november 9, 2016

Utmattningssyndrom – Hur allt förändrar mig som person.

Madeleine Stenberg 9 november, 2016 Inga kommentarer

Det är ändå ganska fint när man tittar ut genom fönstret just nu. Massor med vit snö som gör det lite ljusare på kvällarna än det varit på sista tiden. Idag har verkligen snön fallit från himlen hela dagen känns det som. William har haft kvällskul med hela mellanstadiet uppe på Lugnet och han verkade nöjd när han kom hem. Dock vägrade han bokstavligt talat att ta på sig täckbyxor, så fick hem en kall son. Vad ska man göra? Han är tolv år så man kan ju knappast bara klä honom heller, utan man får gilla läget. Jag tror dock att han inte kommer göra om saken igen för han fryser och har legat i badet.

Annars är det lugnt här, imorgon ska jag till företagshälsovården och träffa beteendevetaren igen. Det blir nog bra det är fortfarande jobbigt att åka buss, och sedan har den här veckan varit jobbig ur det avseendet att jag gjort något varje dag. Det gillas inte av varken min kropp eller mitt inre, det känns direkt när man gjort för mycket. Träffat någon, umgåtts eller på annat sett behövt integreras med människor. Jag skulle påstå att det blir som all form av energi lämnar kroppen. Men imorgon blir förhoppningsvis sista dagen på denna vecka där jag behöver vara social inför människor på ett kravfyllt sätt.

Det är inte helt enkelt att ha det här i kroppen, det märks så väl på mig när jag är tvungen att göra mer en kroppen vill. Ibland undrar jag när man kommer vakna upp med energi igen? Något som däremot är ganska intressant är hur man märker förändringar i sig själv när man fått det här. Hur saker man tidigare inte haft intresse för plötsligt blir väldigt rogivande.

Som att städa, när jag pluggade var städningen min tillflyktsort när jag hade tråkigt. Att gå runt med dammtrasan och dammsuga såg jag som något extra skönt i vardagen. En stund för att bara sluta tänka en stund och se ett resultat av renhet. Det var rogivande för själen, men sen när jag började jobba försvann städningen och blev en grej på fasta tider och dagar och oftast mest av trötthet och ett nej:ande rop inombords. Sen jag fick utmattningssyndrom har jag börjat städa så där rogivande igen. Jag går runt och dammar, dammsuger och städar toaletterna. Jag diskar och och lyssnar på tystheten och se ett rent resultat som sedan ger mig en tryggande känsla inombords. Jag brukar tända några ljus och låta ljusens doft sprida sig genom hemmet. Det är fint och rogivande, det är härligt att bara känna den känslan av lugnet.

En annan sak som jag funnit intresset i numera är att laga mat. Jag skrev det ju för någon dag sedan, men detta är intressant. Jag tycker helt plötsligt att matlagning är riktigt roligt, och kan ägna en tankarna på att testa ny mat ganska ofta. Dessutom känns det som matlagning är roligare nu sedan jag fick utmattningssyndrom eftersom jag känner att det är något jag klarar av, dessutom är det lugnt och tyst och jag behöver inte bry mig om något för en stund.

Sedan har jag även märkt hur jag gillar känslan av att lyssna på POD och att promenera långa sträckor i min ensamhet. Jag tycker om känslan av att bara ta en promenad och ha ljudet från en en dokumentär i öronen. Då slipper jag möta människor och slipper även stanna för att tala med någon. Istället går man där och lyssnar på någon som berättar saker och man får dessutom chansen att bara se sig omkring. Jag gillar känslan av att ta in naturen runt mig utan att behöva umgås med människor för en stund.

Något jag längtar efter är att få tillbaka mitt intresse för fotografering. Jag skulle så gärna vilja känna behovet av att ta med kameran ut och fotografera mera, jag längtar efter att få tillbaka suget för detta. Men just nu blir det som ett krav och just krav orkar jag inte med. Kraven gör mig ledsen och nedstämd, så allt som suger energier ifrån mig lägger jag åt sidan för framtiden. Ingenting ska pressas fram, jag ska bara göra roliga saker. Sen är det svårt med roliga saker också, för det är inte alltid man vet vad man tycker är roligt.

