Ätstörningar

En tidig vintermorgon är så vacker.

Madeleine Stenberg 9 januari, 2019 10 Kommentarer

Efter jag lämnat bilen på morgonen och jag gick min väg mot jobbet möttes jag av denna syn. Denna bild är helt utan filter och på något vis slog det mig återigen hur otroligt vacker vår jord är. Att få gå igenom dessa årstider som vi har, att höra hur snön knastrar under skorna och känna kylan som inte är för kall blir fint på något sätt. Jag såg en hare som sprang en bit där fram i mörkret och glömde sig för mig på någon gård sen, det blir ett liv mitt i livet.

Jag jobbade tills 16:30 idag, varit jätteduktig och följt mitt matschema hela dagen. Ni har lite fel bild av hur mitt matschema ser ut eftersom det ni känner till är för personer som ska gå upp eller ner i vikt. Jag ska bli frisk, så där skiljer sig det en hel del jag tänkte skriva ett inlägg om detta som ni får läsa om imorgon, jag märkte nämligen att igår blev en hel del fokus på nyttig mat och vikten vilket inte är mitt fokus här. Men mer om det imorgon.

Om du undrar över hur jag både kan åka bil och promenera till jobbet, så kan jag berätta det för dig. Björn bor i området där jag jobbar. Det är en liten promenad mellan och den tar jag dagligen, inte speciellt långt men tillräckligt för att huvudet får lite luft före och efter arbetsdagens slut. Det är riktigt uppskattat för egen del.

På tal om jobb så är klockan i skrivande stund nio på kvällen, det betyder att jag strax ska bege mig mot sängen. Imorgon jobbar jag 7:45-11:30, det ska bli jätteskönt. Jag tänkte skriva klart på min tentamen som ska in på min födelsedag den 11 februari redan nu i helgen så jag kan finputsa på den sen. Någonstans är det så mycket värt att bara få fixa saker i tid ibland.

Dala ABC – Andra besöket, diagnos.

Madeleine Stenberg 3 december, 2018 34 Kommentarer

För en månad sedan satt jag på Dala ABC för att skriva in mig för mina ätstörningar. Idag var jag då kallad för att få en bedömning på behandling. Även för att se vilken form av ätstörning jag lider av. Det visade sig vara bulimi utan självrensning. Det betyder med andra ord att jag har bulimi men inte kräks. Jag gör det visserligen ibland men det är ingen daglig sak, det sker men inte ofta.

Det är så skamligt att skriva om detta, att vid 34 års ålder sitta och berätta att man har en sjukdom som handlar om synen på sin kropp och ett behov av att alltid kontrollera maten. Jag har slutat umgås med människor, fått panik av att se gamla bekanta. Undvikt att gå på fester eller åka på resor.

Skamfyllt berättade jag idag om min längtan att inte bry mig om vågen. Varje morgon och ibland även kväll ställer jag mig på vägen, låter siffrorna berätta något för mig. Planerar mitt matintag efter dessa siffror, får ett kort glädjerus om vågen visar på minus och bestämmer mig för att äta ännu mindre just den dagen. Medan om det är åt motsatta håller känna mig fet och vidrig, och beslutar mig för att inte äta någonting.

Sedan utöver det så denna hetsätning. Lika lite som jag känner hungerkänslor, känner jag om jag är mätt. Jag kan med lätthet äta en stor påse godis utan att bli mätt, eller sluka en pizza. Det är som att min kropp helt saknar förmågan att känna mättnad. Jag kan även gå en hel dag utan att äta och dricka, eller varför ens gå på toaletten ändå känner jag ingen hunger eller törst.

Det känns fullt av skam att berätta detta, men första steget mot förändring är taget. Det skrämmer mig, första tillfället för självsvält bör ha varit runt 8 års ålder. Det är nästan hela min livstid.

En kallelse till Dala-ABC.

Madeleine Stenberg 6 november, 2018 60 Kommentarer

Den ramlade ner i min brevlåda, jag kom hem och så låg det där brevet med en kallelse till Dala-ABC. Jag ska alltså få hjälp nu efter alla år av självsvält, kräkningar, hetsätning och nu allt jag gjort samtidigt som jag skadat min kropp. Det känns konstigt, men samtidigt befriande. Jag undrar över livet före och efter nu, hur kommer mitt liv se ut utan ätstörningar? När man gått så länge som jag med ätstörningar, när man inte känner av hunger, törst eller mättnad. När magen har problem, då känns det väldigt konstigt att tänka att en dag kommer jag att vara frisk. Vad är ens frisk?

Det är många tankar som kretsar i mitt huvud, en längtan efter att bli frisk och en längtan efter att må bra. Men innan jag sorterat ut allt ska jag jobba, jag slutar 14:45 och sedan ska jag bara försöka att ta det lugnt.

Att besöka Dala-ABC och få bekräftelse på min ätstörning.

