Jahapp så mat igen då, får säga pastarätter då. Jag brukar kunna memorera vad man ska ha i pasta. Som denna ovan, lite lövbiff och bacon. Chili, grädde och örter. Gott blev det, trots att det var kylskåpsrensning.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Jag har fått den stora äran att skriva i en av luckorna i Orsakullans adventskalender.
Ska börja med att presentera mig. Min blogg heter Kraka, med undertexten Om livet, universum och allting. För den som läser mycket så är nog båda välkända. Kraka var en vikingakvinna som finns beskriven både i litteraturen och i konsten. Hon var, enligt sägnen, mycket klok och då Ragnar Lodbroke kom seglandes med sitt vikingaskepp för att söka sig en hustru ville han pröva henne. Hon fick därför till uppgift att komma klädd men inte klädd, ensam men inte ensam och fastande men inte fastande. En, kan det tyckas, omöjlig uppgift. Hon löste den galant. Hur kan du läsa i min blogg ifall du är nyfiken. Citatet ”Om livet, universum och allting” är hämtat från Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen.
I år har vår klokskap satts på extra hårda prov. För hur ska man hantera en pandemi? Vad är ens en pandemi och hur kunde det bli så här?
Alldeles oavsett vad och hur så är vi här nu. Allt fler blir sjuka både här hemma och ute i världen. Sjukvårdspersonal får sin ledighet indragen och istället för att fira jul med familjen måste de slita hårt inne på sjukhusen. Inte minst är intensivvården en tung plats att vara på. Det är där vi vårdar de allra, allra sjukaste. Varje dag. Dygnet runt.
Jag har jobbat 46 år i vården, varav de senaste trettio åren med intensivvård. Jag har jobbat fler jular än jag varit ledig, många fler. Ja, säkert de flesta.
I år ska jag vara ledig hela julhelgen. Visst jag har lite dåligt samvete för det när jag tänker på mina kamrater som måste jobba 12½-timmarspass hela helgen. Jag har haft förmånen att kunna välja eftersom jag numera är pensionär. Jag jobbar bara när jag vill, en förmåns som inte är förunnad den som är mitt i yrkeslivet inom vården. Speciellt inte nu.
Till dig som tröttnat på att inte få leva som vanligt. Som tröttnat på alla restriktioner och förhållningsregler. Som tycker det är tråkigt att vara hemma ensam på julen. Till dig vill jag säga: Stanna hemma! Shoppa inte i mellandagarna! För allas vår skull men kanske framför allt för sjukhuspersonalen som inte orkar mer nu.
Att vara ensam är inte farligt för dig som har ett socialt nätverk, som har vänner som tänker på dig. Ensamhet är farligt för den som är verkligt ensam, som skulle haft en ensam jul även om pandemin inte funnits. Ring till någon du vet skulle uppskatta att du hör av dig. Skriv ett brev till någon som du vet bara får räkningar men ändå väntar på att något spännande ska komma med posten. Ta med dig den vanan in i nästa år. Gör något för en medmänniska. Det är det julen handlar om. Det var det änglarna sjöng om på julnatten: »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!
Jag tänkte börja med att berätta för er att, jag igår fick antagningsbeskedet för vårens högskolekurser visade sig att jag blivit antagen till Uppsala Universitet och kursen Selektiv Mutism hos barn och ungdomar – kartläggning och interventioner. Jag låg som reserv under första antagningen, så trodde att det var kört så det var en glädje att komma in. Det är en kurs jag ser mycket framemot att läsa, det är verkligen något jag saknar kunskap inom. Oftast ges såna kurser endast till logopeder så jag är glad att som specialpedagog kunna gå kursen. Så i vår ska jag alltså läsa via Uppsala Universitet, visserligen på distans för som ni vet det är covid19. Men det ska bli riktigt spännande ändå, det är ju Sveriges äldsta Universitet och nog är det ganska häftigt ändå.
