man, dörren var öppen så. Så hör jag grannen säga, HEJ! Snacka om att jag skämdes, låta så där otrevlig. HAHA, jaja. Som mamma får man vara otrevlig ibland, är ju uppfostring också. Så frågade hon om det var okej att bjuda William på lite kakor hon hade bakat idag men det var nötter och mandel på, jag sa att William får äta allt han är inte allergiker. Så gulligt, jag älskar verkligen mina grannar. Så William gick dit och lekte med katten. Har sagt till grannen att hon får säga ifrån om inte hon vill ha dit William, men hon säger att han är SÅ välkommen. Jag är dock lite så där typiskt svensk och vill inte att William ska tränga sig på. Han är dock väldigt social så han vill umgås med alla.

Efter han kom in satt jag fortfarande och läste så han tog och knäppte kort på mig. HAHA, kändes sjukt att se hur man sitter i soffan, men ni ska få en bild. Sen så gjorde jag en egen blandning mat. Tog köttfärs och stekte i olja i wokpannan, sen hade jag i nykokta nudlar och wokgrönsaker, hade på olika kryddor. William ratade rätten (vilket jag redan förstått, han gillar inte alls att prova nya saker. BARA makaroner och korv som duger åt honom). MEN den var god, drog sen till maxi. Där berättar William att han varit med i falukuriren idag, fick lov att köpa den och han var med på två bilder EN stor på honom, så roligt. Sen köpte vi lite dammsugare eller punchpraliner kallas det också för tror jag? Samt varsin semla, sista veckan nu. LÄR passa på älskar semlor.

Drog hem och jag somnade framför tv:n . HAHA, helt slut har jag varit hela dagen.

Fick biobiljett från kåren då jag besvarat några frågor.
Middag
Göttans

Min drog!

Har ni funderat över de någon gång?

Hur det skulle kännas att vara en man. Jag har läst så sjukt mycket på nätet och hela mitt liv genom skolan och medier fått höra hur synd det är om kvinnor. Jag har alltid vetat att som kvinna har man aldrig samma rättigheter som män och dessutom så är alla flickor små rosa och allmänt snälla. Pojkar däremot dom är buffiga och knuffiga, POJKAR som är så stort och heligt aldrig snälla dom ska slåss och vara bestämmande, dom tar för sig i livet till skillnad från alla stackars flickor som inte vågar. Ja det är ju vad alla säger.

Jag tycker dock inte den bilden stämmer speciellt bra. Nog för att det varit så, men jag ser en helt annan sak där ute i verkligheten. Jag ser hur barnen i förskolorna där jag jobbar tar för sig lika mycket, jag ser hur flickor styr och ställer och ofta har en väldigt aktiv roll i HUR leken ska gå till. Jag ser hur pojkar ofta inte alls vill slåss utan helst drar sig undan från den lilla procent som faktiskt slåss. Jag ser också hur flickorna tar för sig extremt mycket, så mycket att pojkarna ofta bleknar. Flickorna syns betydligt mycket mer en pojkarna. I alla fall är det så på förskolan. Jag har jobbat väldigt lite i skolan, eftersom jag funderar på att hoppa upp till skolan så kommer det bli spännande att se vad som är där. Dock märks det väl hur flickorna är mer synliga än pojkarna på förskolorna.

Jag läser ofta artiklar om det motsatta, kanske har människan hamnat i ett slags vakuum där vi tror att flickor är svaga fortfarande. Jag tror det är precis tvärt om, jag tror vi nu lyckats göra flickorna starka och jag tror det började redan i mitten av 80-talet. DOCK tror jag vi i och med detta gjort våra pojkar svagare, kanske var det de som någonstans varit misstolkningen av jämställdheten att vi istället för att bygga två trygga kön nu byggt på flickorna så pojkarna inte står på samma plan.

Mycket kanske beror på dom begränsningar vi gjort för våra pojkar, vi har inte tillåtit pojkarna att ha rosa eller tycka att det är okej att leka med tjejleksaker som många tror är det största problemet. Eller så är det som jag tror. Att vi genom att kämpa så för flickans rättigheter glömt bort pojkarnas. Pojkarnas rättighet att få utvecklas och våga, pojkarnas rättighet att kunna leka med dockor utan att vi vuxna ska säga fåniga saker som ”NÄMEN åååh va gulligt” , för så skulle aldrig än vuxen säga till en flicka som leker med bilar, åt henne skulle den vuxna säga ”VA tuff du är som leker med bilar”. För där har vi skillnaden, en flicka som tar för sig är tuff, en pojke som tar för sig det ser vi INTE som bra, det betyder att vi inte lyckats få ett jämställt samhälle. För i våran värld ska flickan vara tuff och pojken finnas men inte höras. Vi har alltså vänt på steken, vi har gjort flickan synlig men pojken osynlig. Vad vi borde göra är att alltid se alla barn, dom bråkiga, dom blyga, dom ensamma, dom med många vänner, den mobbade och mobbaren. För att få ett samhälle där alla syns måste vi ge alla möjligheten att synas. Inte se på personen utan problemet. Problemet kommer också alltid behöva lösas det går inte att tänka att IDAG är vi klara för problemet att få osynliga barn synliga är ett livslångt projekt som alltid måste vara i gång för att få de resultat vi vill ha.

