Vad säger man, kände inte för att kliva upp alls idag så jag låg i sängen och lyssnade på regnet och blåsten fram tills jag gick upp vid halv elva. Jag hade egentligen tänkt strunta i att kliva upp idag, pratade med läkaren och jag har i alla fall förlängd sjukskrivning tills jag ska till företagshälsovården och läkaren där. Jag känner mig nedstämd just nu, eller ja alltså nu får jag det att låta som att jag  är hur glad som helst vilket inte stämmer, för jag är mer eller mindre deppad hela tiden. Även om det kommer glädjestunder när jag liksom tror att nu är jag på väg att bli frisk. Men jag vet det tar tid.

Det här med tålamod har aldrig riktig varit min grej. Jag vill att saker ska ske nu eller gärna igår. Att vänta är inte min melodi, julen och julklappar är till exempel en extrem plåga för mig eftersom man ska gå runt och fundera på vad man ska få och dessutom oroa sig för hur man ska reagera. Menar när man är barn då hoppar man upp och skriker av förtjusning och hoppar upp och ger folk en kram i ren och skär glädje. Sånt gör inte vuxna, utan man får inte se för glad ut så man verkar desperat och man får heller inte verka som man inte blev glad för då är man otacksam. Alltså blir det något nervöst påklistrat ”tack” och man känner efteråt att man överanalyserar det där i flera år. Var jag för glad? Upplevdes jag kanske för stel, gud tänk om personerna inte trodde jag blev nöjd…

Det är precis som när man ska presentera sig i nya grupper. Ni vet det där sadistiska laget runt så alla ska känna sig sedda? Eller åtminstone är det något som ledare ofta tror att man känner sig som. Själv sitter jag med ett inbitet mantra laget runt tills det är min tur, och jag har ingen aning om vad resten i gruppen sagt för det enda jag gör i mitt huvud är upprepa ”Jag heter Madeleine, jag är lärare och bor i Falun. Man skulle säga något man tycker om också, vad fan tycker jag om? Jävlar det är snart min tur.” sen hör jag mig själv säga ”Hej jag heter Madeleine, bor i Falun och tycker om att vara med min familj.” Sen ser man gruppledarna blick och man funderar kring om valet av intresse var för lamt? Man jag har ju inga intressen! Jag avskyr såna där frågor; ”vad tycker du om att göra”, ”Berätta något unikt med dig själv”, ”Dela med dig av något ingen annan vet om dig.” Ibland har man lust att dra till med något i stil med; ”Jag heter Madeleine, och mitt intresse är att analysera vad det är för sadister som tror att alla människor gillar att leka och presentera sig i tid och otid.” 

Jag antar att jag idag uppfattas som mer bitter än någonsin. Jag kan inte skylla allt på vädret men jag kan skylla på att jag idag sitter och stör mig på allt som gör mig irriterad just nu. Man får faktiskt vara bitter och sur också. Det precis som glädje och sorg är känslor vi människor är privilegierade med att fått.

Vaknade vid 3 tiden och kunde inte somna om. Känns verkligen inte roligt, ligger i mörkret och försöker. Det går väl så där får jag medge. 

Till sist ger man lite upp, känner ni igen sånt? Att man ger upp till slut? Att man bara ligger i mörkret och suckar och vänder på sig. Känner en inre oro och uppskruvad stämning i kroppen?

Vad gjorde jag igår då? Jo jag tog en promenad i höstens kyliga väder, sedan gick jag min vända och lyssnade på P3 dokumentär om Mattias Flink och hur han sköt här i Falun 1994. Skrämmande att lyssna på, jag passerade nämligen platserna där han sköt medan jag lyssnade. Men väldigt intressant ändå.

Efteråt gick jag hem, fixade lunch åt William och ja tog det lugnt. William skulle till Björn så åkte med till Maxi. Var galet mycket folk där, kände paniken. Ibland känns det som man ska kvävas av alla människor. Jag får liksom påminna kroppen om att andas och återupprepar samma mantra ”jag kommer inte dö, det bara känns så”. Man känner sig som man går i tunnelseende. När kommer man bli frisk helt igen?

