Efter många år med psykisk ohälsa blir det till slut som att det blir en del av ens liv. Jag har vant mig vid att må dåligt, att känna mig ledsen och nedstämd. Gå runt med en evig klump i magen och då panikångest. Någonstans så tänker man till sist att det är så här livet ska vara.
Därför är jag så himla glad över det faktum att jag sedan Skilla flyttade hit mår så mycket bättre. Jag säger inte att skaffa hund eller andra djur är svaret på att bli frisk från sin psykiska ohälsa men för mig har det hjälpt massor. Att ta dessa promenader med Skilla, att varje dag klappa på henne, leka och träna. Det får mitt mående på helt nya nivåer. Jag känner mig glad på ett plan jag inte gjort på många år!
Idag börjar jag mitt nya jobb, det känns konstigt att lämna William och Skilla hemma idag då semestern är slut. Men jag ser framemot alla kvällar, helger ocj lediga fredagar när vi kan umgås fritt igen. För livet känns bra just nu, bra på ett plan jag saknat i många år.
Det är augusti och det faktum att semestern går mot sitt slut griper tag i mitt inre. Jag har lyckats bra med att mer eller mindre självdistansera mig från människor under denna pandemi. Flera tror nu att pandemin över, skriver att covid19 kanske kommer tillbaka. Men den är här fortfarnade och har aldrig försvunnit. Färre fall absolut, men den är fortfarande kvar.
Det skrämmer migatt det kommer bli precis som fram till sommarlovet. Alla människor som ska trängas på liten yta, för nu tror människor att sjukdomen inte längre finns. Naiva och godtrogna människor är den farligaste sorten, eftersom dessa aldrig riktigt kan förstå sig på konsekvenser i det långa loppet. Medan vi oroliga och förbebyggstänkande människor definieras som ”psykiskt installbila” så klarar vi oss genom att tänka till före, men med ångest och oro som kroniskt håller tag i en.
Det stora dilemmat är dock att vi, de där som tänker längre ofta också är sådana som jobbar på golvet. Det är vi som inte blir korttidspermiterade, får jobba hemifrån eller någon form av hjälp. Vi är ofta, (men absolut inte alltid), dem som bara ska kämpa på. Kategorin som redan idag går på knäna och redan idag blir utmattade och stupar.
Det är vi som inte är stora chefer eller män samt ett fåtal kvinnor på femtio plus som får jobba hemifrån. Det är vi som inte sitter på höga löner. Det är vi som är offrade för samhället som ska gå runt, helt utan skydd eller ens en värdig lön för att hålla samhällets ekonomi i rullning.
Inte en endaste gång har jag hört att frågan om jämställdhet och klass lyfts under pandemin covid19. Det enda som skrivs är om allt annat, men aldrig har jag hört om jämställdhet och jämlikhet.
Varför ingår inte vi (som bara jobbat på som vanligt. Vilket är många yrkesgrupper) i kategorier som kunde slippa möten, kunnat gå hem på korttidspermitering eller distansjobb efter vi utförst våra arbeten? Varför har våra möten varit viktiga i storgrupp när resten av samhällets inte varit det?
Jag tror med handen på hjärtat alla redan vet varför, jag tror vi alla mycket väl förstår varför. Vi är tredje klassens medborgare. Samma kategori människor som offrats genom hela människans historia. Förr offrade vi för att vi var fattiga eller kvinnor. Idag offras vi för att vi inte är chefer och/eller för att vi är kvinnor som valde vårdande eller samhällsviktiga yrken.
Vart är frågan om jämställdhet och jämlikhet under civid19? Jag har min teori kring varför den lyser med sin frånvaro. Ingen vågar riktigt tala om det faktum att gamla och kvinnor samt fattiga är vad vi offrar först när det kommer till ekonomin!
Jag har verkligen ångest inför morgondagen. Jag har bott här i våran trea sedan 1 december 2006, och är därmed ovan vid det här med besiktning. Jag funderar på hur det ska gå när person kommer hit imorgon och går igenom lägenheten. Det är absolut små slitage, senaste tapetseringen som gjordes i Williams sovrum, kök och vardagsrum var över tio år sedan. Hallen var nog säkert 7 år sedan och så mitt sovrum var för 3 år sedan. Mitt sovrum ser tipptopp ut, men det är de där det gått tio år som jag känner oro inför, just för att ja det är klart att det inte ser nytapetserat ut även om det är fint. Förmodligen är det ingen förutom jag då och besiktningsmänniskan som kommer se saken. Är inte rädd för att betala, utan mer det där att personen skulle säga att vi inte får flytta. Nu känns det ju inte direkt rimligt, men man får inte skriva kontrakt om inte besiktningen är gjord.