Madeleine Stenberg 30 oktober, 2018 42 Kommentarer

Jag har tänkt på det enda sedan i våras, det där orden min psykolog sa till mig att jag borde besöka Dala-ABC för mina ätstörningar. Jag kände väl inte att jag passade in där. Även om jag haft ätstörningar sedan jag var ett barn, det började med att kräkas upp skollunchen, övergick till att hårdträna och svälta mig själv. Jag har kanske någonstans försökt att intala mig själv att jag inte är sjuk, även om jag har ett sjukligt beteende där jag aldrig äter om jag är ensam. Där jag slutat känna att jag är törstig, eller hungrig.

Under hela mitt liv har jag hoppat av saker jag så gärna velat göra först, för att jag känt mig tjock. Jag har slutat umgås med vänner, inte gått på fester, undvikt folksamlingar och det enda jag tänkt på i mötet med nya människor är hur de uppfattar mig och min kropp. Jag startar min dag med att planera mina matintag, ställer mig på vågen äter så lite jag kan till frukost, så lite jag kan till lunch. Äter aldrig mellanmål och middagar äter jag endast om dessa ska intas med någon mera.

Den bästa kvällen i mitt liv är den kvällen när jag lägger mig hungrig. Jag har alltid skamkänslor när jag äter mat, och fullkomligt avskyr att äta tillsammans med andra. Jag hetsäter i perioder, svälter mig i andra, några gånger gör jag det där extra förbjudna och kräks upp maten. Men aldrig att jag velat erkänna att detta är jag idag, utan jag har kunnat talat om mig själv och detta i dåtidsformat för att slippa skammen i att vara vuxen och ätstörd.

Så skriver jag om det nu, min största skam i livet. Jag gick till Dala-ABC idag, för att jag fått nog. Det var som att sorgen som vält över mig och fått mig att inte äta under flera dagar då jag tappat matlusten, även triggade igång vetskapen om att jag måste få hjälp. Som att sorgen och chocken jag nu går igenom samtidigt som den gör mig så svag, också gett mig styrkan att söka för ett problem som inte är relaterat till den sorg och chock jag befinner mig i. För mina ätstörningar har inget med min sorg att göra alls, sorgen som jag upplever har en helt annan vinkling. Men den gav mig insikten i att livet är för kort för att användas för att banta.

Jag kom till Dala-ABC och rummet var då med fler människor. Receptionisten bad mig gå hem för risken var stor att jag kanske inte skulle hinna få tid ändå. Men jag valde att stanna, för jag visste att går jag hem nu, kommer jag aldrig mera gå tillbaka. I huvudet tittade jag på de andra och tänkte hur fet och fel jag är. Här hör jag inte hemma, och så blev jag uppkallad för möte.

Jag skämdes när jag började berätta. Tänkte att nu tycker hon nog ”vad gör hon här”, till personen säger, DU är så pass långt nere i dina ätstörningar att du behöver hjälp omgående. Vi ska sätta upp tid för dig på behandling här omgående.

Jag sitter här i natten, en måndag som övergått till en tisdag i slutet av oktober och börjar inse att jag är sjuk på riktigt. Jag har ätstörningar, jag har vetat det innan men aldrig förstått att det varit på riktigt. Jag ska få hjälp och bli frisk, kunna leva ett liv utan vågen, och begränsningar. Kanske får man äntligen ett friskt liv? Tankarna spinner runt i mitt huvudet om och om igen, i det nattsvarta Falun som finns utanför mitt fönster.

Dagens somriga frukost, och att avslutat ett matmissbruk.

Madeleine Stenberg 31 maj, 2017 24 Kommentarer

Alltså finns det något så gott som jordgubbar? Jag älskar det verkligen, smaken av jordgubbar och satsumas till frukost. Till det har jag en slags gröt gjord av chiafrön och havregryn med mandelmjölk som sedan står över natten och får svälla. Det är jättegott och man håller sig mätt väldigt länge på saken.

Såg att jag gått ner två kilo nu på morgonen, blev faktiskt glad över den saken. Äter ju nyttigt och kan toalettbesöken är som en klocka numera sen jag slutade äta animaliskt. Så fort jag missköter saken och dricker lite mjölk så ställer det till kaos så jag försöker verkligen att bara tänka på att äta sådant som magen gillar. Alla med IBS förstår nog vad jag menar, det här innerliga tänkandet på vad man får eller inte får äta. Jag försöker läka min mage och tarm.

Jag vet ju orsaken någonstans till att jag hamnade i det här magträsket. Jag har alltid missbrukat mat. Under perioder svällt mig själv, för att andra perioder hetsäta och då ätit allt. För att sedan svälta mig själv, och ja hetsäta. Så klart att magen till sist tagit stryk. Att magen och tarmarna började säga ifrån. Man förstör kroppen av att ha ett matmissbruk och det har jag alltid haft. Mitt förhållande till mat har varit ett sådant hat att det ibland varit svårt för mig att kontrollera det.

