Högkänslig

Människans sökande efter att hitta ”felet” på någon annan.

Madeleine Stenberg 2 januari, 2019 14 Kommentarer

På måndag ska min tentamen lämnas in. I den ingick det att vi skulle läsa en valbar avhandling. Jag valde Christina Hellblom-Thibblins avhandling med titeln Kategorisering av barns ”problem” i skolans värld. Den precis som resterade av specialpedagogprogrammets litteratur väcker tankar. Jag sitter långa stunder och funderar på sökandet vi människor har efter att kategorisera varandra efter vad vi anser vara norm. Resan på sökandet efter det onormala och avvikande börjar redan när barnet ligger i magen och vi gör ultraljud.

Där eftersöks det att barnet skall vara frisk. Sedan fortsätter det på förlossningen med poängsystem så kallt apgar. Det fortskrider på BVC med viktkurvor, utvecklingskurvor och språktester. På förskolan och sedan skolan, någonstans efter vägen kan vilket barn som helst halka dit för att vara avvikande. Varje föräldrars rädsla, varje samhälles skräck och oro.

Idag trycker samhället på oss diagnoser. Alla människor som på något vis avviker skall ha en diagnos, för det kan ju inte vara så att vi faktiskt är helt diagnosfria och enbart behöver andra former av stöd? Numera tror vi att en diagnos löser alla världens problem. Samhället lurar oss att tro att diagnoser är någonting nytt. Men samtidig så har diagnoser varit något man strävat efter länge men benämnt vid andra namn som sinnesslö, obildbar, idiot och lidit av bleksot. Idag kallar vi samma saker för andra ord, men det är fortfarande detsamma som vi menar någon avviker från vad vi anser vara norm.

Vi har så länge letar efter det avvikande. Visste du att rasbiologin höll på bra mycket längre än under andra världskriget? Att kvinnor tvångssteriliserades för att de ansågs vara slampiga. Att människor som mådde psykiskt dåligt blev utsatta för detta? Kan be dig lyssna på P3 dokumentär om tvångssterilisering i Sverige.

Samhället Sverige vill inte ta sig an att hjälpa människor på rätt sätt. Istället så får vi leta efter det avvikande. Jag tror det är en rädsla att våga se varje människa, att sluta se det vi första gången tänkte om någon som norm. Att varje dag våga tänka att du och jag trots våra olikheter är liks viktiga. För något sådant behövs ingen diagnos, för det behövs acceptans. Frågan är om vi någonsin når dit? Eller ska vi fortsätta att kategorisera varandra i 100 år till?

Att somna om.

Madeleine Stenberg 18 november, 2018 38 Kommentarer

Jag trodde inte att det skulle vara möjligt att somna om igen inatt. Jag hade sådan ångest att det kändes omöjligt men trots detta så somnade jag om vilket någonstans kändes som en vinst för dagen.

Nu sitter jag och har intagit en kopp kaffe. Jag vet inte vad som kommer hända idag, jag tvättar och diskar i alla fall. Ska väl städa men annars är det nog bara att ladda inför veckan. Min mamma kanske kommer hit torsdag till lördag eller söndag. Jag hoppas verkligen att det blir så, saknar henne i massor och vill ha lite mammatid med henne.

Ska du göra någonting speciellt denna söndag?

Att vakna mitt i natten.

Madeleine Stenberg 18 november, 2018 6 Kommentarer

Jag borde sova, men jag vaknade för en stund sedan och kan inte somna om. En oro som väller runt i kroppen. Kände den hela dagen igår. Åkte till min bror och tittade på How i meet your mother och hämtade efter det upp William hemma hos Björn.

Undrar om jag kommer somna om igen? Att vara vaken mitt i natten är aldrig speciellt roligt.

Vad vet vi om våra liv.

Madeleine Stenberg 17 november, 2018 38 Kommentarer

Vad vet vi om våra liv, förutom att vi ska leva de. Hur kan ett levande liv levas när man känner sig så ledsam inombords. Varje dag sörjer jag, saknar och vaknar med vetskapen om att det gör så förbannat ont att leva.

Det går att kämpa sig igenom arbetsveckan, men när helgen och ledigheten kommer så knackar känslan av uppgivenhet på dörren, där och då känner jag saknaden inom mig.

Ett levande liv ett intressant sätt att se på livet. Jag var hos psykologen igår, fick prata och vrida och vända på mina tankar och ropet i huvudet. Insåg på plats att jag varken ätit eller druckit något den förmiddagen, livet gör sig påmind på många olika sätt.

Jag skulle pluggat igår men det blev inget av med den saken. Ska göra det idag istället, skriva så jag kommer halvvägs denna helg och sedan halvvägs nästa igen.

Nu börjar lördagen sakta ticka på.

Att unna sig själv ett bad.

Madeleine Stenberg 13 november, 2018 68 Kommentarer

Efter jobbet igår satte jag mig vid tv:n och tittade på Outlanders, sedan efter det så fyllde jag badkaret med bubblor och värme. La en ansiktsmask för första gången sedan ja säkert minst ett halvår och bara sjönk ner där i värmen för att låta tankarna flyga iväg.

Mitt liv just nu, det är så många tankar. Så mycket upp och ner, så mycket att sortera och fundera kring. Livet, ibland undrar jag hur mycket man ska behöva tåla. Mitt i detta kaos så jobbar jag, studerar och lyckas lämna in uppgifter och genomföra uppgifter? Men jag vet inte ens om jag lär mig något eller om jag endast gör saker i en dimma av rutiner.

Idag efter jobbet ska jag hålla kurs i ”Amningskurs för blivande föräldrar” med en mentor. Min första av fyra tillfällen innan jag sedan är kursledare, förutom det ska jag ha min son som praktikant på mitt jobb. Livet just nu alltså, jag håller ihop, men det är lite väl mycket.

Vad är styrkan i att kämpa för att överleva?

Madeleine Stenberg 8 november, 2018 50 Kommentarer

Jag har fått höra det hela mitt liv. ”Du är så stark” eller ”Du kommer fixa detta, du har styrkan”. Men vad är styrkan i att kämpa för sin överlevnad? Är det verkligen styrka när ens kropps överlevnadsstrategier kickar in för att kroppen är programmerad för att göra just detta? Är det styrka att känna hur hela jaget vill ge upp medan den kroppsliga biten håller dig kvar för att den vill överleva.

Kroppen vill aldrig dö, kroppen vill inte ge upp. Själen kan vilja ge upp, själen kan vara så sårbar att den inte orkar mera men kroppen den kommer kämpa in i det längsta för att hålla dig vid liv. Det är därför sjuka överlever i sina kroppar tills kroppen inte orkar längre men själen som folk gärna vill berätta för dig är så stark, när den inte orkar längre då håller kroppens fysiska nivåer dig vid liv.

Jag är inte stark, min kropp håller mig vid liv. Men mitt inre sliter mig itu. Min själ har lärt mig att dölja hur jag känner, min själ har lärt mig att överleva med hjälp av kroppen. Min hjärna är trött och ledsen, den har blivit försvagad åter igen. Det finns ingen styrka där, den har fått tillräckligt med sparkar och slag för att bara låta kroppens mekanismer hålla mig vid liv.

Jag sörjer och jag lever, men jag är inte stark. Sluta påtala hur starka människor är bara för att det just nu går influenser i denna yogakultur att ”hitta sig själv, och sin inre styrka”, alla är inte starka vissa av oss överlever och fortsätter leva men är ärrade för livet. Det finns ingen styrka där bara överlevnad och kroppens vilja att hålla dig vid liv oavsett vad din själ känner inom sig.