Med mitt huvud så har jag målat upp stora katastrofer. Jag har extremt kontrollbehov som hänger ihop med den ångest jag alltid bär på, så jag förbereder mig alltid för kris. Det här är skitjobbigt, men som psykologen jag gick hos sa är det ju en del i att ha varit med om trauman.
Hur som helst, mellan 8-9 imorgon så ska det besiktas. Jag tar med Skilla och William och så får jag passa på att handla vid den tiden. Man får inte vara hemma på grund av covid19. Håll tummarna att allt är som det ska, och att det är helt normalt inför flytt för mig!
Annars så ska jag imorgon fixa fransarna och sedan åker jag till Näset för att umgås med mamma i dagarna två. Det ska bli helt underbart, Skilla följer med mig dit, och William stannar hemma på eget önskemål. Jag har inte träffat mamma sedan i maj så ser verkligen framemot att få umgås med henne, det ska bli helt underbart!
Vädret, vädret, VÄDRET vissa hävdar att det inte är någon ide att prata om väder eftersom det inte är något vi kan påverka i alla fall. Det är förvisso sant, men man ska nog ändå påminna sig själv om att prata om tragedier är bra för att verkligen kunna bearbeta saker. Visst vädret är ingen tragedi egentligen, men jag sörjer att sommaren snart är slut och jag fick ta del av en julimånad som känns som september. Idag när jag och Skilla gick ut så drog det så kallt i luften att jag tänkte, ”Det är som september i juli”.
Idag ska vi ut och åka. Det blir Gagnef och Tulavippan, Leksand och William har önskat mat på Moskogen. Sedan får jag se vart mer vi ska, många promenader lär det bli och jag har en känsla av att Skilla kommer gilla att få röra på sig så mycket som är tänkt denna dag. Jag har förberett mig med byxor och ska ha en lite varmare jacka utanpå, är det höstsommar så får man väl helt enkelt frysa och förbereda sig med varma kläder.
Idag är det Madeleine som står på namnsdagen, det är mitt namn och det jag heter. Madeleine, kallas väl oftast för Madde. Men hur som helst idag är det alltså min namnsdag!
Det är svårt att ta in att den 1 oktober bor vi inte här längre. Visst vi bor på samma område, och grannarna kommer vara de samma i princip även om de bor kvar här i huset och jag i grannhuset. Men att förstå att denna lägenhet kommer någon annan att bo i. Det kommer vara någon annan som sover här, lagar mat i köket. Trippar upp på det kalla golven vintertid och fryser varje vinter. Det kommer vara någon annan som får hettan sommartid.
Någonstans känna det som det var här jag blev vuxen. Jag flyttade hemifrån när jag var 17 år. Flyttade ensam till Falun när jag var 19 år. Blev gravid kort där efter och även om jag redan då kände mig vuxen var det med facit i hand först vid 25 år som jag var vuxen på riktigt. Vet inte hur jag ska förklara hur jag menar där, men något blev förändrat i mitt liv vid 25 år. Ansvarsfull har jag alltid varit, äldre i huvudet med en livserfarenhet få har. Men vuxen var jag nog ändå först vid 25, man kan vara mogen men för den skull inte vuxen.
Hur som helst här har jag sett William lära sig så många saker. Härifrån började han förskolan, skolan. Haft vänner på besök. Alla fina minnen vi skapat. Det är bara en lägenhet men den tillhör mitt liv. Snart flyttar vi, min absolut sista flytt. Det känns bra vi kommer trivas men vemodet finns där. Att göra avslut har alltid varit jobbigt för mig, det är en del av min känsliga personlighet som tycker nyheter är skrämmande.
Det slår mig dagligen numera, hur glad jag är. Hur mycket mindre ångest jag har, hur livet efter flera år känns så fint. Jag har haft min ångest så länge, ett tag har jag accepterat den för att nu känna att den är nästintill minimal.
När Skilla flyttade hit så förstod jag inte att det skulle vara så rätt för mitt psyke. Att varje dag få må som jag nu gör, jag som brukar ligga med massor av tankar kring livet, döden och alla hemskheter som kan hända tänker mindre på sakerna nu. Det sägs att djur hjälper mot psykisk ohälsa och jag är villig att hålla med. Kanske är det deras lugnande ögon, att man kan ligga och klappa på dem och ha någon som sover nära så vi får utsöndra oxytocin? Oavsett känns det privilegat att få må så här efter alla år. Att få må bra!
