Det finns en första gång för allting, för mig är det första gången med ögoninflammation. Redan igår på jobbet hade jag ont i ögonen. Trodde det var någon ögonfrans som hamnat i ögat, fick dock aldrig tag på den. Imorse förstod jag varför! Ögat är alldeles svullet, rött och vätskande. Inte så här jag ville börja det nya året.
Nyfödd och hemma på permission.
Jag har länge tänkt skriva detta, om alla känslor jag haft. Om hur allt känns nu efteråt när tankarna sakta börjar sjunka in. Alla känslor är på plats igen, och jag någonstans börjar att andas och leva ett normalt liv igen.
I somras när William blev sjukt förstod jag verkligen ingenting. Det var som att jag slogs ner och fick hundra procent fokusera på William. Se hans förändring i måendet, se hur han låg utslagen med febern där i sjukhussängen. På något vis tror jag många känslor lappades på varandra, vi var ännu en gång på barnsjukhus. Kanske kom de där känslorna från när William var nyfödd och fick en infektion och därmed låg på neonatal tillbaka lite också. Jag var ju lika rädd då, men fick helt enkelt lämna mina känslor eftersom William var och är det viktigaste. Jag fylls fortfarande av tårar inombords när jag tänker på William där i sjukhussängar. Olika storlekar av honom, en nyfödd och ett barn på väg att bli tonåring. Båda utslagna, båda med bandage runt händerna och båda mitt barn och så älskad att ord inte kan beskrivas. Min oro, den var så konstant men ändå ville jag inte känna den. Nackdelen med att vara ett barn av trauman är att så fort något trauma uppstår, blir jag ganska avtrubbad. Jag går in i en roll och blir helt kall utåt, jag ger allt till den som behöver det men inget till någon annan. Jag oroade mig så för William, och det känns fortfarande i hjärtat på mig. Oron att något ska hända, samma oro som jag har när jag åker buss. Oron att något ska ske som gör att jag aldrig mer får uppleva det jag älskar och värderar mest.
Jag börjar misstänka att mörkret i denna höst, i kombination med att William blev sjuk fått mig nedstämd. Kanske är det stressen av allt just nu, stressen ifrån livets alla håll och kanter. Jag vet att läkaren sa till mig i våras att mitt låga blodtryck beror på stress. Att jag stressar nu är nog inte konstigt, det har varit en tuff höst på många sätt. Oro för William, oro för alla de dolda små krav som finns i samhället. Oro för att misslyckas, oro för att göra bort mig. Rädsla för världen som tycks vara helt galet upp och ner, oro för allt hat som sprids världen över.
Känslorna blossade upp när William blev sjuk där i somras, och även om man är så gott som friskförklarad, hänger rädslan kvar. För skelettinfektionen finns där i två års tid innan den är helt läkt.
Jag försöker tänka positivt. Det som jag vet att jag fått med mig som erfarenhet ifrån detta är all den kärlek jag känner till människor. Hur jag ännu mer än förut känner empati för alla som kämpar världen över. Jag har alltid varit empatisk, men nu känner jag ännu mera. Mitt hjärta är öppet och fyllt med kärlek, jag hoppas att den kärleken kan spridas vidare i världen. För mer kärlek behövs.
William med sin skelettinfektion.
Jag mår inte så bra, eller jag mår inte bra är mer det rätta uttrycket.
Jag klev upp som vanligt på morgonen, stod och sminkade mig när jag kände hur trycket snabbt dalade. Fick lägga mig ner, trodde i min enfald att det går snart över. Så blev det så klart inte, utan trycket fortsatte neråt och jag fick ge upp. Jag vet vad sånt här leder till, så mycket erfarenhet har jag av lågt blodtryck nu. Tog temp för att kolla och den var 35,9, helt galet låg. Jag borde nog införskaffa mig en blodtrycksmaskin för att hålla kolla på mitt tryck. Så dagen blev soffläge för mig, och massor med filtar. Jag har frossa men ingen feber, omvänd feber? Jag vet inte vad men pigg är jag inte. Ska ta det lugnt idag och även imorgon, så är alltså hemma. Jag som vill till jobbet, men att ramla ihop på jobbet är inget alternativ. Jag vill inte skrämma mina elever heller, så andas och försöka att inte stressa upp mig. Det är vad jag ska försöka göra tills trycket är något så när normalt igen.