Jag brukar inte vara sådan som har mycket julkänslor, men det är något med min nya lägenhet som verkligen fått mig till lite jultorsk ändå. Jag köpte Hyacinter från Kniva Trädgård och dessa har nu slagit ut. Det doftar jul i hela hemmet, min gran är så där vackert pyntad och under den ligger nu alla julklappar som köpts in för julen 2020. Det känns så himla bra här i lägenheten, den är på något vis så där perfekt och ger mig villakänsla något jag alltid velat känna av i livet. Det är en fin känsla! Det är dan före dan, före dopparedan idag. När jag var liten brukade denna dag kännas lång, men den 23:e var olidligt lång istället. Mamma brukade då den 23:e pynta hela hemmet, och jag minns tiden innan pappa dog att han tog med oss syskon så mamma fick städa ifred. Vi var ju små, jag var åtta år sista julen med pappa, min syster var fyra och min bror var tre år. Pappa dog ju sen på påsken och då hade vi alla syskon hunnit ha en sista födelsedag. Men hur som helst, minns jag jularna när mamma städade, och hur pappa tog med oss därifrån. Att det alltid var mängder med snö och snöade ännu mer och när man kom hem var hela julen pyntad för oss. På tv:n spelades Beatrix Potters, och jag tyckte nog aldrig riktigt det var bra. Men det hörde liksom den 23:e december till. Fina minnen, och totalt annorlunda mot jularna nu, när det ser ut som november och snö vad är det?
Inlägget är i reklam för Drulleförsäkring.nu
Så var jag med om det i somras, jag och Skilla var ute på promenad. Åskan slog till och vi började skynda oss hemåt. Skilla hade panik eftersom det smällde och small överallt. Jag försökte skynda mig så gott jag kunde med min smartphone som då låg i tröjan. Väl utanför portdörren händer något så jag böjer mig ner. Telefonen ramlar ur och det skydd jag har för skärmen öppnar upp sig så hela skärmen fick ett stort fönster av spräckt glas. Eftersom jag har en Samsung s10 plus visade det sig att ett nytt skärmglas skulle gå på 3500 kronor!!!
Jag tog genast och kollade om min drulleförsäkring täckte just detta, vilket den gjorde. Du kan nog gissa att det var ett rejält lugn som kom över mig. Istället för att betala 3500 kronor fick jag betala 1500 kronor. Det var genast en ganska stor skillnad i pris, och ingen var nog gladare än jag efter den saken. Jag fick tillbaka en mobil med helt glas igen och hade ändå sparat en hel del pengar. Det var kanske inte det roligaste att lägga ut en kostnaden, men helt klart värt det. Nu är det så att jag behåller mina telefoner ett bra tag, jag vet att många byter ut sina telefoner med jämna mellanrum. Men jag brukar ha min tills det verkligen känns nödvändigt med en ny. Telefonen jag har nu ska vara färdigbetald i juli, då har jag beslutat mig för att endast ha abonnemanget och inte ta något mer telefon. Men hur som haver, så var det drulle vi talade om. Det här med att betala 1500 kronor kändes alltså betydligt mycket bättre för mig. Annars hade risken varit stor att jag skulle behövt köpa ny telefonen.
Om man ser till kostnaden av ny telefon mot att ha en bra drulleförsäkring kan vi nog alla säga att det är väl värt kronorna man betalar. Visst förstår jag också att alla inte är villiga att betala för en försäkring, men det är ändock ganska skönt när man står där med ersättning för det man var tvungen att lägga ut.
Inlägget är i reklam för Trafikförsäkring.se
Du som följt min blogg länge vet nog vid det här laget att försäkringar är något jag har inom det mesta. Allt som går att försäkra vill jag försäkra, det här är ett sätt att få både hjälp och ersättning om något skulle hända. Därför känns det extra viktigt att skriva om just trafikförsäkring. Det är för mig en självklarhet att att åka med en försäkrad bil i trafiken. Visst kostar det en del i månadskostnad varje månad att betala till bilförsäkringen, men den delen är liten i förhållande till om något skulle hända. Jag vet människor som resonerat att: ”Jag tror inte på försäkringar”, men tänk då på att blir fler inblandade i din olycka med bilen kanske denna inget heller önskar än ersättning. Det kan dessutom bli väldigt dyrt.
