Mår helt klart bättre, så skönt. Idag är ögonen kladdfria även om jag har en hosta som ger mig andnöd så kan jag ändå jobba. Får fylla på med mer hostmedicin imorgon efter jobbet. Känns som det är mycket nu. Eftersom jag nu fått besked om virusinfektionen som är i min kropp får jag bara gilla läget som det är nu. Visst kan jag känna mig nedstämd med det här, men samtidigt så kan man inte styra sånt här. Man får bara gilla läget helt enkelt.
Har nyss pratat med min mamma som fyller år idag. På fredag så träffas vi när vi ska åka mot Mama Mia the party i Stockholm, det ska bli jättekul. Samtidigt har jag ångest inför det där, att resa. Jag oroar mig konstant för terrorattacker och Stockholm är inte staden där jag känner lugn inför. Inför varje resa utanför Falun känner jag denna känsla av rädsla. Det är lika när jag går på stan här också, enda platsen jag känner en trygghet på är här hemma i mitt hem.
Jag känner inte någon trygghet alls, slutade flyga i samband med 11/9-01 och tanken på att resa till Stockholm efter vad som skedde där den 7/4-17 får mig att gripas av en inre ångest. Det där fina som folk skrev att terror inte får vinna, det stämmer inte på mig. Terrorn vann fett över mig, varje gång något sådant sker vinner den. Är det något som får mig rädd är det terrorattentat. Jag skräms ihjäl av saken, och jag vill verkligen inte råka ut för något sådant. Jag tänker på det flera gånger i veckan, kollar flyktvägar när jag befinner mig på en ny plats. Har alltid koll på nödutgång och sitter så nära väggar jag bara kan. Mitt liv är helt enkelt styrt av katastroftänk.
Jag ser framemot att se Mama Mia the party, men rädslas för allt det andra runt omkring. Jag vet att först när jag klivit av tåget på lördag här i Falun kan jag glädjas av hela resan. Först när den är över, inte under tiden jag är där. Utan först när allt är färdigt och jag vet hur det gick, för så fungerar min hjärna och på ett vis är det så sorgligt.
Jag är precis likadan. Jag bokade tågbiljetter till Stockholm bara några dagar innan terrorattentatet i april förra året. Jag övervägde att inte åka dit sedan pga terrorn, men Viggo (sonen) ville så gärna. Några dagar efter terrorattentatet åkte vi iaf dit som planerat.
Förstår dig precis :(. Är så där jag känner vill ju resa för att det ska bli fint att uppleva, men är livrädd verkligen :(. Känner mig så ensam i tankarna också, verkar alltid som alla andra inte tänker på saken.
Blir glad av att läsa detta, känner mig mindre ensam <3.
Ånej vad jobbigt att du känner så :(( men förstår att du ser framemot det ni ska göra 🙂
Ja det är inte en rolig känsla precis :/
Skönt att du mår bättre! Jag förstår hur du menar med att du inte kan njuta medan utan efter. Är likadan och har så svårt att vara i nuet eftersom jag är så orolig innan jag vet hur allt blir. Försök andas och njut
?
Ja det känns bra :). Usch det är sådan hemsk känsla :(. Känns verkligen i hela kroppen :/
ja förstår hur du känner men det kommer bli skoj o det kommer att gå bra ska du se kramar
Jag hoppas verkligen det. Ser ju framemot själva engagemanget men är rädd också.
Måste vara fruktansvärt jobbigt att hela tiden ha ångest och oro för att något ska hemskt ska hända. Jag själv är också lite mer försiktig och blir skeptisk när jag ser att någon kliver på med en mystisk väska på tunnelbanan. Jag är också rädd för att flygplanet ska kapas när jag reser och att någon frivilligt ska krascha planet in i ett berg. Men jag är ändå inte så pass orolig att det hindrar mig från att göra saker.
Blir det för jobbigt och du känner att det begränsar ditt liv alldeles så är det ju inte så dumt med terapi faktiskt. <3
Ja det är hemskt :(. Tror tyvärr inte terapi kommer hjälpa i mitt fall. Det här är orsakat av trauman från tidigare år och har gått på KTB, beteendevetare, BUP, skolpsykologer och öppen psyk. Får helt enkelt leva med detta 🙁
Att låta ångesten, rädslan sätta stopp för det man faktiskt skulle vilja göra men avstår från är skitjobbigt.
Jag förstår Dig <3
Det händer lite för mycket otäckt i världen och en terrorhandling i trygga Sverige – Stockholm – var vi icke beredda på.
Jag får nojja av allt detta prat om i händelse av krig, förbereda för kris,
jag är liksom Nasse en rädd typ… känslig brukar jag säga.
Samma här är en blandning mellan nasse och ior tror jag ☹️. Jag var inte oförberedd inför terrorattentatet hade väntat på saken i flera år. Är mer därför jag rädslas själv. Det är så mycket ondska :/.