Igår kväll efter jobbet kände jag mig helt slut och trött. Begrep inte riktigt varför men tog det väldans lugnt tills jag helt minsta lilla aning fick ett astmaanfall. Jag trodde att jag skulle dö, skrämde upp både Björn och William och reaktionen var verkligen inte trevlig. Jag fick sedan ta det väldigt lugnt och var rädd för att somna på kvällen. Märkligt nog somnade jag vilket förvånar mig ännu.
Åkte till jobbet men gick hela dagen och kände hur kroppen inte alls gillade situationen. Åkte hem och fick ett anfall så fort jag kom innanför dörren, inte lika kraftigt som gårdagens men ändå tillräckligt för att göra mig skakis och rädd. La mig på soffan och vilade. Därmed har tanken på att blogga varit ganska låg, jag har helt enkelt inte orkat. Imorgon ska jag se till att inte gå ut alls, och bara ta det lugnt och vila upp mina lungor. Dem behöver uppenbarligen verkligen hundra procent lugn.
Jag mår verkligen skit i lungorna just nu. Idag efter min rastvakt på förmiddagen på endast 20 minuter hann jag med att dra i mig den fuktiga och kyliga luft som gjorde att jag däckade på soffan när jag kom hem med brännande lungor. Jag mår verkligen hemskt, det känns som bröstet brinner. Jag vet inte hur länge jag ska gå runt så här, och jag vet inte om man bör söka sig till vårdcentralen eller om det är förtidigt ännu, men jobbigt är det verkligen.
Hur som helst, jag hade mitt första utvecklingssamtal idag och det gick riktigt bra. Det slår mig dagligen hur bra det känns att jobba nu. Jag trivs verkligen med det jag gör och jag tror och hoppas att det märks. Jag känner mig mycket mer peppad att jobba och känner att jag hittat tillbaka till vad som en gång fick mig att vilja bli just lärare.
Annars händer det inte så mycket, imorgon är det APT och efter det kommer jag väl hem och förmodligen somnar jag rätt tidigt. Kanske blir det ett avsnitt av Orange is the new black som jag och Björn plöjer igenom nu på hösten. När alla andra kollar på den på sommaren gör vi andra saker, men det gör mig inget. Jag älskar att se tv-serier på kvällarna i mörkret det är mysigt.
Nu ska jag alldeles strax lägga mig, först ska jag bara läsa lite bloggar.
Jag har fått sova inatt, ligger fortfarande i sängen och kommer köra med en dag utan stress så att kroppen får vila upp sig helt. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet igen, saknar eleverna och mina kollegor. Jag behöver verkligen träffa människor för att må bra, dessutom stressas livet upp rejält när man är sjuk. Hur som helst sängläge idag och massor med te och mediciner.
Bild ifrån förra veckan.
Fick ett astmaanfall imorse, jag mådde dåligt hela natten men insåg nog inte vad som var på gång. Är helt slut idag, så har druckit och haft i mig massor med mediciner. Orkar knappt röra mig så idag är jag dålig, läskigt med anfall också. Det var 2008 jag hade det senast.
På ett ungefär, vaknade av en mardröm. Eller något som kändes likt en mardröm i alla fall, jag kände mig oroad i hela kroppen efteråt och så känns det ännu. Jag gillar inte sånt där, fast i och med att jag är förkyld har det säkert något samband. Jag andas ju betydligt sämre och jag tror att kroppen vaknar upp just för att den känner av bristen på syre.
Hur som helst, med en dusch och smink ser jag inte lika trött ut längre, och en kopp kaffe och tre finn crisp gör susen för min kropp. Jag har majonäs och ost på dem, jag ska försöka äta någon form av LCHF-light igen, jag kan inte gå helt på sånt men jag tror på att utesluta mjöl ur kosten. Egentligen borde jag kanske utesluta mjölken också, men där är det svårare eftersom jag dricker kaffe och visst kan jag sluta dricka kaffe men det är något härligt med att ta den där koppen med kaffe ibland. Jag vet att vissa testat att använda andra saker och gillar det, som kokosolja samt havremjölk/sojamjölk men jag fixar det inte alls. Så jag står lite i valet för hur jag ska göra, jag tror nämligen absolut att mjöl och mjölk inte alls är bra för magen i mitt fall.
