juni 2017

Pannkakor och min rädsla för det oprovocerade våldet i samhället.

Madeleine Stenberg 8 juni, 2017 16 Kommentarer

Dagens middag blev pannkakor med grädde och glass med kladdkakesmak. Helt perfekt middag när man inte har inspiration för annat. Det är torsdag och jag ska bege mig mot återvinningen här borta och slänga lite kartonger så jag kan städa inför helgen efteråt.

Det är nämligen så att Williams kompis ska sova över här imorgon. Först ska de hänga på Å-Festen, åka karuseller och käka hamburgare om jag förstått det hela rätt och sen ska de väl säkert umgås med andra kompisar. Det är väl så här när ens unge blivit äldre, då började de hänga på stan.

Får man erkänna att man tycker det är obehagligt och roligt på samma gång? Inte för att han blir äldre utan för att skit som sker i samhället mer. Jag känner sån orolighet när han är på saker så där, går på bio på kvällen eller som nu ska hänga ute på stan. Jag litar till hundra procent på William, men jag litar liksom inte på andra människor. Såna där man aldrig träffat som man vet kanske fått i sig alkohol, droger eller annat skit som ger sig på folk som inget gjort. Det oroar mig att tänka på sånt, ett samtal att han druckit alkohol skulle jag så klart inte uppskatta men det är ju en del av att vara ung, jag har ju själv varit där. Men ett samtal där han blivit utsatt för det oprovocerade våldet, nedslagen eller något värre. Det är ett samtal som gör mig kall inombords bara jag tänker på det.

Förut har folk sagt ”var glad att du har en son, för han kan inte bli våldtagen” eller ”Det är värre oro över en dotter för hon kommer alltid behöva oroa sig för att bli våldtagen”. Jag vet att de där meningarna någonstans bär på välvilja. Men det flesta våldtäkter sker av någon som offret känner, och killar kan också bli våldtagna så det är ingen tröst. Dessutom varför försöka släta över det oprovocerade våldet som sker i samhället dagligen? Rån, folk som blir nedslagna, gäng som går ihop på en person? Jag är inte det minsta mindre rädd för att jag har en son, jag är precis lika rädd som om jag haft en dotter för det händer skit överallt hela tiden.

Jag pratade med min vän Lisa igår och så sa jag, ”Det värsta är ju egentligen, att man tror ju själv man kommit upp i den åldern nu när man skulle gå fri från våldtäkter och att bli utsatt för våld. Men så vet man att nittioåriga tanter blir våldtagna, så man är ju ALDRIG fri.” Då menar jag inte bara genom våldtäkt utan rån, nedslagen eller utsatt för annat. Man är ALLTID rädd, man har alltid varit rädd och kommer alltid få vara rädd för att vissa IDIOTER har makten att förstöra andras liv, och för det känner jag ingen kärlek. Jag känner innerligt hat för att jag inte ska kunna känna mig trygg när min tonåring till son vill gå på bio på kvällen, eller gå ner och åka karuseller på stan. Jag känner HAT för att vissa människor har makten att göra andra illa inom loppet på en sekund. Jag vill kunna känna mig trygg när mitt barn, mina vänner och familj, samt mig själv får leva våra liv. Är det verkligen för mycket begärt? Egentligen inte, men för dem som bär makten att förstöra andras liv är det ju tyvärr så.

Kopparstaden 70 år och att åka bergbanan på Lugnet.

Madeleine Stenberg 4 juni, 2017 36 Kommentarer

Igår firade Kopparstaden, som är bostadsbolaget vi bor hos 70 år. Alla hyresgäster har fått biljetter för olika saker där bland annat utomhus bad på Lugnet var en del i saken. William tog med sig sin tremänning Lucas och badade, de hade haft det jätteroligt. Men efteråt ville de gärna åka Bergbanan och för det krävdes målsman. Så jag fick följa med.

Det var riktigt spännande och lite läskigt med. Jag åker inte berg och dalbana så tänk er då att jag åkte upp där och såg utsikten över en stor del av Falun. Otroligt vackert! Vägen upp var helt okej, för då var vi rätt antal passagerare ombord eftersom det stod en biljettvakt där, men uppe då pressade sig folk in. Alltså det var läskigt! Vagnen gungade och eftersom jag redan lider av panikångest även om saken är betydligt bättre numera eftersom jag kan hantera saken kändes det vidrigt! Det var trångt och ryckigt hela vägen ner, förutom det stod det några ursäkta uttrycket puckon bredvid och bara ”TÄNK om den släpper då, tänk om den går sönder då går det åt helvete”. Då ska ni veta att William precis innan sagt till sin tremänning när han skämtade om den skulle få fart som en berg och dalbana ”snälla sluta, för jag tycker det är obehagligt”. Ändå står VUXNA människor och håller på så där.

Trots vissa puckon var det verkligen vackert, där ser ni ICA Maxi och en del av Runn. Så oerhört vackert!

På vägen neråt, stod flera gånger och tänkte på om man skulle dö. Men sa intalande ”jag kommer inte dö, det bara känns så” det är min mantra för att inte få ångest. Lite som Stig-Helmer och ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” oavsett hur klyschigt det låter funkar det faktiskt. Det är en lugnade röst som får mig att våga saker. Jag är betydligt mer modig nu efter utmattningssyndrom än tidigare. För ett år sen hade jag vägrat, och då inte bara ett år sedan utom alla år sedan terrorattacken 11 september 2001. När jag tänker på det är jag nog terrorfob, jag har en väldig fobi för terrorism och det kan låta skämtsamt men det är på riktigt. Jag undviker att göra saker av rädsla för terrorism, det är samma som förut när jag stod på banker när de fortfarande hade kontanter och tänkte att snart kommer det in någon och skjuter. Jag är terrorister och psykopaters bästa offer för jag är livrädd för dem, för mig finns det ingen kärlek i världen som kan övervinna såna där idioter. De har redan vunnit över mig, jag lever i ständig skräck för dem.

Men något roligare, William och Lucas fick testa att spela tillsammans med JOKO en mångkulturell förening här i stan. Hade aldrig hört om dem tidigare, men det var så härlig rytm. Både jag och William kände behovet av dans när vi gick där och så ropade han som lärde ut kom hit och spela. Jag är för feg men William slängde sig över saken direkt.

William hade tydligen fått beröm av honom, det är ju lite roligt för William hör musik eller vad man ska säga, jag är också sån även om jag aldrig lärt mig spela något instrument. Men jag hör rytm och jag faller lätt in i dans hemma eller kan repetera musikstycken. Har jag hört en låt en gång kommer jag ihåg den för alltid. När han började spela bas i årskurs 2 så ville läraren först kolla om han hade gehör. William följde honom direkt och han musikläraren sken upp direkt och sa ”DU är musikalisk. Jag hör det du kan härma mig på allt. Jag rekommenderar dig att börja”, det var fint. Tyvärr är William som mig och visar inte sina talanger så gärna. Båda är såna som jag skulle inte vilja kalla det skäms, men mer backar och gör oss sämre för att passa in. Lite som särbegåvade barn kan göra. Det är synd men har man inte självförtroende nog så är det väl så antar jag.

Det sista vi var på var godisregn. Sen åkte Lucas hem och William mötte upp sin kompis Adam för att gå på bio och se Wonder Women tillsammans. Det var en jättebra lördag för oss.