Så har du någonsin undrar över hur det känns att vara man? Ja jag har undrat, jag tror det är jobbigt att leva i en värld där man alltid förväntas vara bäst. Jag syftar nu på dom män som räknas som RIKTIGA män, inte dom män vi skapar just nu. Jag tror det är för jävla jobbigt att alltid ses som en buffig och knuffig person direkt när du kommit ut från din mammas könsorgan eller mage, beroende på hur man föddes. Nästa gång du uppmuntrar en flicka att vara framåt glöm inte att uppmuntra en pojke för samma sak. Annars kommer vi ha ett samhälle för flickor där kraven är att alltid vara bäst och buffig och knuffig om några år. Det vill vi inte eller hur? Vi vill ha ett samhälle där alla mår bra och där ingen ska behöva vara tuff för att bli accepterad.

Alltså jag ser mig själv som en rätt anonym och osynlig person. Jag är inte från den här stan och på något vis tror jag på grund av detta att jag är osynlig. Ungefär som den osynliga barnet i Tove Jansson böcker. Jag har någon slags tanke om att ingen vet vem jag är och därför kan jag gå runt här i min lilla bubbla och inte göra så mycket. Så kommer ibland det där att folk känner igen mig eller vet vem jag är. Jag blir alltid lika förvånad. Folk jag aldrig sett tidigare har koll på mig, dom vet vem jag är. Hur kan någon veta vem jag är brukar jag tänka då. Jag som är så osynlig. Jag gör inget väsen av mig eller springer runt och visar upp mig. Ändå ser folk mig, jag vet folk som sagt att dom sett mig ställen och tänkt hälsa men inte vågat. Folk som läst min blogg eller andra saker, ibland är det också så att jag råkar stöta på folk på nätet som AHA det är ju du ungefär och jag. VAD? Så känner dom ofta sonens pappa och jag har aldrig sett personerna men dom vet vem jag är och har sett mig.

Jag blir också förvånad hur folk i en stad som Falun kan hålla koll på folk, okej att staden inte är jätte stor men ändå. HUR kan folk känna igen någon så att alla känner varandra? Något ännu skummare är när man sitter på facebook och inser att folk man känner från helt olika platser känner någon man själv känner VÄL. Man blir förvånad och tänkte VA känner dom varandra. Något annat är också hur man inser att folk ofta är släkt på underliga håll.

Jag bor nu visserligen kvar i Dalarna, jag läste någonstans att Dalfolket är dom som är minst villiga att flytta från länet. Vi värnar om vårt landskap och har svårt att ens tänka utanför Dalarnas gränser. Jag är sån, jag älskar Dalarna. Jag kan absolut inte tänka mig flytta härifrån. Jag älskar att höra Dalarnas alla dialekter (folk tror att alla i Dalarna pratar lika. Det gör vi inte, det skiljer sig stort från söder till norr) , jag älskar att komma till vidablick och se ner över siljan. När jag ser siljan finner jag ett slags lugn i mig. Jag ser ut över siljan och känner mig HEMMA. Är nog svårt för andra att förstå hur vatten kan påverka mig så, jag kan dock inte låta bli jag älskar det. Jag tycker också om att på somrarna kliva ut och se raggarbilarna som åker förbi utanför mitt hus och höra ljudet av Eddie Meduza poppas därifrån, eller när jag ser folk i folkdräkt. Jag tycker också det är sjukt fint att gå i hemslöjdsbutiker och spana på dalahästar. När jag lämnar Dalarna för andra landskap har jag roligt men så fort jag ser skylten Dalarna blir jag GLAD i själen. Jag är hemma, jag ser alla granar som swishar förbi bredvid bilen och mår BRA. Då är jag hemma, hemma i mitt hem mitt Dalarna. Jag gillar också att höra folk prata brett mål så man dör av skratt, även om jag inte pratar mål själv och endast förstår några enstaka ord tycker jag det är jätte kul.

Kanske är det därför folk i Dalarna vet vilka varandra är? Jag tycker nämligen att man kan träffa folk från hela länet som vet någon som känner någon som känner mig. Vi kanske allihop är släkt här, eller så har vi våran gemenskap. Vi är från samma landskap ett landskap där vi håller ihop mot andra, samtidigt som vi hatar våra grannar. Fejderna mellan städerna och byarna är en evig soppa här, men om någon utifrån krigar med oss. Då går vi ihop och fejdar för allt vi är värda. Dalfolket hänger kvar med en vilja av stål precis som vi gjorde förr i världen. Man undrar vem som skapade våra rötter.