Jag har känslig mage, så känslig att så fort jag äter något fel så blir det knas. Jag har ingen utredning på saken men misstänker att det är IBS, alla symptom stämmer och jag är ganska säker på att gå jag till en läkare kommer dem att säga precis den saken. Mitt stora problem med kost överhuvudtaget är alla mina allergier, jag tål varken nötter, lök, äpplen och apelsiner. Därmed är det ett krångel för mig att bli bjuden på mat eller äta ute. Jag känner mig krånglig och dryg, precis på samma sätt som när folk vill att jag ska hälsa på deras djur för dem är så snälla. Jag verkligen avskyr när folk säger; Men min hund tål alla, jag har en vän/släkting som är allergisk man fixar min hund, den är helt ofarlig. Jag blir så irriterad, för det är säkert så men bara för att en person fixar ditt djur gör jag inte det. Jag blir sjuk! Det märks sällan precis när allergin kommer för mig, utan för mig är det på natten när astman tar över som det blir så tydligt, när jag inte kan andas och tror att livet är slut. Jag brukar proppa i mig allergitabletter för att kunna besöka vänner med hund, katt och andra djur men smällen kommer på natten. Så min allergi är inget som jag ”tål”. Lika är det med födoämnen, jag brukar ta mat med lök i för att slippa krångla. Det är inget som andra märker eftersom det är jag som på natten sedan får tampas med diarré, en mage som är uppsvälld till storlek enorm, och tarmar som rör sig så jag tror döden är nära igen. Nötter undviker jag helt, men just det där andra folk förstår inte.
Lika är det då med min IBS, jag har sådan som antingen ger mig kraftig förstoppning med uppsvälld mage under flera veckor, eller som ger mig behovet av en toalett exakt nu på en gång. IBS kan nämligen vara på olika sätt, jag trodde att IBS endast var just diarré konstant men så är det alltså inte. Så för mig är magen ett rent helvete ofta, eftersom jag aldrig vet exakt hur min mage ska reagera och när. Det gör att jag ogärna delar rum med andra än familjen på resor, att jag absolut inte vill sova över i en stuga tillsammans med vänner/bekanta och att jag har som en mardröm att behöva åka på någon form av resa med jobbet som innebär övernattning. För hur kul är det att ha problem med magen tillsammans med människor som man inte skapat den relationen till?
Hur kommer det sig då att jag skriver om det här ämnet? Jag tycker fler borde få reda på hur det är att ha allergier, problem med magen och annat. Att man inte alls är ute efter att krångla eller vara dryg, man vill leva precis som alla andra bara det att ens kropp sätter upp stora hinder för att leva det livet man egentligen vill leva. Fullt friskt utan problem.
Bild jag tog i Furuvik.
Idag åkte vi till Kniva. Vi träffade på Sivan, och William och Björn byggde bland annat Lego i solen. Jag satt i skuggan en stund, och fick sedan extremt ont i huvudet så somnade en stund. Nu är det verkligen för mycket och sånt känner jag genom huvudet. Jag är irriterad över situationen med William, jag tycker inte om att saker inte bara kan vara helt självklara. Att det ens finns kryphål överallt, jag stör mig på saken.
Hur som helst njuter jag av värmen som är just nu, jag vill bara ha det så här alltid.
Strax dags att gå och lägga sig igen, ny arbetsvecka och det blir säkert jättebra.
Björn handlade en varsin jättegod smörgås till mig och honom från Maxi med räkor och ägg som vi åt ute till middag idag. William åt fisk från sjukhuset och färskpotatis som hans farmor plockat ifrån sitt land. Det var mysigt att sitta därute på innergården och efteråt gick vi till tonårsrummet där jag somnade och Björn och William spelade Playstation 4 tillsammans. Vi gick sedan tillbaka till rummet och William bäddade ner sig och började frysa. Han blev tempad och den låg nu på 39,1. Han som varit så bra i temp hela dagen. Han fick alvedon och tittade på film med Björn. Själv målade jag mandala och när de sett klart på filmen åkte Björn hem och William somnade. Han vaknade just igen så jag ska läsa lite för honom och se om han somnar.
| Cookie name | Active |
|---|
Madeleine Stenberg