Nej nu ska jag strax sova,  det är ju torsdag imorgon och möte med beteendevetaren. Jag hoppas på att komma därifrån med lite nya känslor och tankar.

Utmattningssyndrom – Att testa sömntabletter, för att få tillbaka sömnen.

Madeleine Stenberg 9 november, 2016 10 Kommentarer

Igår kväll testade jag den där sömntabletten, det gör jag inte om igen. Fick jordens restless legs höll på att bli galen! Jag kanske blev sömnig men benen höll mig vaken, tack men nej tack till den medicinen kände jag ganska omgående.

Nog för att det är pest och pina att inte kunna sova, men att få restless legs är också pest och pina. Man blir som en nattvandrare, blir förbannad på benen och surar en hel del. Sen tror man ju lätt att det kommer fortsätta så här resten av natten. När det väl släpper är det ju bra men ändå, tack men nej tack. Inga rastlösa ben för min del.

Jag fick upp vid nio idag, gick ner på stan då jag skulle köpa armband av några som sålde genom ett UF-företag som jag tyckte verkade bra. Stod vid Kristine kyrkan i 20 minuter utan att någon dök upp så gick upp mot regementet och ICA Maxi istället. Fick sedan meddelande från en av tjejerna att de blivit sjuka, kände lite att nu kommer jag i alla fall inte handla därifrån. Kalla mig fjantig men man kan faktiskt höra av sig tidigare. Fördelen var dock att jag fick min promenad och det var ju skönt.

Jag tog och vandrade i ett kallt och snöigt Falun. Lyssnade på P3 dokumentär och Peter Rätz, den var riktigt intressant. Kan rekommendera den, tycker det är skönt att lyssna på något när man går så slipper man oroa sig för att behöva prata med någon. Idag vaknade jag nämligen och var ganska trött på folk, alltid roligt med såna dagar. Kanske är det för att Facebook just nu bara skriver om ”CHOCKEN kring vem som vann” det är väl knappast någon chock? Det stod mellan två kandidater det har vi vetat i flera veckor? Man kunde ju hoppas på Hillary men någonstans har jag hela tiden känt på mig att det blir Trump. Jag är långt ifrån chockad, precis lika lite som jag blivit när SD fått höga röstningsresultat i Sverige. Inte för att jag skulle på något vis rösta på SD, men för att om man hänger med kan man ju lätt se prognoserna?

Personligen tycker jag ordet chock missbrukas. Chock för mig är när det händer något tragiskt och helt oväntat, inte är det något som på ett vis är väntat? Sorg absolut, men chock? Jag kan känna sorg i hur resultat blir, men absolut inte chock. Jag hade blivit chockad om någon helt otippad blivit president att det varken blivit Trump eller Hillary, då kunde man nog snacka om chock eller mer förvåning. Jag hade reagerat på samma sätt om det varit så att ett okänt parti i Sverige fick alla röster vid ett val. Men annars? Nej knappast, sen är det här precis som förra året när alla samlade in kläder och skänkte sina pengar till Syrien. Om ett par veckor vi säger 1-2 så kommer inte en kotte längre att bry sig om att Trump vann. Det här är flugan av sociala medier, man bryr sig i stunden för att sedan inte bry sig längre. Eller ja, medelsvensson som spelar ”brydd” bryr sig inte. För personerna som bryr sig på riktigt, det är samma människor som man tycker är konstiga som skänker pengar när man inte vinner något på det själv. Ungefär som Rosa bandet som alla kämpade med i flera veckor, och kampen mot bröstcancer? Vem bryr sig om att köpa allt rosa nu när det reas ut på ICA Maxi? Ja väldigt få skulle jag vilja påstå.