Väl hemma så tittade jag på The vampire daires, Once upon a time och ett par avsnitt av Mistresse innan jag gick och la mig. Vaknade sen vid tre som sagt, klockan är nu tjugo i fem alldeles strax. Ska man ge upp nu? Kliva ur sängen och känna sig besegrad? Jag funderar innerligt på hur jag ska göra…

Ligger nerbäddad i min säng. Idag är det fredag. William ska strax gå till skolan, han har ätit frulle och jag har tagit mina tabletter och mediciner. Idag är den en vecka kvar med järntabletter, avskyr att ta järntabletter magen blir helt knäpp efteråt…

Tog en bild igår i höstmörkret. Nu är det verkligen en ny årstid och kvällarna är mörka.

Har drömt om jobbet inatt, eller ja det var en blandning. Jag var lärare och det var mina elever, men mitt i allt var jag även själv barn och gick på grundskolan igen. Var nog runt 12 år för vi befann oss i mitt gamla klassrum på mellanstadiets årskurs 6 och jag gick ner på toaletten på min skola. Väl där tog några gamla klasskompisar och sprutade vatten på mig. Inte för att något sådant hände under min skolgång, så förstår inte alls varför men jag blev i drömmen fast besluten att förändra saker.

Jag drömde även att jag skulle på fotboll?! (Hemska tanke), jag satt i en bil och insåg att jag inte hade några trosor på mig under en klänning av modellen mycket kort. Haha som detta ens skulle kunna ske i verkligheten! Men oavsett försökte jag i drömmen dra ner kjolen. Skulle kliva ur bilen och min väska ramlar ner på en påse, lyfter väskan och det kommer upp en svärm med småflugor! Fick panik då dessa var överallt.

Mina drömmar just nu, det är så intensivt hela tiden. Gång på gång känner jag panik och ångest även i sömnen, livliga drömmar och en orolig sömn. Jag undrar när sömnen och drömmarna blir lugnare. Jag längtar efter att vakna utan stresspåslag.

Bild från ett svinkallt midsommarfirande 2014.

Det känns som jag verkligen kan pendla mellan att skriva här, men det är ju också mitt liv just nu. En pendlande dalbana där jag ena dagen känner mig glad och uppåt för att nästa dag påminnas om att jag inte mår som jag borde. Det är en smärta i bröstet, igår sov jag nästan hela dagen. Jag var galet trött, jag sov från 22:00-10:00, men vaknade för att se till att William fick frukost och gick till skolan emellan så klart. Tog mig en promenad och sedan somnade jag igen… Jag sov mellan 15:20-17:50 helt utan att ha några som helst besvär med sömnen, gick och la mig vid 22:00 och sov tills imorgon vid 7:30. Man kan undra hur mycket sömn en människa kan behöva? Hur mycket sömnbehov kan finnas där inne i kroppen? Tydligen ett galet överskott, man blir trött och pigg med det här utmattningssyndromet och sömnen kan både vara ett hinder och ett bra redskap.

När man känner att varje måste är som att bestiga ett berg känns livet hårt. Tänk er känslan av att försöka klättra upp och sedan falla handlöst neråt, i en intervall och hela tiden. Att när man ena dagen känner sig som man tror sig hålla på att bli frisk för att sedan dagen efter klubbas neråt igen. Det är ett spinnande hjul som går runt och åter runt i det oändliga och man känner en sorglig känsla inombords som är svår att beskriva för andra.

Så igår sov jag bort hela dagen, jag lagade middag och umgicks med familjen så klart men varje stund jag kunde sova passade jag på att sova under. Idag känner jag min mindre trött, jag har varit ute och gått, lyssnat på P3 dokumentär och funderar på att ta mig en till promenad. För det finns något väldigt skönt i att befinna sig ute just nu, naturen och P3 dokumentär. Tankar som får förflytta sig från insidan och utåt, känslor och åter känslor. Jag sa till beteendevetaren att i somras ville jag bara få stänga av hjärnan en stund. Att hjärnan höll på att göra mig galen! Att jag drömde om att bara få den avstängd så jag slapp tänka, att jag bara fick må bra. Nu funkar inte känslor så, även om medicinen jag får har hjälp mig en bit på vägen. Jag låter som en idiot, jag låter som jag inte är klok. Vilja stänga av känslor, tankar och det som gör mig till människa. Men mina tankar och drömmar, när jag känner mig ledsen när jag tänker på saker jag måste göra. När något jag älskat att göra tagit ur mig det som kändes glädjefyllt då gör det faktiskt ont. Det gör ont att drömma om jobbet, eller när jag vaknar och tror att jag glömt något och ska till jobbet. Förra veckan var första veckan som jobbet inte kretsade i mina tankar varje dag. Denna vecka kommer bara jobbet upp om jag görs påmind på ett eller annat sett. Det har tagit mig 5 månader att börja sluta tänka på jobbet 24/7. Nu tänker jag på jobbet kanske varannan dag, hur lång tid ska det ta tills jobbet inte stressar mig? Tills jag helt kan lämna jobbet och molnen som byggt bo där i mitt huvud?

