MAT MAT MAT!

Jag är som kakmonstret fast med mat som favorit istället. MAT, finns det seriöst något som kan framkalla sådan lust i folk? Jag älskar mat, en god middag slår ut allt godis i världen enligt mig då. Att äta en middag med familjen eller med vänner. Middag är faktiskt något jag riktigt älskar.

Till saken hör att tjejer ofta inte alls vill erkänna att man äter, som tjej ska man äta som en myra och skita ska man inte göra alls. Sen är det helt okej att karlar äter som elefanter och snackar om sitt skit utan problem också, tjejer som gör det känns lite men har hon ingen hyfs och fason? Sjukt är det också vilket också förmodligen leder till det osunda beteende tjejer och kvinnor har till mat. INTE alla, men även om jag älskar middag så är jag sån där som hatar att äta med publik, jag hatar att hämta brickor och BÄRA min mat för jag tror alltid folk glor på mig eller jag är verkligen SÄKER på att folk glor på mig. Jag mår liksom riktigt psykiskt dåligt av sånt, är därför jag aldrig skulle kunna sätta mig på en restaurang och beställa mat till endast mig själv, DÅ svälter jag hellre ihjäl än äter ensam så alla tänker vad är det där för freak utan vänner. FÖR precis så skulle jag känna mig om jag åt mat ENSAM på vilket ställe som helst, ÄVEN mc donalds.

Jag tror heller inte det är något problem endast jag har, utan det här är ett problem jag brukar diskutera med många människor och alla tjejer säger samma sak (SOM jag pratat med) , däremot killar brukar bara va då? MAN går väl bara in och äter och så tycker dom att man är konstig som inte kan äta i grupp.

Det här problemet äger jag också när jag är på fest hos folk. Jag tycker det är skit kul att bli bjuden på middag hos vänner men själva grejen och ångesten innan är helt jävla brutal, oftast får jag stressmage och får springa och skita eller blir förstoppad innan och mår då jävla dåligt att jag vill ringa återbud till mina vänner med någon dålig ursäkt. När det sen är dags för att äta känner jag mig rejält jävla handikappad, vet inte vart jag ska placera mina armar och vinflaskan den vill jag gärna svepa så jag slipper ha mina nerver på helspänn längre… Det här ser jag som ett handikapp faktiskt, det är något som gör att jag ALDRIG vill ha egna middagsbjudningar och att jag hatar att laga mat.

Det är gott med mat men att äta den med folk är jobbigt, detta gör också att jag hatar långbord där man ska plocka själv för känslan av en mils långt golv och att hela tiden snegla på den som går framförs tallrik gör mig mer nervös än jag borde, att ta exakt samma saker i exakt samma mängd utan att den personen ska märka att jag gör en copycat bara för att slippa få någon som undrar om jag är sån som ÄTER alldeles för mycket eller som kläcker ur sig att jag inte äter något alls. Att man ska hålla den där DET här är lagom mängden som gör en till ett handikappat vrak.

Det här att man egentligen är mätt men någon manar på att man ska ta mer så man gör det av ren hyfs. Allt påminner om tiden när jag aldrig åt och slutade äta i skolan. Tiden när maten var min fiende, för även om jag älskar mat idag så finns det en liten djävul inuti mig som älskar att tala om för mig att DU borde inte äta. Den där djävulen som spökar när jag tar mig mat varje gång, som jag trotsar när jag äter för jag tycker om mat numera. För även om man är frisk och inte väger 45 kg längre så är jag ändå alltid sjuk i huvudet och skadad av matens makt. Men varje gång jag trotsar matdjävulen så känner jag två saker, ena är stoltheten över att vara frisk, den andra ångesten över att jag inte borde äta alls. Samma känsla som nog alla med ätstörningar upplever, även om man är botad eller lever mitt i den. Det eviga slagfältet inombords. ALLA goda ting är MAT. Maten för smalheten och maten för ångesten, MATEN för det goda och förbjudna. Alla vägar leder till mat för friska och för sjuka.