Så när jag besökte sidan Trafikförsakring.se kändes det ganska självklart för helt ärligt, man ska inte vara en dum när det kommer till trafikförsäkring. Jag satt alldeles nyligen och funderade på just den saken, det där med att kalla någon dum. Är det okej? Kanske inte, men någonstans är det riktigt dumt och kanske rent av idiotiskt att välja att inte ha en trafikförsäkring. Det handlar om så mycket bra saker att ha det. Vissa saker kan man helt enkelt inte välja bort så som jag ser det. Ibland bara måste man ta och göra vissa saker. En liten kostnad är det att betala mot om något skulle hända, för olyckan kan vara framme för vem som helst. Vissa är med om det då och då, andra kanske aldrig. Någon annan en gång, men oavsett det är alltid bättre att vara varit förberedd på eventuella saker istället för att leva i illusionen om att: ”Det händer inte mig.” Tyvärr är det så att vi alla kan råka ut för saker. Det är inget som sitter i att det händer bara andra, utan ja det kan faktiskt vara så att just du blir den där olyckliga personen som råkar ut för precis det där du absolut inte trodde var möjligt. Det är precis så en trafikförsäkring är så himla viktigt, man får helt enkelt inte strunta i den saken.
Jag kör en bloggutmaning i december. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Nej faktiskt inte, jag har lyssnat på myndigheterna och är klar med julklapparna. Det känns skönt, nu kan man bara njuta av lite ledighet och vänta på att få se alla öppna sina paket med glädje.
You are invited to the Inlinkz link party!
Click here to enter
Jag vill börja inlägget med att tacka Madeleine för att jag får vara en del av din December här på bloggen. Jag blev jätteglad när jag fick ta del av en lucka.
Hej förresten! Jag heter Emelie och är 26 år gammal. Jag tänkte ägna mitt inlägg till att små prata lite, sprida lite glädje samt en liten påminnelse om att vi ska ta hand om varandra.
Att vi lever i en annorlunda värld just nu har ingen missat och jag tänker inte tjata för mycket om pandemin som skakar om vårt samhälle, för jag själv är riktigt trött på den. Däremot tycker jag att det är viktigt att vi ta hand om varandra, skapar samhället så tryggt vi kan och hittar glädje i andra saker.
Att umgås med kompisar, släktingar, anordna lite partaj, gå och shoppa osv är något som jag verkligen saknar. Att tvätta händer, att inte nysa eller hosta en i facet är något jag kan tycka att man ska tänka på hela tiden, man måste inte heller stå och trycka på den framför i kassakön. Men att inte träffa personer man älskar och bry sig om eller tänka på vad man gör hela tiden är något som påverkar mig jättemycket. Hästen har varit min räddning under denna pandemi. Att få vara i stallet, ta hand om Fina, rida och ändå kunna röra på sig är något som gör mig lugnare. Jag vet att jag måste ta hand om henne dagligen och vara tillsammans med henne, åh vad jag värdesätter det! Vad har varit er räddning?
Nu närmar vi oss jul med stormsteg och den kommer troligtvis inte vara som tidigare år. Däremot har jag försökt skapa mysfaktorn ändå. Jag pyntar lite mer, har ägnat tid åt det då jag älskar allt som har med julen att göra. December är den bästa månaden på hela året och den sprider så mycket ljus, värme, glädje och kärlek. Julen handlar ändå om att vara tillsammans och detta året blir det till viss del ett problem. Jag vet inte hur ni kommer fira jul, jag kommer däremot att vara tillsammans med min mamma och familj. Eftersom jag är själv så kommer jag vara tillsammans med dem, ingen ska behöva sitta själv vid jul. Man kommer långt med sunt förnuft och ansvarstagande.