Människan har uppfunnit så mycket, men ingen knapp för känslor och tankar. Vi kan flyga, vi kan rulla fram på hjulet men vi kan fortfarande inte hjälpa människor att inte kommit hit där jag befinner mig idag. Människan har uppfunnit datorer och mobiltelefoner som gör dig anträffbar 24/7, men kan inte hjälpa människor som fysiskt eller psykiskt blir sjuka av sina jobb. Teknikens under säger man, men människans under då? Varför är människans under så lite värt.

Jag har väntat med att skriva detta, mycket för att jag helt enkelt var helt slut när jag kom hem. Jag sov hur dåligt som helst i natt, jag somnade vid halv ett och vaknade vid 5:00 låg sedan vaken och oroade mig för mötet hos företagshälsovården. Jag förstod väl att det skulle bli så egentligen, men samtidigt blir det så påtagligt när man känner av just såna här dagar.

Jag kom upp ur sängen, fixade mig och William åt frulle och drog till skolan. Strax efter nio kom jag på bussen mot Borlänge. Väl på bussen sitter det några och börjar bråka med varandra, det utlöser hotelser på bussen och skrik om ”ifall vi inte var på bussen nu hade jag slagit ner dig”, den andra började då ”kom då, följ med ut ska vi göra upp din jävel”. Det här var inte personer man skulle vilja stöta sig med och busschauffören tittade även hen oroligt bakåt mot dessa människor. Jag fick panik, jag funderade på att hoppa av bussen men jag stod ut. Var dock helt yr när jag väl var framme i Borlänge. Klev av på stan och tyckte det var trafik, människor och ljud precis överallt. Jag hittade till Företagshälsovården och hade sådan ångest där i väntrummet. Det var ljud, någon som skrev på datorn, människor som skrattade. Prasslande tidningar och någon som fotograferade recept ur en tidning. Flera gånger tänkte jag resa mig och gå, jag tänkte att nu lämnar jag det här stället. Jag kan inte stanna kvar, den lilla stunden i väntrummet kändes som en evighet, tills beteendevetaren kom och tog med mig till sitt rum.

Väl i rummet hade jag också panik. Jag kände inte att jag riktigt visste vilken fåtölj jag skulle sitta i och var uppstressad, kände hur jag varvades ner medan jag satt där och berättade. Tiden gick helt galet fort, en timme bara försvann. Fick göra ett test där jag tror man skulle vara på nivå 14 för att ”vara lite stressad”, jag låg på nivå 38… Fick veta att jag har en lång väg tillbaka och att jag måste bli frisk men att det kommer ta tid.

Jag sa till Björn att det här gjorde mig ledsen, jag trodde jag började bli frisk nu. Jag vet, det är önsketänkande men varje dag tror jag när jag vaknar att nu är jag snart framme. Sedan får man sånt här SVART på VITT och inser att man har en bra bit kvar, jag åkte hem från Borlänge ledsen och tömd på energi. Somnade på soffan och bara sov, en lång och tyst sömn. Märkte knappt av vad som hände och skedde runt mig, jag bara sov. Jag är så trött, så galet hemskt trött!

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här, jag sa det till beteendevetaren idag också; ”Jag har allt, ett perfekt liv egentligen. Men så hamnar jag här, med utmattningssyndrom.” Jag fick förklarat för mig att en del i den här sjukdomen är förnekelse och att det är tufft att ta till sig att man är sjuk, och ännu svårare att det tar tid. Så är det ju, jag önskar jag hade en switch-knapp och blev frisk på en dag likt en förkylning, magsjuka eller annat. Men att läka själen är betydligt svårare än att läka kroppen, jag önskar inte en människa hit.

Just nu känns det som att allt jag vill ha är ett blombud, eller varför inte en liten låda med godis, present eller liknande. Låter fjantigt kanske men just idag och just nu när jag känner mig nedklubbad är en kram eller en liten uppskattning något som fått mig att le. Just idag skulle jag behöva det där lilla extra, just idag är jag ganska liten på jorden.