För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag cellprov. Jag mår alltid otroligt dåligt psykiskt inför cellprov. Så pass dåligt att jag börjar skaka bara jag öppnar brevet och sedan går runt och mer eller mindre hyperventilerar. Jag brukar därmed få komma till barnmorskemottagningen på tider när ingen annan är där.
Sedan sitter jag i väntrummet och skakar, sedan sitter jag därinne och håller andan och sedan mår jag skit efteråt. Jag går sedan också och rädslas för svaret på cellprovet. Jag mår så dåligt av gynbesök att det är helt olidligt!
Därför var det hemskt för ett och ett halvt år sedan när jag fick veta att jag var HPV-positiv och därav bärande av hpv-virus. Jag skulle vänta in nästa koll, och i somras hörde Karolinska Institutet av sig till mig och undrade om jag kunde tänka mig att delta i en studie kring självprovstagning av HPV. Jag sa ja, och det var betydligt mindre ångest att ta provet själv på toaletten och skicka in.
Jag fick återigen svaret att jag har HPV och varianten HPV16 som är den som kan leda till cellförändringar och livmoderhalscancer. Jag har alltid gått på mina kallade tider trots min ångest kan tilläggas.
Förra veckan fick jag två brev, ett från kvinnokliniken här i Falun och dagen efter det från min barnmorskemottagning som båda kallade mig för cellprov. De kom inte på samma dag, utan jag öppnade det från kvinnokliniken först.
Ringde till kvinnokliniken på morgonen dagen efter som var torsdagen. Jag hade inte sovit på hela natten, kunde inte andas och var livrädd. Så säger personalen att jag kommer få lugnande, att jag ska få komma dit och att det finns medicin som ska få mig lugn på besöket. Jag tackar ja, stenen faller från mina axlar. Jag får ha med en person, och får lugnande. Jag slipper paniken och ångesten under besöket, jag ska få få göra ett prov för första gången utan fullkomlig panik inombords.
Kom dock hem och möts av ett brev från barnmorskemottagning som också kallat mig till dem för samma sak. Återigen får jag panik, fick tag på barnmorskan på morgonen som lugnande och tog bort min tid hos dem som blivit dubbelbokad. Hon säger även att det här kommer passa mig bättre med min panik.
Helgen har passerat, jag fick akuttid på kvinnoklinikensmottagning idag. Fick lugnande i form av narkotiaklassat läkemedel för första gången i mitt liv, min underbara vän Lisa följde med. (inte in men var med på annat) Läkaren var jättebra, och undersökningen som var en kolposkopi (om jag förstått ordet rätt). Den passade mig utmärkt som knappt kände något och var fullständigt avkopplad. Kunde titta på livssändning av min livmodertapp. Fick höra att läkaren inte kunde se någon som helst antydan till cellförändringar även om provet ändå ska skickas in. Jag känner mig lugnare även där, men mest lugn av att fått en bra upplevelse hos gynekologen.
Det har aldrig varit något med personalen som skapar ångesten för mig inför gyn, många kanske tror det. Det är något annat, situationen och att jag får panikångest före, under och efter. Att jag knappt kan andas! Att idag fått mediciner som fick mig lugn, som medförde att jag visserligen sovit så gott som hela dagen var bra för mig. Nu väntas svar på cellprovet, jag hoppas det är fint.
Jag förstår att några av er säkert tänker: ”gud så löjligt att vara rädd för gyn,”, ”människa du har fött barn!”, ”Snacka om löjlig.”
Till er vill jag säga, det är åsikter jag fått höra när jag öppnat upp mig kring detta i över 20 år! Mitt första besök hos barnmorskan på ungdomsmottagningen gjorde jag som femtonåring. Jag fick redan då panikångest! Det är alltså inget jag valt, muskelminne är något jag fått höra dessa dagar när jag pratat med vårdpersonal om varför jag tror mig lida av detta.
Under min ätstörningsbehandling har saker kommit och bubblat upp till ytan. Minnen blivit tydliga, det finns kopplingar mellan detta och det. Vad kommer jag inte dela med mig av, mina närmaste vet. Jag skriver inte detta för att utelämna något. Säger man A får man säga B, anser många. Men det är ibland det räcker med att säga A för att slippa gå vidare.
