Utmattningssyndrom – Att tvingas vara vuxen är också en del i att bli utmattad.

Igår köpte jag The Last unicorn på DVD och boken Sagan om Enhörningen. Kanske borde jag bli vuxen någon gång, och KANSKE borde tecknad film och barnböcker inte beröra mig så som de gör. Men varför bli till hundra procent vuxen och leva med allt det tråkigt som vuxenlivet oftast innebär? Det är skönt att ha barnasinnet i behåll, det är skönt att kunna läsa böcker och se filmer som inte kräver för mycket av hjärnan. Det är faktiskt ganska skönt att inte vara så galet mogen jämt. Jag vill njuta av livet, inte trampa i upptrampade spår som för mig dit alla andra gått. Jag gjorde det i så många år, kämpade med det där att vara vuxen. Ni vet, man bakade bullar och kämpade lite mera för att vara perfekt. Jag ville ha mitt välstädade hem och fina prylar och att folk skulle säga ”DU är så vuxen och mogen”. Jag fick höra det också, det där med att man är duktig, driven och så galet vuxen.

Jag minns när var med några studiekamrater, vi hade förfest här och en av personerna säger ”Man hör att du är mamma, du är så väldigt lugn och förstående och VUXEN”. Eller när någon sagt ”Du fixar föräldrarollen så bra”. Kanske var det en bekräftelse jag tänkte skulle lyfta mig? Men det gjorde den aldrig istället blev jag glad för någon sekund för att sedan tappa det där igen. För jag kände mig aldrig speciellt duktig, bra eller ens så vuxen som jag förväntades vara i alla lägen.

Sen är det något med att ha barnasinnet i behåll, det är något negativt. Som när jag och William hade vattenkrig tillsammans och fick irriterade blickar av ett äldre par som gick förbi. Jag hörde till och med något med ”ungdomar idag”. Det var inte som att vi på något vis störde dessa, vi blötte ner varandra och inga andra. Men ändå, ja man liksom förväntas vara vuxen, mogen och bra.

Jag samlar på My little ponys. Det är något humoristiskt i det för många, SAMLA på leksaksponnys när man är vuxen. Vad ska du med dem till? Om det ger mig glädje så ses det liksom ändå som fjantigt. Precis som pojkarna på högstadiet som fortfarande leker med Lego eller Tåg. Som att man liksom inte är där man ska vara. Ni vet så där ÄCKLIGT vuxen. En vuxen har inga hobbys som gör henom glad, nej en vuxen har förpliktelser och ska lägga pengarna på nödvändiga saker.

Jag har slutat att vara vuxen för att passa in i ledet nu, jag går min egen väg. Om jag vill köpa en barnbok eller barnfilm så gör jag det. Om jag köper färdigbullar och köper färdiga köttbullar och serverar sonen, så struntar jag i om andra uppfattar mig som omogen. Jag är nog hellre den där bananen i omoget grönt, än den brunfläckiga och tråkiga bananen som till sist tröttnat på livet.

Jag vill leva mitt liv, leva ut mina drömmar och skratta och le. Jag vill leva ett levande liv. Det gör jag först när jag går min egen väg.