Att må bättre, och mina rädslor för terrorattentat.

Mår helt klart bättre, så skönt. Idag är ögonen kladdfria även om jag har en hosta som ger mig andnöd så kan jag ändå jobba. Får fylla på med mer hostmedicin imorgon efter jobbet. Känns som det är mycket nu. Eftersom jag nu fått besked om virusinfektionen som är i min kropp får jag bara gilla läget som det är nu. Visst kan jag känna mig nedstämd med det här, men samtidigt så kan man inte styra sånt här. Man får bara gilla läget helt enkelt.
Har nyss pratat med min mamma som fyller år idag. På fredag så träffas vi när vi ska åka mot Mama Mia the party i Stockholm, det ska bli jättekul. Samtidigt har jag ångest inför det där, att resa. Jag oroar mig konstant för terrorattacker och Stockholm är inte staden där jag känner lugn inför. Inför varje resa utanför Falun känner jag denna känsla av rädsla. Det är lika när jag går på stan här också, enda platsen jag känner en trygghet på är här hemma i mitt hem.
Jag känner inte någon trygghet alls, slutade flyga i samband med 11/9-01 och tanken på att resa till Stockholm efter vad som skedde där den 7/4-17 får mig att gripas av en inre ångest. Det där fina som folk skrev att terror inte får vinna, det stämmer inte på mig. Terrorn vann fett över mig, varje gång något sådant sker vinner den. Är det något som får mig rädd är det terrorattentat. Jag skräms ihjäl av saken, och jag vill verkligen inte råka ut för något sådant. Jag tänker på det flera gånger i veckan, kollar flyktvägar när jag befinner mig på en ny plats. Har alltid koll på nödutgång och sitter så nära väggar jag bara kan. Mitt liv är helt enkelt styrt av katastroftänk.
Jag ser framemot att se Mama Mia the party, men rädslas för allt det andra runt omkring. Jag vet att först när jag klivit av tåget på lördag här i Falun kan jag glädjas av hela resan. Först när den är över, inte under tiden jag är där. Utan först när allt är färdigt och jag vet hur det gick, för så fungerar min hjärna och på ett vis är det så sorgligt.

