februari 2017

Utmattningssyndrom – Det känns som jag spyr ur mig känslor.

Madeleine Stenberg 7 februari, 2017 34 Kommentarer

Idag var jag till beteendevetaren, jag jobbade cirkus en timme för att bege mig ditåt sen. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Sa väl till beteendevetaren att jag just nu börjar känna att jag inte längre känner mig deprimerad utan att det är annat som gör mig trött och less på saker. Jag förklarade väl att jag just nu står och känner mig frustrerad, jag vill inte vara placerad i ett fack där man förväntas vara en kvadratisk mall. Jag kan förstå att det är så att normen ser ut på ett vis, men det finns ju alltid avvikelser inom normen.

Jag avviker och känner mig inte helt tillfreds just nu. Jag biter ihop men som jag sa till beteendevetaren ”Vissa dagar undrar jag varför alla andra får vinterkräksjukan utom jag, det känns som jag hellre haft det än går till jobbet”. Jag förstår att någon reagerar på detta, vad menar jag egentligen? Men saken är den att det jag menar är att det jag gör på jobbet inte fyller någon mening för mig, det känns meningslöst och det får mig att känna mig lika meningslös också.

Glöm inte att du är värdefull, det där uttrycket ni vet? Känns mer som Björn Rosenströms ”Glöm inte bort att du är värdelös”, det är så jag känner mig på jobbet. Kanske inte värdelös direkt men liksom inte värdefull heller. Jag känner mig meningslös, jag har inget att göra direkt och att plocka skor och kläder i korridorerna tar några sekunder.

Jag förstår att majoriteten med utmattningssyndrom gärna bara vill sitta av tiden, sådan är inte jag. Beteendevetaren var egentligen den första som sa det jag ville höra idag, ”DU vet ju bäst vad du mår bra av, alla med utmattningssyndrom är inte lika”. Det kändes bra, om än hopplöst. Jag står väl ut nu då, kämpar på. Jag känner mig inte deprimerad som förut när jag inte ville kliva ur sängen, men jag känner mig maktlös och uttömd på energi. Det kanske är lika illa egentligen.

Utmattningssyndrom – Ibland är det en förbannelse att vara empatisk.

Madeleine Stenberg 6 februari, 2017 30 Kommentarer

Jag är en sån där empatisk människa. Som barn förstod jag nog inte riktigt varför jag alltid brydde mig så mycket om andra, och vad andra tyckte och tänkte. Jag förstod nog inte heller som tonåring varför det gjorde så ont i mig att se andra människor ledsna och varför jag egentligen aldrig gillade skitsnack även om det under mycket av tiden som ung var sånt som var vanligt. Jag avskydde när människor såg sårade eller ledsna ut, och än mer när någon blev utskrattad eller retad.

Innan jag förstod att jag dessutom har karaktärsdraget HSP har livet varit väldigt jobbigt för mig. Jag har verkligen avskytt att känna så förbannat mycket, känna andras smärta, kännas andras stress eller sorg. Att varje gång man befunnit sig i ett rum känt sig som en del av alla människors sorg, glädje eller smärta. Att man velat gråta när andra gråter, och lätt börjat skratta när andra skrattar. Blivit nervös av andras nervositet, att se saker som andra inte tycks se. Att vara annorlunda på det viset att jag aldrig lyckats släppa när någon sett ledsen ut. Utan att den saken förföljt mig, att jag ibland känt mig som en förbannad dum människa som inte sagt ifrån oftare, när jag egentligen vetat hur illa berörd någon annan blivit.

Jag trodde aldrig jag var typen som blev utmattad. Jag är ju en högpresterande människa, men höga mål och ambitioner, jag ser människor och älskar lika hårt som jag hatar. I mitt känslovall finns sällan någon mittzon utan jag är allt eller inget.

Det känns som en förbannelse att vara empatisk, i alla fall just nu när jag inte är frisk som förut. Att jag gett så mycket av mig själv att jag till slut inte ens såg mig själv. Att våga älska sig själv, som ett barn som inget annat vet. Det känns hemskt att jag slutade älska mig under livets gång, men hur många av oss gör inte det? Slutar älska den vi är? Jag tror jag tappade tron på allt, att se alla dessa människor som sårar andra varje dag, eller att tampas med elaka kommentarer i vardagen av stressade människor. Att till sist ge upp hoppet som den kärlek som finns där utanför dörrarna. Jag kände så till slut, jag älskade inte mig själv men så många andra. Men upplevde det som världen inte älskade någon, jag orkade inte mer och drunknade av känslor.

Att vara empatiskt är verkligen en förbannelse ibland…

Utmattningssyndrom – När man ångrar sin kopp med kaffe.

Madeleine Stenberg 5 februari, 2017 20 Kommentarer

Igår föll jag för frestelsen att ta mig en kopp kaffe. Det skulle jag aldrig gjort, har sovit så DÅLIGT inatt. Haft hjärtklappning, och varit uppstressad. Sovit bokstavligt talat över hela sängen, jag skämtar inte. Jag vaknade med huvudet på sidan av sängen och fötterna på andra sidan. Jag har alltså rört mig som ett barn hela natten, vaknat flera gånger. Det går verkligen inte att dricka kaffe för mig längre, det blir en mardrömsnatt som blir smällen för sånt.

Nu är jag ingen stor kaffedrickare egentligen, men ibland tycker jag att det kan vara gott med en kopp. Men eftersom jag numera får sömnproblem och blir stressad så ska jag väl helt enkelt undvika koffein, tråkigt men sant.

Annars har jag egentligen massor jag borde häva ur mig. Så många känslor och berg och dalbanor. Denna dag blir nog väldigt mycket just gällande utmattningssyndrom tror jag. Många inlägg, jag kanske borde skriva och sedan lägga ut dessa på hela veckan? Ska fundera på saken, djupa saker som måste ut. Känslor alltså, det är inte alls så enkelt som man tror med känslor.