Tweenieåldern

Tid att vara mamma till en nästan tonåring. 

Madeleine Stenberg 16 oktober, 2016 56 Kommentarer

Idag tog jag och William en lunchdejt på stan. Vi gick ner tillsammans vid tolv och trots panikångest vid flertalet tillfällen lyckade vi ha det roligt tillsammans. Vi gick först till Waynes och fikade, eller jag fikade och William tog en lasagne och en kaka.

Vi pratade och hade det kul tillsammans, sedan tog jag en lucky egg och så gick jag och fångande och evolverade Pokemons på stan. Vi gick till en lekplats och gungade och snackade. Skrattade och diskuterade livet. För det är väldigt mycket man får ta del av med en nästan tonåring. På ett vis är han väldigt privat och på ett vis får man ibland ta del av så mycket spännande i hans liv, tankar och funderingar. Livsval och skratt, funderingar och allt annat spännande som sker när man är nästan tonåring. Tolv år, den åldern när man är för liten för att kallas för tonåring men för stor för att kallas barn. Det är en fin ålder och tanken på att jag nästan är en tonåringsmamma, och kommer vara det om ett år är väldans fint. 33 år och tonårsmamma, det är ganska skoj faktiskt en ny del i livet liksom om det är ett år dit. Nu är jag 32 år och nästan tonårsmamma.

Vi gick in mot stan och mot lekparken som finns där. William började på Parkour förra veckan och tyckte väl att vi kunde leka tillsammans. Jag tänkte varför inte? Så vi lekte, hoppade och skrattade. Att jag gör såna här saker trots min ångest är bra, jag utmanar ju mig för att bli frisk. Jag är helt slut mentalt just nu och vet att jag kommer behöva sova om ett tag men att lyckas ta sig ut och få luft är ju den bästa medicinen för mig. Det är säkert konstigt för många att jag börjar skratta och le igen, folk som ser mig kanske tänker ”hur sjuk kan hon vara som ler och skrattar”. Men ni ska veta att det är ganska nyligen jag börjar skratta och det är bara två veckor sedan jag slutade vakna flera gånger per natt och trodde jag skulle jobba och låg med hjärtklappning. För bara två veckor sedan fick jag ett sådant ångestanfall att jag inte visste vart jag befann mig. Att äntligen börja skratta och le, och leka. Ni förstår inte hur läkande dessa små saker är för min själ, en bit för att bli frisk.

På ett vis kan jag förstå att det kan verka märkligt att leka när man är 32 år, att hoppa runt på stan som en unge och busa och fnissa.

 Jag och William stod och diskuterade hur bitchblickar ser ut. Båda tränade lite på varandra och diskuterade hur elakt det är att göra såna åt någon och varför. Känslan man känner, jag berättade att jag inte hållit på så där. Eller ja säkert någon gång, men oftast har mitt samvete varit för snällt för att vara elak mot människor. Det har inte legat i min natur, kanske mycket för att jag, som jag förstått som äldre är HSP och jag helt enkelt mått dåligt när andra blivit ledsna eller sårande. Jag tror även på att prata mycket med sina barn om sånt här. William sa det faktiskt till mig idag, att det som är bra med att ha dig som mamma är att man kan säga vad som helst till dig. Det är den finaste saken med att vara förälder till en nästan tonåring när han säger så. Det betyder att jag byggt ett förtroende oss emellan där vi kan diskutera och ifrågasätta saker utan konstigheter. Att förstå varför man inte gör vissa saker mot andra. Jag är stolt över den fina kille William är och håller på att bli.

Vi ställde oss på regnbågstrappan nere på stan. Eller FaluPrideTrappan. Jag fick ett foto på mig och honom tillsammans. Det är ovanligt, sällan vill han ens medverka på kort och idag fick jag flera stycken. Visserligen endast Iphonebilder men hur roligt är inte det?

<

p style=”text-align: left;”>

Vi har haft en sådan fin dag tillsammans, jag och min nästan tonåring. Trots att jag fick panikångestanfall. Han stod där vid min sida och peppade och tog hand om mig. Vi var på ICA Maxi tillsammans och han såg till att jag drack lite vatten efter vi kommit ut därifrån. Han är underbar denna grabb som faktiskt är det bästa jag gjort! För det är han, ingen annan människa fyller mig med sådan kärlek som honom. Älskade William, jag är stolt över att få vara din mamma.

Tolv år som mamma, det lyckligaste åren i mitt liv.

Madeleine Stenberg 3 oktober, 2016 54 Kommentarer

Klockan 12:55 den 3 oktober 2004 föddes du ut till denna värld.
Du vägde 4340 gram och var 53 centimeter lång. 

