Idag hörde jag fiskmåsarna ovanför maxi. Jag bara kikade dit och tänkta VÅÅÅR, och innan de hade jag hört små fåglar kvittra. Jag kan inte låta bli att njuta av ljudet av dessa vackra djur som lockar våren hit. Jag älskar våren och sommaren, snön försvinner mer och mer och nu ser man asfalten mellan förskolan och vårat hem där sällan någon annan går än jag och William.
Jag gick över till grannen för att hämta William innan. Min granne är barnmorska så av en slump kom vi in på förlossningar. Det hela började med att William gick in på hennes toalett och gömde sig i mörkret jag sa då att han är mörkrädd så jag är väldigt impad av att han törs det där. Så sa jag att han är rädd för spöken men att jag sagt till honom att jag tror spöken är änglar och inte alls farliga. På något vis har detta lugnat William dom senaste dagarna. Jag har nämligen berättat om ”mötet” med pappa som jag upplevde när William föddes. Vissa kan säkert ha teorier om att det inte stämmer, det finns inga vetenskapliga belägg osv. MEN jag vet vad jag kände, jag är säker på min sak. Det kom bara ur mig idag när jag pratade med min granne, vet inte varför jag brukar akta mig för att säga såna saker för det upprör människor men jag såg att hon verkligen trodde mig och det kändes så SKÖNT, för jag ser tvivlande i alla andras ögon.
När jag födde William den där dagen den 3 Oktober 2004 var jag rädd. Visserligen gick förlossningen snabbt men jag var rädd. Ultraljudet som visat en cysta, ojämnhjärtrymt, och stressen över att inte alls veta om jag skulle föda ett friskt barn. När jag låg där stannade tiden, jag minns hur jag liksom ”klev” ut från min kropp och tiden stannade om bara för en sekund. Jag såg min kropp ligga där och sakerna runt mig och hur ont jag hade och hör någon viska tätt in till mitt öra ”oroa dig inte HAN är frisk” för att sedan komma tillbaka till min kropp och känna sånt lugn som att inget skulle hända, allt skulle gå bra. Det gjorde det också han föddes frisk.
Dagen efter när vi låg på neonatal avdelning 33 här i Falun, för observation barn dom in William till mig och la honom i mina armar i det lilla rum som egentligen var en skrubb och sonens pappa sprang i väg på toaletten. När jag låg där ensam kände jag en kall vind komma in i rummet och än en gång stannade tiden. Jag kände så hans närvaro trots att jag inte sett honom på elva år, jag visste att det var min pappa som klivit in i rummet för att hälsa på sitt barnbarn, jag kände det. Jag sa då, ”visst är han fin” och det jag får som svar är en smekning på min kind och en vind som försvinner i väg från mig.
Folk vill säkert tolka det som något annat, men jag vet vad jag kände och vad som var där. Jag tror på andar och änglar, jag kan inte säga om det finns något men jag tror helt klart att dom som en gång lämnat oss kan komma tillbaka till oss när vi verkligen behöver dom eller när något speciellt händer i våra liv. Vissa människor är mer mottagliga än andra. Vi som är mer mottagliga kanske är dom som framställs som konstiga eller inte har vetenskapligt rätt, men vi dömer inte er som vill ha vetenskapliga bevis på allt, döm inte därför heller dom som känner något.
I alla fall så kom vi in på förlossning på grund av detta, jag tänkte vilket spännande jobb dom har barnmorskor att få hjälpa barn till världen. Mitt jobb kommer att vara att hjälpa barnen till att bli starka individer för att klara vuxen livet. När man jobbar med människor är det alltid så att man hjälper dom som behöver en mest. Jag tror att det tuffaste och bästa yrke man kan ha, är det yrket där man hjälper människor på ett eller annat sett, oavsett storlek på människan.
Madeleine Stenberg 