Utmattningssyndrom – Hur allt förändrar mig som person.

img_2763

Det är ändå ganska fint när man tittar ut genom fönstret just nu. Massor med vit snö som gör det lite ljusare på kvällarna än det varit på sista tiden. Idag har verkligen snön fallit från himlen hela dagen känns det som. William har haft kvällskul med hela mellanstadiet uppe på Lugnet och han verkade nöjd när han kom hem. Dock vägrade han bokstavligt talat att ta på sig täckbyxor, så fick hem en kall son. Vad ska man göra? Han är tolv år så man kan ju knappast bara klä honom heller, utan man får gilla läget. Jag tror dock att han inte kommer göra om saken igen för han fryser och har legat i badet.

Annars är det lugnt här, imorgon ska jag till företagshälsovården och träffa beteendevetaren igen. Det blir nog bra det är fortfarande jobbigt att åka buss, och sedan har den här veckan varit jobbig ur det avseendet att jag gjort något varje dag. Det gillas inte av varken min kropp eller mitt inre, det känns direkt när man gjort för mycket. Träffat någon, umgåtts eller på annat sett behövt integreras med människor. Jag skulle påstå att det blir som all form av energi lämnar kroppen. Men imorgon blir förhoppningsvis sista dagen på denna vecka där jag behöver vara social inför människor på ett kravfyllt sätt.

Det är inte helt enkelt att ha det här i kroppen, det märks så väl på mig när jag är tvungen att göra mer en kroppen vill. Ibland undrar jag när man kommer vakna upp med energi igen? Något som däremot är ganska intressant är hur man märker förändringar i sig själv när man fått det här. Hur saker man tidigare inte haft intresse för plötsligt blir väldigt rogivande.

Som att städa, när jag pluggade var städningen min tillflyktsort när jag hade tråkigt. Att gå runt med dammtrasan och dammsuga såg jag som något extra skönt i vardagen. En stund för att bara sluta tänka en stund och se ett resultat av renhet. Det var rogivande för själen, men sen när jag började jobba försvann städningen och blev en grej på fasta tider och dagar och oftast mest av trötthet och ett nej:ande rop inombords. Sen jag fick utmattningssyndrom har jag börjat städa så där rogivande igen. Jag går runt och dammar, dammsuger och städar toaletterna. Jag diskar och och lyssnar på tystheten och se ett rent resultat som sedan ger mig en tryggande känsla inombords. Jag brukar tända några ljus och låta ljusens doft sprida sig genom hemmet. Det är fint och rogivande, det är härligt att bara känna den känslan av lugnet.

En annan sak som jag funnit intresset i numera är att laga mat. Jag skrev det ju för någon dag sedan, men detta är intressant. Jag tycker helt plötsligt att matlagning är riktigt roligt, och kan ägna en tankarna på att testa ny mat ganska ofta. Dessutom känns det som matlagning är roligare nu sedan jag fick utmattningssyndrom eftersom jag känner att det är något jag klarar av, dessutom är det lugnt och tyst och jag behöver inte bry mig om något för en stund.

Sedan har jag även märkt hur jag gillar känslan av att lyssna på POD och att promenera långa sträckor i min ensamhet. Jag tycker om känslan av att bara ta en promenad och ha ljudet från en en dokumentär i öronen. Då slipper jag möta människor och slipper även stanna för att tala med någon. Istället går man där och lyssnar på någon som berättar saker och man får dessutom chansen att bara se sig omkring. Jag gillar känslan av att ta in naturen runt mig utan att behöva umgås med människor för en stund.

Något jag längtar efter är att få tillbaka mitt intresse för fotografering. Jag skulle så gärna vilja känna behovet av att ta med kameran ut och fotografera mera, jag längtar efter att få tillbaka suget för detta. Men just nu blir det som ett krav och just krav orkar jag inte med. Kraven gör mig ledsen och nedstämd, så allt som suger energier ifrån mig lägger jag åt sidan för framtiden. Ingenting ska pressas fram, jag ska bara göra roliga saker. Sen är det svårt med roliga saker också, för det är inte alltid man vet vad man tycker är roligt.

Nej nu ska jag strax sova,  det är ju torsdag imorgon och möte med beteendevetaren. Jag hoppas på att komma därifrån med lite nya känslor och tankar.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: