Åkte till sonens farmor och firade sonens pappa. Han fick en skjorta av mig och sonen. Var jätte mysigt även om det åskade och jag fick feber toppar och la mig i bilen och sov… Orkade inte vara vaken sonens pappa sa till mig sen att jag måste fan ta det lugnt annars blir jag aldrig frisk är väl så har dock INTE tid att ta det lugnt. Men jaja. Ska gå och sova strax skrev klart tentan så nu vill jag bara vara godkänd och gå vidare.
I alla fall så åkte vi sen för att hämta lite kläder, sa då till William att hon jag hämtar dom hos har åtta barn. William 8 barn? Sen var han hela tiden och tjatade om de så till sist jag sa, WILLIAM vill du ha 8 barn när du blir stor? Williams svar: NEJ jag ska ha 1. Till saken hör att William inte ens vill ha några syskon sen ett par månader tillbaka han har klart sagt till mig att skaffar jag någonsin fler barn flyttar han härifrån… HAN vill absolut inte ha någon bebis i hemmet och blöjor är det äckligaste han vet. Han längtar tills han börjar skolan och slipper blöjbarnen från förskolan osv. Han verkligen får avsmak när han ser bebisar ser riktigt äcklad ut alltså. Förut har William varit väldigt intresserad nu tycker han dom är äckliga och vill inte komma i närheten av dom. Han gillar inte heller barn runt ett år för dom är dryga och ska pilla, sen vill han ha sina leksaker ifred och berättat för mig att får han ett syskon kommer han inte få lika många saker och de går han inte med på. Hehe, ja han vet vad han vill.
Till saken hör jag vill gärna ha fler barn, och William skulle ju få finna sig i det faktumet om det blev ett syskon. Samtidigt förstår jag hur han tänker för det där var ju NACKDELARNA med att ha 3 yngre syskon. Man fick aldrig vara ifred… Kanske lite man aldrig helt på riktigt. Ibland var det skit kul att ha syskonen med sig men sen ibland så jobbigt.
När jag var 13 år fick jag min yngsta syster och jag minns fortfarande att jag tyckte att det var rätt jobbigt. SKIT kul att ha en bebis i huset gå runt med barnvagn. Men sen drygt när hon skrek, drygt när hon tog sig in på mitt rum och hade sönder saker eller tog mina grejor och gömde dom så jag aldrig mer fick se dom. Visst syskon ger jävligt mycket man älskar dom, men att bara säga att det är fördelar är ju en lögn. Jag vet att jag alltid var lite avundsjuk när mina syskon fick något nytt och inte jag TROTS att det nästan alltid var jag som fick nytt först, men dom gånger dom fick och inte jag blev jag sur. Eller när mamma drog till Mora och handlade och alla fick kläder utom jag eller vad det nu kunde vara. Jämförelsen med julklappar även om man inte sa något, man såg att hon fick en sån och man själv fick i en annan färg, eller kinderäggen när vi fick 1 var sitt och man samlade på grodorna som inte gick att bygga och något av syskonen fick den grodan och man själv fick ett flygplan.
Jag sa sällan något om känslan, men jag tror dom flesta stora-syskon vet vad jag snackar om. Det finns alltid en viss avundsjuka mellan syskon, man älskar dom och är villig att offra sitt eget blod för dom, men sen finns det den andra delen där den där som alltid känner VARFÖR får h*n så mycket uppmärksamhet och inte jag?
Jag förstår Williams tvivel på syskon, han är smart trots att han bara är sex år snart. Samtidigt vet jag att syskon ger mycket tillbaka också. MEN jag förstår honom fullt ut.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