För mig är det väldigt viktigt med tacksamhet! Det är en fin gåva att känna tycker jag. Det finns så mycket som jag är tacksam över. Min familj, mina vänner, min häst, mina katter, mitt jobb, mitt liv, men framför allt alla fina i min omgivning. Jag älskar dem, de får mig att kliva upp varje morgon och ändå njuta av livet trots en dålig dag. Hur jobbig och tröttsam denna pandemi ändå är så har man hittat en ny innebörd av tacksamhet tycker jag och jag känner av den starkare från andra också. Det finns en starkare respekt för andra och att skapa en större trygghet för andra och inte bara sig själv. Vad är ni tacksamma över?
Vad vill jag mer komma med detta inlägg då? Jag vet egentligen inte, men bloggvärlden är underbar och den sprider för det mesta så himla mycket kärlek. Jag är väldigt glad över att ta del av den. Lärt känna massa nya underbara människor och jag få ta del av andras vardag och intressen.
Om ni vill ta del av mitt liv lite mer så hittar ni mig på http://nouw.com/emelieanderssoon. Där bjuder jag på vardagsinlägg, en massa bilder, mitt hästintresse och en massa julkänsla (i alla fall ett tag till). Hoppas jag hittar er där 😉 Tack så mycket för mig och tack för att jag fick småprata lite om mina tankar just nu. Jag hoppas att ni får en underbar jul!
Är att söka hjälp när jag mår dåligt. Det är att höra av mig till ätstörningsenheten Dala ABC och söka hjälp när min ätstörda hjärna berättar för mig att jag inte förtjänar att äta. Det är att söka hjälp när jag lockas att göra saker med min kropp den inte förtjänar. Det är det finaste jag kan göra mot mig själv. Söka hjälp när min hjärna är sjuk.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Vaknade för en stund sedan. Tog med Skilla ut så hon fick sitt för morgonen. Hon vill sova på morgon så hon skyndar sig ut, går sitt och skyndar sig hem igen för att springa och lägga sig. Spännande det där med rutiner, Skilla vill sova länge på morgonen och det betyder även att hon inte är helt med på notorna om jag går upp tidigt.
Så har vi mitt ben då, jag känner mig lite utslagen sedan allt hände. Som att kroppen fick sig en törn. Inte bara utvändiga utan även invändigt. Jag blev helt enkelt väldigt ledsen inombords efter det här. Trött på ett sätt jag inte kan beskriva. Som att kroppen slogs ur sitt sammanhang.
Jag funderar så mycket kring detta, antar att det har med hela hösten att göra och det här var droppen som fick bägaren att rinna över. Covid19 har så klart varit stressat över hela året, sedan nytt jobb, studier, möbel på foten, en virusinfektion i magen som jag kräktes för över en vecka sedan ramla och skada mig så jag fick åka ambulans. Att sy 12 utvändiga och 3 invändiga stygn. Vara hemma, inte kunna gå som man vill…
Ja vad mer behöver jag säga. Livet för mig 2020, har varit tufft.
När du skriver, har du någonsin tänkt på vilken tur det är att vi har bokstäver?
Oftast gör man inte det, utan man lär sig det i skolan och sen flyter det på. Bokstäver/skriftspråk är något som alltid funnits, men från början kommer detta någonstans i från. Skriftspråket har vuxit fram redan från tidslinjen innan Kristus. Ända tillbaka till forntidens Hieroglyfer kan de spåras, men det finns också en del av Babyloniens kilskrift i vårt skriftspråk. Det växte fram från ett bildspråk och blev till nutidens bokstäver. Vi kan sedan använda skriftspråket till att göra oss förstådd med människor världen över via brev, böcker eller dator.
Tänk vilken lyx vi fått att bevara, jag önskar däremot att samhället kan lägga större vikt med att lära sig hur man hanterar skriften. Grammatiken hjälper oss att få ett ordentligt flyt och tyvärr märker jag att vår skrift har förändrats över tiden, eller kanske är det bara jag som inte hänger med i språkets utveckling. Jag får kanske erkänna att jag är för gammal helt enkelt för att förstå varför vissa ord läggs till där de gör och vissa ord ändras om.