Idag fyller du tolv år! Jag glömmer aldrig den dagen du föddes, som mamma gör man nog aldrig det. Den där känslan när man möter ögonen på sitt barn för första gången. När man får känna huden mot huden för första gången. När man får lukta, pussa och förälska sig och falla handlöst in i en annan människas liv. När man viskar kärleksfulla ord och en bubbla av bara du och jag bildas. Man ser in i sitt barns ögon, känner på små fingrar och inspekterar tår som är så pyttesmå. Man älskar gränslöst för resten av sitt liv och allt man en gång trodde sig veta, har man sedan länge glömt. Älskade William jag är så glad och stolt över att vara din mamma. Den människa du blivit och utvecklas att bli, är en människa som jag känner stolthet över. Innan du levde fanns jag, men när du föddes gav du mig liv.

Williams potatisar, grillning och trevligheter.

Madeleine Stenberg 26 juli, 2016 28 Kommentarer

I söndags åkte jag och Björn ut till Kniva. William hade sovit där under natten och hade bestämt sig för att bjuda på grillat och sina egen odlade potatisar. Han har varit så duktig hela sommaren och skött sina potatisar exemplariskt. Han har vattnat och donat och självklart ville han bjuda på dessa. För er som undrar vart han har odlat dem är det på vår balkong, och jag tror att värmen varit perfekt där. Hur som helst packade vi in potatisen i bilen, handlade gott till grillningen och begav oss mot Kniva. Där drog William upp potatisarna och det hade blivit ett litet gäng. Det var även en liten minivariant som han åt upp själv. Ganska så söt sådan måste jag säga.

Han blev väldigt glad över alla han fick och det var väldigt roligt att se. Om ni undrar om detta var det enda vi åt var så inte fallet utan vi hade köpt till mera potatis, gott att grilla och allt var väldigt trevligt och gott.Vi åt tillsammans ute i solen och värmen och njöt. Alltså nu äntligen kan man ropa sommar eller hur? Helt underbart ju!

Jag tog ett litet fotografi på minipotatisen och även på äpplena som blivit gröna. Nu är det snart dags för fruktsäsongen eller vad man ska kalla den, så fint tycker jag med fruktträd. Flyttar jag någonsin till hus är det givet att ha fruktträd. Jag är lite av besatt av fruktträd och älskar hur dem blommar på våren!

Björn köpte en ny grill på Citygross perfekt för att ta med i husvagnen. William fick äran att bygga ihop den och det gjorde han.

Livet och semester.

Madeleine Stenberg 21 juni, 2016 12 Kommentarer

Igår gick jag ner på stan och fixade naglarna. När jag var klar med det kom William ner och vi gick en sväng på stan och sedan köpte vi Rättviksglass. Efter att ha kikat på stan gick vi hemåt, där öppnade jag ett paket jag fått från CDON med min externa hårddisk som jag satt över alla mina foton på.

Sedan gick vi till Britsarvet för att William skulle till tandläkaren och kolla sin tandställning. Björn hämtade oss där efteråt och då åkte vi till Kniva och fixade med lite saker, mer om det får ni höra senare.

William följde med sin faster till Skäve för att sova där en sista gång innan Björns farmor flyttar ut ur huset.

Jag och Björn handlade sedan mat på Hosjöpizzeria. Jag tog en avokadosallad och en Cola, brukar sällan dricka läsk men tog en igår. Sen slog jag på datorn och kikade på nyaste avsnittet av Game of thrones, satt och skrek ”DÖDA den jävlen”. Det hör verkligen inte till vanligheterna, har aldrig känt så tidigare men den här serien alltså. Den är så brutal att den nog tar fram brutalitet hos mig.

Idag är det i alla fall tisdag och mulet, jättetråkigt får hoppas vi får fint väder snart! Vill ha sommarvärme nu!

Williams skolavslutning den 9/6

Madeleine Stenberg 15 juni, 2016 26 Kommentarer

Eftersom jag inte haft internet så har jag inte kunnat visa er några bilder. Därmed kommer allt jag fotat som jag vill visa komma upp i efterhand istället.
Först ut blir Williams avslutning förra torsdagen. Den är så fin, det värmer alltid i hjärtat när jag sitter på sonens skolavslutning och ser dem sjunga. Skolan är en F-9 skola så dem sjunger alltid ett medley tillsammans. Det är jättefint och väldigt häftigt att se all personal och alla barn tillsammans. Varje år har medleyt bestått av en liten omgjord del från det svenska bidraget i melodifestivalen. I år sjöng dem ”Sommarn är nära, vad mer kan man begära, sommarn är nära” med Frans ”If i were sorry”.

Efter skolavslutningen gick vi till den japanska restaurangen Tairyo här i stan och åt tillsammans. Vi som gick var; William, Björn, jag, Björns syster Emma, Björns mamma och T, Björns pappa och Björns farmor. Maten var jättegod så den kan jag rekommendera om ni besöker Falun.

Alla elever på scenen! Lokalen är Lugnet kyrkan.

Alla elever fick glass efter skolavslutningen.
Här är min stora grabb som slutat 5:an!

Så fint med servering på ett hjärta!

Min mat.