Bild från i somras innan jag förstått hur dåligt jag mådde.
Jag kan se det nu. På mina ögon på denna bild, på huden och på hela mig. Det är något tomt där i blicken. På varje bild från i somras ser jag det, den där tomheten. Ingen sommarlycka utan bara sån obotlig trötthet. Jag kan se det nu, jag kan ta in det nu hur jag mådde. Jag förstod det aldrig då, hur dåligt jag mådde och hur det kändes på riktigt där inom mig. Jag borde förstått eftersom jag grät och var så trött hela tiden, att jag bara ville fly från allt och att tanken på att möta människor gav mig svimningskänslor och panik.
Jag flydde inombords, jag föll och klarade ingenting. Jag klarade inte att möta människor. Jag klarade inte av att prata i telefon, jag glömde bort hur man skrattar och hur man är sig själv. Jag minns så väl den där dagen på jobbet när jag var dit för att fixa innan sjukskrivningen. Brandlarmet gick och jag fick panik, hela min värld rasade. Jag minns när jag kom ner på Borlänge centrum och helt enkelt inte klarade att kliva på bussen. Alla ljud, alla människor, allt ljus det fick mig att ramla ihop. Varje del av mig bröts ner till små partiklar och jag kände mig helt tröstlös. När jag kom hem grät jag igen, jag fick min medicin senare. Sen tog jag promenader, varje dag in på ICA Maxi för att våga träffa folk och alla dessa P3 dokumentär jag plöjde dag för dag.
Jag minns när jag efter en dag som varit med för mycket, föll ihop mitt på gatan och inte kunde gå igen. Hur jag fick ringa efter Björn som hämtade mig. Hur jag knappt klarade av att gå mellan den lilla trottoaren och bilen. Hur jag liksom bara ramlade ihop hemma hos Björn och hur mitt hjärta rusade, tankarna och ljuden.
Hur jag fick sådan ångest på parkeringen på ICA Maxi att jag flydde och inte visste vem jag var, vart jag befann mig och framförallt om allt var en dröm eller verklighet. Hur William tog min hand och fick med mig därifrån.
Det är svårt att förklara vilket helvete jag befann mig i. Att få lära sig att skapa rutiner, genom att ha ett block där jag skrev upp det mest vanliga sakerna för att komma ihåg vad och vart jag skulle för varje dag. Hur jag skrev upp att dusch, att städa, att laga mat. Hur jag skrev upp att ta min medicin och att ta min promenad. Hur jag stod långa stunder i hallen innan jag orkade och förmådde mig själv att gå ut. Ångesten jag upplevde av att träffa någon jag kände, att behöva säga hej och försöka vara trevlig när allt jag ville var att springa därifrån.
Sen började tiden komma när jag kunde vakna på morgonen och känna mig glad. När jag klev ur sängen och kände mig hoppfull och la mig och somnade utan att ligga vaken tills klockan var 3-4. När jag sov och sov, men ändå kunde skratta igen. När jag började hitta mig och mitt och gick från en evig tänka på andra människa, till en nu tänker jag på mig människa.
Så kom den då, tiden när jag faktiskt började må bra. Tiden när jag började länga efter att träffa människor och inte kände att jag mådde dåligt av att umgås med folk längre. Tiden när jag vågade ta mig tillbaka mot arbetslivet igen. Tiden när jag sakta men säkert sökte mitt mående och att fortsätta behålla mig i alltihopa. Tiden när jag skrattar och ler utan problem längre.
Och nu är jag alltså här. Eller snarare där jag var igår. Igår var jag för första gången med på ett möte. Första gången när jag befann mig i ett sammanhang med så många människor på samma plats. Jag kanske inte fixade att hämta dryck och smörgåstårta själv. Men jag fixade att vara där, att lyssna och säga hej till människor. Jag klarade att befinna mig i ett rum och det kändes bra och det gick bra. Visst fick jag ångest men jag vet numera hur jag ska andas ut ångesten. Ett djupt andetag och ett lugn att det löser sig, att försöka att inte låta rädslan besegra mig. Jag ska inte ljuga, igår kväll hade jag stresspåslag när jag skulle somna hjärtat slog i panik, och jag visste även att jag idag skulle hålla lektioner vilket även det bidrog till oron, men jag tog mina fem bra tankar om mig själv, och somnade. Idag hade jag lektioner hela dagen. Lektioner på 3,5 timmar, lektioner med tema Etik och Moral samt Sex och samlevnad och det blev galet lyckat. Galet lyckat då eleverna var nöjda efteråt, för i slutändan är ju det viktigast inom alla lektioner att eleverna går därifrån NÖJDA, STÄRKTA och GLADA. Precis som mitt liv är just nu, jag ska vara nöjd, stärkt och glad i livet.
Madeleine Stenberg 
