När en nioåring förlorar sin pappa, idag är det 25 år sedan.
Madeleine Stenberg 
Pappas gravsten i Orsa, den delar han med sin bror Hans och min farmor Ulla.
Det är nu tjugofem år sedan min pappa dog. Jag var nio år och minnet är klart trots att den gamla film spelas upp i mitt huvud när minnet spelas upp där inne på repeat. Bilder från det förflutna och stunden jag gick från att ha en pappa i livet, till livet när han inte längre fanns där. Ett barns världsbild som förändrades inom ett par minuter och ett liv som nog aldrig riktigt blev sig likt. Dagen då min pappa dog i en bilolycka mellan Våmhus och Bäcka den 10 april 1993.
Jag och pappa.
När man är nio år och förlorar en förälder, förstår man inte riktigt vad som sker. Man vet och förstår vad död är. Man har förståelse för det definitiva med döden, men man förstår inte varför. Speciellt svårt är det att ta in att någon som endast är 39 år vid dödstillfället dör, när alla sagt till dig att det är gamla människor som dör. Det är svårt för en vuxen att ta in döden, men det ännu svårare för ett barn.
Pappa som liten.
Ju äldre jag blir, ju mer skenar tankarna iväg på honom. Kanske är det för att jag försöker hålla minnet vid liv. Åren och tiden i sitt eget liv gör att man glömmer och snart är minnen glömda för alltid. Jag undrar vem han var, och hur han varit om han idag levt? Det är svårt att föreställa sig mitt liv med pappa. Det är som att han inte har en plats i det livet jag lever. Jag tror det beror på att han fanns i mitt liv under alldeles för kort tid.
Pappa och hans hund Acke.
Ett sista fotografi av någon, en sista bild i ditt huvud av någon du än gång kände. Jag ser på bilden av pappa och Acke och ser två som inte längre finns här. Kanske både befinner sig på den plats bakom stjärnorna som jag brukade sjunga för som barn? Kanske är det så att de som lämnat oss ser våra framsteg varje dag någonstans bortom stjärnorna? Eller så är de bara en del av den luft vi andas in och ut. Oavsett vart vi hamnar efter jordelivet, lever människorna kvar i våra minnen. Idag minns jag den pappa jag nästan glömt, idag minns jag den barndom jag fick uppleva som Madeleine vars pappa är död.
Pappa och jag.
Idag minns jag dig pappa, från den plats vi kallar för jorden. Jag minns våra få stunder vi fick tillsammans under min barndom. Nio små år, men ändå viktiga år för att få minnas dig. Jag minns det inte så väl, men jag minns dig något. Jag minns tiden som var innan, den som var då, innan vi sa hej då.
Tre syskon säger hej då till sin pappa i kyrkan 1993.
På bilden: Jag står bakom min lillebror Mattias, och min lillasyster Cecilia.