Igår åkte jag till Borlänge för att fixa mina fransar. Jag blev som vanligt nöjd och nu är jag lite semesterfin så här inför midsommar. Björn passade Skilla medan jag var där, jag åkte sedan hem till honom blev bjuden på lunch och sedan begav vi oss hemåt igen. Med vi så är det alltså jag, William och Skilla. Vi åkte förbi Willys och köpte munkar samt Pepsi Max, sedan åt vi det tillsammans medan vi tittade på den digitala examensceremonin som Mälardalens högskola hade för oss som avslutat våra studier där. Ett diplom har jag fått och jag känner mig så stolt! Jättekul var det även att se mitt namn där på listan, jag är klar och kan knappt förstå det.
Efter det så satt jag och myste med älskade Skilla. Jag tänkte på det i morse när vi tog våran morgonpromenad hur oerhört glad jag är i att ha henne. Hon kom liksom hit i helt rätt tidpunkt, jag har mått så galet dåligt så länge och att få hit Skilla som får ut mig på långa promenader. Som medför att jag får höra fågelsång, röra på mig och höra vinden susa i träden. Känna solen slå sina ljusa strålar mot min hud. Det är kärlek, så himla fantastisk kärlek. Jag blir lycklig av saken, Skilla har verkligen gjort att jag känner så mycket mer hopp inför framtiden. Hon är verkligen så mycket kärlek!
Om nu någon skulle tveka på min kärlek till William så är det bara befängt, han är min kärlek, min underbara son. Det finns ingen som han!
Så var det onsdag, sista arbetsdagen för denna vecka. Idag händer det något kul som jag väntat på i flera veckor nu. Eller väntat ordet borde varit längtat, vad det är suger jag på några timmar till men just du ska få veta!
Idag jobbarjag lång dag, jag hoppas dock att dagen ska gå fort så timmarna blir närmare det jag längtar efter. Saken är den att jag egentligen inte tycker om att vara sådan där som säger A men inte B, det hänger ihop med att jag avskyr överraskningar. Jag vill hellre vara ovetande om att en eventuell överraskning är på gång, fast helst ska det inte vara några överraskningar alls. Gladast är jag om man får veta innan, så att jag kan förbereda mig.
Lika känner jag inför att människor ska fira en, sjunga eller ge paket. Jag älskar presenter, men jag mår riktigt dåligt av att stå i centrum av sådant. En present i smyg går jättebra men att stå inför människor och att alla tittar på en. Gud jag blir alldeles nervös av sådant där, mest för att jag inombords börjar gråta glädjetårar och utåt sätt måste behärska mig… Känslomänniska som jag är bidrar till att man känner sig så himla konstig mot andra. Nej en stund i rampljuset är inte min grej alls.
Hur som haver, nu fick du återigen ta del av min snurriga hjärna. Stackars er läsare som förmodligen blir helt matta av denna djupt förvirrade själ jag är. Jag imponeras av att du dagligen läser här, känner glädje och värme inför det. Speciellt då jag är så otroligt svår i mitt huvud!
Så sitter jag här, några veckor innan en ny examens. Några veckor innan jag ska gå upp för att försvara mitt examensarbete jag gjort med mina fantastiska medstudenter Linda-Marie och Stefan. Två människor jag idag ser som mina vänner, som jag för snart tre år sedan aldrig mött tidigare. Jag känner stolthet, jag tittar ut mot ett Falun som klär om sig för en vår och sommar. Jag tänker på hur livets väg tagit mig hit mellan dalar och toppar.
Jag tänkte börja med alla de gånger jag varit där nere i botten, varje gång mitt innersta tagit tag i mig för att få mig att drunkna. Drunkna i mina egna känslor, av att verkligen känna den där känslan av att må så dåligt att ord inte funnits för att beskriva allt. Lite om det liv som ni ser här ovan, bilder från mitt förflutna. Bilder från när jag var femton år och kanske runt året. Bilder från mittentiden där när jag var i samma ålder som min älskade son är idag.
Ni som följt mig länge vet att mina skolår var ett helvete, inte bara det faktum att som synes på bilderna ovan att jag led av ätstörningar och vägde 45 kilo på min längd på 170. Utan även att jag inombords kände mig sämst. Från första klass fick jag höra från min lärare att jag var sämst i klassen, det sög jag åt mig av ganska fort och snart trodde jag på saken. Men det här vet du nog redan om. Vad jag kanske inte berättat lika ofta om är alla de andra som genom åren sa liknade saker, som till sist blev min sanning.