Jag vill egentligen mest öppna mig, kanske finns det fler som jag som får denna ångest. Som inte vet om att det finns hjälp att få. För mig har denna dag varit så skön efter att jag fick lugnande. Kroppen och hjärnan slapp genomgå en skräck för en stund.
Ångest är inte att leka med. Min dotter får det regelbundet och ser hur hon mår. Hur mycket kunskap man har går det inte att styra över…
Nej man kan inte styra sin ångest.
Jag känner igen mig till 100% och reagerar precis som du gör. Ärligt talat så trodde jag var ensam om det. Någon hjälp eller lugnande har aldrig erbjudits. Samtidigt så är jag medveten om hur viktiga undersökningarna är och skulle inte våga utebli.
Fy 🙁 . Ser här att det är fler som har samma känsla. Tänker faktiskt att det är bra att man får prata om det, att slippa känna att man
är konstig för att man får ångest. Jag har aldrig erbjudits lugnande förrän nu. Kommer att fråga om sådant i framtiden med.
Tycker verkligen INTE att du är löjlig. Jag hatar att ta cellprov eller liknande. Vet du mitt första gynundersökning i livet va inget roligt (det är aldrig kul i & för sig men) Det gjorde ont & vet du va hon sa då. ”Om du kan ha sex ska du klara detta också”
Olämpligt.
Har inte heller någon bra erfarenhet från min första gång. Påminner mycket om din 🙁 .
Jag har ockå delvis ångest då jag ska ta cellprov eller mammografi för man vet ju inte vad man ska förvänta sig och som kvinna är det ju där man undersöker för att se om man har knölar, osv så jag förstår dina tankar och oro. Jag var på cellprov förra året som visade bra. Nu vänta rjag på att kallas på mammagorafi borde vara dags snart, men allt är ju försjuktet för covid
Hoppas att du får bra svar nu <3
Är inte själva cellprovet utan undersökningen. Jag får panik av att gå på gyn.
Alla är vi olika och ingen har rätt att förlöjliga andras ångest eller andra känslor. Det gäller inte bara gyn-besök, det gäller tandläkarbesök eller rädsla för hundar, hästar eller andra djur. Det är min åsikt i alla fall. Vi känner alla olika i olika situationer, ofta på grund av något som hänt när man var liten, men inte alltid.
Så skönt att undersökningen gick bra. Å cellprovet kommer att vara negativt, det är jag säker på.
Ja visst är det så, tror det är bra att berätta saker för andra. Så fler inte känner sig ensamma :).
Vad skönt att du kunde slappna av någorlunda den här gången! Och att du hade någon med dig som stöd. ❤ Det är viktigt att våga lyfta sådana här saker. Du är långt ifrån ensam kan jag lova! Kram!
Ja man får försöka hitta sådana där platser 🙂
Inget konstigt att tycka sådana undersökningar är jobbiga. Jag har inte alls samma problem som du, men det är inget jag gör med glädje. Fint att du öppnar upp dig och berättar.
Jag märker att många känner igen sig. Vilket är bra, då kanske man synliggör problemet.
Jag förstår dig. Det är inte konstigt att må dåligt inför ett cellprov. Det är inte skönt att ligga där & få in saker. Sen gå & vänta på svar. Även om jag är ganska säker på att det inte är något. Så vet man inte. Tillomed jag blir nervös.
Så skönt att du har fått hjälp med ditt mående angående det. Är det illa så ska man få hjälp.
Jag får lite panik när det kommer till sjukhus relaterat. Jag har inte varit med om så bra saker på sjukhus. Mer att jag har mått dåligt. Inte angående personalen. Nu sitter jag & är skit nervös. Ska dra ut en tand som sitter längst bak. Jag fråga faktiskt om lugnade.
Ta hand om dig❣️
Tur att det finns medel att få. Bra kämpat!
Fy ångesten är verkligen inte att leka med celprov är viktigt att ta någåt jag med måste ta tag i nu massa kramar till dej <3
Men vad bra att du kan få lugnande så du slipper få sådan ångest och panik. Jag själv gillar verkligen inte att ta cellprov för att på mig har det gjort så ont de gånger jag tagit det. Jag tycker detta är ett ämne som det bör pratas om mer och inte något man ska hålla dolt.