Det är augusti och det faktum att semestern går mot sitt slut griper tag i mitt inre. Jag har lyckats bra med att mer eller mindre självdistansera mig från människor under denna pandemi. Flera tror nu att pandemin över, skriver att covid19 kanske kommer tillbaka. Men den är här fortfarnade och har aldrig försvunnit. Färre fall absolut, men den är fortfarande kvar.

Det skrämmer mig att det kommer bli precis som fram till sommarlovet. Alla människor som ska trängas på liten yta, för nu tror människor att sjukdomen inte längre finns. Naiva och godtrogna människor är den farligaste sorten, eftersom dessa aldrig riktigt kan förstå sig på konsekvenser i det långa loppet. Medan vi oroliga och förbebyggstänkande människor definieras som ”psykiskt installbila” så klarar vi oss genom att tänka till före, men med ångest och oro som kroniskt håller tag i en.

Det stora dilemmat är dock att vi, de där som tänker längre ofta också är sådana som jobbar på golvet. Det är vi som inte blir korttidspermiterade, får jobba hemifrån eller någon form av hjälp. Vi är ofta, (men absolut inte alltid), dem som bara ska kämpa på. Kategorin som redan idag går på knäna och redan idag blir utmattade och stupar.

Det är vi som inte är stora chefer eller män samt ett fåtal kvinnor på femtio plus som får jobba hemifrån. Det är vi som inte sitter på höga löner. Det är vi som är offrade för samhället som ska gå runt, helt utan skydd eller ens en värdig lön för att hålla samhällets ekonomi i rullning.

Inte en endaste gång har jag hört att frågan om jämställdhet och klass lyfts under pandemin covid19. Det enda som skrivs är om allt annat, men aldrig har jag hört om jämställdhet och jämlikhet.

Varför ingår inte vi (som bara jobbat på som vanligt. Vilket är många yrkesgrupper) i kategorier som kunde slippa möten, kunnat gå hem på korttidspermitering eller distansjobb efter vi utförst våra arbeten? Varför har våra möten varit viktiga i storgrupp när resten av samhällets inte varit det?

Jag tror med handen på hjärtat alla redan vet varför, jag tror vi alla mycket väl förstår varför. Vi är tredje klassens medborgare. Samma kategori människor som offrats genom hela människans historia. Förr offrade vi för att vi var fattiga eller kvinnor. Idag offras vi för att vi inte är chefer och/eller för att vi är kvinnor som valde vårdande eller samhällsviktiga yrken.

Vart är frågan om jämställdhet och jämlikhet under civid19? Jag har min teori kring varför den lyser med sin frånvaro. Ingen vågar riktigt tala om det faktum att gamla och kvinnor samt fattiga är vad vi offrar först när det kommer till ekonomin!