En händelse jag aldrig glömmer, är när jag satt ute och kämpade med vad vi idag inom grundskolan kallar för ”tiokamraterna”. Jag hade blivit utskickad i kapprummet tillsammans med en manlig praktikant som var runt 12-13 år. Han ville sitt nära, och jag tyckte det var jobbigt. Dels för att jag verkligen inte förstod men kanske främst för att han började med små hot. Han sa ”om du inte klarar det här när jag kommer tillbaka, så ska jag ta dig på rumpan och pussa dig”. Jag fick panik, inte för att jag förstod varför jag var sju år men tanken på att bli tvingad till att få en puss och att någon skulle ta på min rumpa kändes både äckligt och skrämmande. Jag klarade självklart inte testet, och jag minns ännu hans äckliga händer som började ta på min rumpa och hur han slet tag i mitt huvud med båda händerna när jag försökte streta ihop för att pussa mig på munnen. Han lyckades inte men han träffade min kind och jag kände mig skamsen. Dels för förnedringen i att fortfarande inte förstå kopplingen mellan 1-9 men också för att han tvingade mig till något jag inte ville och avslutade med: ”Det här berättar du inte för någon”. Jag berättade det inte för någon förrän efter jag var 20 år gammal, då åkte det bara ur mig det där jag gått och burit på inom mig under många år.
Sedan gick åren, och många lärare sa samma sak till mig: ”Du kan inget, du har ingen framtid”. Inte bara lärare, utan andra med så klart. Jag gick i nian när en lärare istället för att hjälpa till med matematiken satt och berättade om sitt sexliv. En lärare som var speciallärare och skulle hjälpa oss diskuterade istället vad han och hans fru gjorde på nätterna.
När jag sedan började gymnasiet sa den där läraren till mig när jag läste matematik A ett år efter att jag gått på IV och tyckte det var svårt: ”Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”. Så jag hoppade av, för att året efter hoppa av gymnasiet för varför skulle jag läsa något när alla inom skolans värld talat om för mig att jag inte hade någon framtid. Mina ätstörningar i kombination med psykisk ohälsa och vad jag idag vet också högkänslighet påverkade mig så mycket.
Att bli gravid när man är nitton år, med avhoppat gymnasium var inte planen egentligen. Men det var min drivkraft, att få William när jag var tjugo att hitta det där som fick mig att tro på mig själv har fått mig hit där jag är idag. Om ett par veckor tar jag min tredje examen. Om några veckor är jag utbildad specialpedagog, jag har sökt till speciallärarutbildningen till hösten och min plan är att läsa master i specialpedagogik i Uppsala tillsammans med Stefan som jag pluggar med om några år.
Till dig och er som aldrig trodde på mig, till er som sa att jag inte hade någon framtid. Du hade fel! Jag hade en framtid, en stark framtid! Jag tog mig hit och jag är förbannat stolt över mig själv!
Jag får dåligt samvete att ni underbara läsare knappt fått någon uppdatering från mig på senaste veckan. Det som känns ännu jobbigare med saken är alla fina kommentarer ni skrivit och att jag inte svarat på dessa ännu. Jag är på gång dock, ny vecka och jag är visserligen trött i lungorna fortfarande men jag har förhoppningar om att det ändå ska vända lite snart så att jag kan andas något bättre i alla fall.
Det är stressat och inte speciellt chill i livet just nu. Inte nog med att lungorna är påverkade av vad jag tror är luft och ventilation så har jag både sluttampen på mitt jobb med att fixa så att det bara är att överlämna eleverna. Jag har examensarbetet som självklart stöts och blöts med diverse olika ändringar så som det bör så här på slutet. Sedan har jag era underbara kommentarer som nu i skrivande stund är uppe i 124 stycken som jag ska svara på. Det kommer så klart!
Min plan för veckan är att jag ska försöka ta det mer chill så som fina Bossen här ovanför när han låg i mitt knä hemma hos Björn. Jag ska hitta andrum, ta promenader och blogga för det ger mig glädje. Skriva examensarbete och försöka att inte stressa upp mig i onödan. Det är tjugofem dagar kvar för mig att arbeta innan semestern. Det är inte så många, det kommer att gå snabbt. Sedan kan jag verkligen ladda om batterierna.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
Madeleine Stenberg 