Skriften är något som jag själv uppskattar otroligt mycket, ord och meningar kan röra mig till tårar, glädje, skratt och ilska. Så mycket som kommer fram bara på grund av några bokstäver. För mig betyder skriften allt, för det har varit mitt sätt att ventilera de gånger jag inte kunnat berätta mina känslor för andra. Brev, dikter, dagböcker och berättelser. Allt fick liv i min värld via de bokstäver som jag skrev ner på ett litet papper. Ingen fick se det jag skrev däremot, det var min lilla hemlighet och all skrift beskrev mina känslor på ett perfekt sätt. Hur skulle jag kunna visa det? Då skulle alla få veta vilken liten larv jag var som inte vågade stå upp för mig själv.
För inte så längesedan började jag rensa här hemma, jag fann brev från vänner i lågstadiet och mina tårar rann. Kanske löjligt, men inte för mig. Jag har nämligen inga minnen förens jag var nio år, allt innan är ett stort svart hål. När jag var nio, det var då allt ändrades. Vi flyttade från den västra sidan av staden till den östra. Jag bytte skola, därmed gick från en skola där de kände mig sedan lekis. De visste allt om mig. Jag kom till en skola där jag blev utpekad för min hudfärg och för att min mamma var invandrare. Plötsligt kom jag från djupaste djungeln och vi åt mina huvuden på klassens timme.
Men det var inte på grund av mobbningen som jag grät. Jag grät för att min mamma sagt att jag inte hade kompisar på den skolan heller. Men i varje brev jag läste stod det att vi var bästisar. Jag har även mött en av mina bästa vänner från då och vi har i dag hittat tillbaka till varandra. Det stör mig att min mamma inte försökte hålla kontakten med mina gamla kompisar när vi flyttade. Kanske hade jag känt mig säkrare då, lugnare och tryggare? Lögner och svek är tyvärr min familj uppbyggd av.
När jag blev tio så var det dagboken som blev min vän. Där kunde jag få ur mig all sorg och ilska. Jag började skriva dikter och berättelser, drömde om att någon dag ge ut min bok. Men eftersom jag verkade så hopplös och dum enligt min familj så försvann planerna om att ge ut en bok. Jag gömde mig i mitt rum från omvärlden och levde med mina berättelser, i mina berättelser. Redan då var jag djupt deprimerad, men ingen förstod. Inte jag heller.
Jag minns att på mellanstadiet så fick vi söka brevvänner via IYS (tror jag). Jag fick två, en kille i Spanien och en tjej i Tyskland. Med tjejen i Tyskland skrev jag i flera år, tills jag började gymnasiet. Jag har nu åter fått kontakt med den tjejen, allt på grund av några ord som bildade meningar på ett vykort till hennes gamla adress. Tänk så skriften förenar och skänker oss glädje.
Jag har sedan dess haft min depression och den har i sin tur blivit kronisk. Jag hittade plötsligt till bloggvärlden och under åren som gått har jag haft flera olika bloggar.
Just namnet Sandifighter började som ett namn till ett instagramkonto, jag kallas för Sandi och jag anser mig vara en fighter. Givetvis passade det namnet bra även till min blogg och i dag är sandifighter ett eget företag, mitt företag. Jag sa upp mig från mitt jobb för ungefär ett år sedan. Jag är multisjuk (fibromyalgi) och hjärnan hänger inte med riktigt. I dag går jag utan lön, men det fungerar för oss. Nu ska jag få en chans att följa min dröm, att följa min passion. Jag ska satsa på mitt skrivande nu och kanske en dag blir det en bok. Vem vet?
Jag hoppas ni orkade läsa till slutet för ni är i så fall hjärtligt välkommen att följa mig i min värld bland vardag, egna tankar och reflektioner, mina sjukdomar och mycket mer. Hos mig får ni en ärlig blogg med både jobbiga och lätta inlägg att läsa, men också ganska långa. För det är sådan jag är och jag älskar skriftspråket mer än talspråket till och med.
| Cookie name | Active |
|---|
Madeleine Stenberg