När det kommer till matmissbruket jag haft får jag dock säga tack till utmattningssyndromet för det fick mig faktiskt att börja tänka om. Jag missbrukar inte längre mat, utan äter nyttigt och tänker på magen i första hand. Det känns bra och jag mår bra. Jag missbrukar inte maten längre, jag äter och mår bra. Min kropp mår bra av det här, jag håller på att läka min mage och tarmen.

En måndag i kylan – och att skolka från friluftsdagar och idrottslektioner.

Madeleine Stenberg 19 oktober, 2015 20 Kommentarer

Brr! NU börjar kylan, jag får men en chock varje år. Dagens rastvakt var inte alls min grej, jag plågades likt varje höst och vinter och funderade kring vad som krävs för att kunna emigrera till varmare breddgrader. Jag är inte dum, jag förstår att det inte är någon enkel sak men nog avundas jag alla djur som går i ide just nu. Dem har uppenbarligen mer innanför huvudet än vi människor. Jag slås av detta varje år, jag minns första året i yrket när man var ute och Björn sa; FÖRSTÅR du vilket lyx du upplever med att vara ute varje dag. Jag för mig kändes det lite som ett hån eftersom jag föredrar värmen innanför de fyra varma husväggarna. Samtidigt förstår jag honom som säkert skulle älska tiden utomhus. För mig är utelivet i mitt jobb baksidan av yrket, man är väl helt enkelt olika. Jag brukar faktiskt tänka på mina dagar i barndomen när jag ofta blev sjuk i samband med de obligatoriska friluftsdagarna vi hade på diverse håll. Värst var dem i Grönklitt… Jag avskydde det verkligen, dels för att jag var den enda som åkte längdskidor och således fick pina mig runt i spåren med några få människor, varav de flesta åkte skidor på fritiden och var bra mycket bättre än mig. Jag kan nämna en viss Anna Haag som exempel, vi gick i samma skola på lågstadiet men umgicks aldrig då hon var yngre än mig. Mina vänner däremot de höll till i slalombackarna och där höll inte jag till. Jag hittade snart på sätt att slippa följa med, till exempel genom att övertyga mamma om att jag nog hade väldans ont i halsen just den dagen. Jag njöt i fulla drag av att stanna hemma och slippa frysa. De tidpunkter man befann sig i Grönklitt var hemska och mina stackars tår var som isbitar!
På min skola var det även obligatoriskt med skridskor och skidor under en ganska lång period. Jag minns det som att vi började någon gång i december och höll på till slutet av februari. Värst var turerna på Lillån eftersom jag var livrädd varje gång att isen skulle brista och vår idrottslärare hade så bråttom jämt, och även där man frön om tårna och ville inget hellre än tillbaka till värmen igen. Lika var det när vi skulle springa på tid runt hela skolgården, jag sprang när idrottsläraren tittade och sedan gick jag. Man hade ganska bra koll på när han skulle varva en så då småjoggade man en stund tills han ännu en gång varvade, jag svor varje gång…

Så förutom dessa mardrömsminnen så hade vi även turerna till Hansjö, på skolan jag gick på fick vi själva odla vår mat. Så här efteråt var det en väldigt bra sak, för man fick verkligen lära sig MEN jag avskydde resan dit. Vi skulle cykla 4 kilometer uppför… Jag har aldrig varit vän med att cykla och att då bege sig i kylan i maj och september var absolut inget jag såg framemot. Dessutom hade jag utvecklat astma redan då utan att veta om det så resan var förskräcklig hela vägen. Ett evigt klagade om min dåliga kondis och jag som knep efter luft gång på gång… Idag kan man ju ifrågasätta att ingen fattade att jag var sjuk? Detta blev till sist starten på många år av skolk, på högstadiet insåg jag hur man helt enkelt kunde skita i ett dyka upp om man så ville. Dels hade jag aneroxia så tanken på att stå inför klasskompisar i duschen eller i tajta idrottskläder var befängt! Jag valde istället att sitta och hänga på diverse platser i skolan eller som i nian helt enkelt leta upp andra med samma tänk. Jag avskydde idrotten, och jag avskydde min kropp så den kombinationen gjorde att jag helt enkelt hittade andra saker att syssla med.

Så varför skriver jag då detta? Var är det som får mig att skriva detta om något alla i denna värld älskar? Kanske är det vetskapen om att jag förstår de barn som av olika skäl inte vill medverka och tycker det är kul. Här är jag så glad att min son är så olik mig, men idrotten idag i skolan verkar också så mycket mer stimulerande. Kanske är det för att det idag i skolan inte är samma kultur där de som sportar hyllas över de som var som mig? Eller så är det lika jobbigt men det finns bättre och sämre skolor som fångar eleverna? Min upplevelse är dock att barn tycks älska idrotten idag och även friluftsdagar och friluftsliv. Kanske vindarna har vänt, någonstans hoppas jag på det.