Jag läser litteraturen till specialpedagogprogrammet och känner en känsla inombords, boken jag läste senast var Barn som läser och skriver av Louise Bjar bland annat. En bok som berör mig på många plan. Jag trodde tills för något år sedan på de ord min lågstadielärare sa till mig att jag verkligen inte kunde någonting. Hade bilden av mig själv som värdelös i skolan genom alla åren som barn och ungdom. Tills jag hittade en bok från lekis där jag skrivit ord och det såg helt ut som något ett barn i början av sin läs och skrivutveckling skrivit.
Jag minns såklart inte att jag skrivit det där. Däremot minns jag hånandet från hon som var min lärare när vi läste Hattstugan och jag ljud:ade mig fram i boken, eller när hon berättade under mina kvartssamtal (dagens utvecklingssamtal) hur dålig jag var men alla andra och främst ett barn i klassen var så bra på precis allt, hon jämförde alltså oss under ett samtal avsatt för mig helt utan samvetskval, under en mötestid för att utveckla mig. Hon var olämplig på många sätt som lärare, rent av borde hon blivit anmäld men på den tiden tror jag inte att man ens tänkte tanken på sådana saker. Man fick ju inte ens byta skola eller klass om man ville.
Hur som helst jag läser boken och berörs, hon ville inte ha mig i klassrummet eftersom hon avskydde mig från första stund. Jag fick därmed istället känna mig sämst genom hela lågstadiet och den bilden stannade kvar, utvecklades till ett form av självbild och lärarförakt. Att jag läste bok efter bok ifrån årskurs 2 och framåt, tycktes aldrig för egen del riktigt få mig att förstå att jag nog ändå inte var så värdelös som den här läraren hävdat. För egen del var jag helt enkelt inte bra och så var det.
Att skolka på högstadiet och hoppa av gymnasiet för att någonstans där och då tänka att den enda jag blir är väl den som aldrig mer besöker skolan bekom mig inte alls där som artonåring. Jag var värdelös och så var det med det. Tills jag blev gravid ett år och tre månader senare och ville ge barnet jag väntade en bättre start i livet. Jag studerade från det han var tio månader och allt sådant vet ni ju, blev slutligen lärare själv, och nu studerar jag igen.
När jag läser litteraturen så känner jag som ett rop i min kropp. Som att kroppen vet vad den väntar på, alla år jag undrar över vad jag vill. När jag känt att jag behövs för eleverna som var som jag, men inte haft tillräckligt med tid oavsett timmar på dygnet för att nå fram dit. Jag känner det nu, det är precis det här jag är skapad för. Alla vägar har fört mig hit, alla motgångar och alla framgångar. Jag har blivit prövad för att orka ta mig framåt, för att ge barn den skolgången jag aldrig fick.
Jag vill ge barnen och ungdomarna chansen att växa, att se sig själva och få vingar. Jag vill arbeta genom att se och förmedla hur det ska ske. Alla barn förtjänar en skolgång som är bra för dem. Alla barns rätt borde vara att gå till skolan och känna att de är värdefulla, inget barn ska behöva känna sig värdelös. Vi är alla värdefulla, det är så fint att äntligen få känna så själv, jag är värdefull precis som alla andra och det känns fint på alla möjliga vis.
Madeleine Stenberg 
