Psykisk ohälsa

Jag känner för mycket.

Madeleine Stenberg 4 februari, 2019 58 Kommentarer

Så ofta känner jag det där, varför känner jag så oerhört mycket? Det är svindyrt att känna. Jag önskar mig slippa vara en sådan känslomaskin, en sådan som faller ner i känslor och bara behöver lugnet då och då.

Jag spenderade mig söndag med att kolla på serier, sova och att skotta av bilen från all snö som fallit ner på den. Det var galna mängder, barnen på jobbet lär vara glada idag när snön vräkt ner som den gjort. Det är februari och jag tror det blir lika mycket snö i år som 2018.

Så att känna då, jag känner att jag går mot att bli ganska matt och trött. Jag hoppas på att det ska vända mot något bättre snart. Men när man är i sorg får man må sämre. Jag försöker intyga mig själv om att det är okej att känna. Känner man lever man, inte sant? Snart kommer våren, kanske bär våren med sig lite hopp och liv.

Att ta sig ur sängen.

Madeleine Stenberg 2 februari, 2019 35 Kommentarer

Det här är ingen bra dag. Jag vaknade vid 6:00 och kunde inte ta mig ur sängen, det blev heller inte bättre utan jag försökte verkligen ta mig för det jag behövde göra. Dammsuga, studera och även planera för utvecklingssamtal. Istället stirrade jag in i väggen och kände mig som hjärtat skulle sprängas i tusen bitar.

Så jag började titta på serier, först Legacis som jag missat två avsnitt på och sedan på Rosewell New Mexico. Sedan somnade jag en stund, kände mig förbannat nere. Är så stressad och det märks jag blir osocial och vill helst inte vara med någon.

Mirakulöst nog så har jag ändå städat och satte mig med tentamen nyss. Trodde aldrig det skulle gå, så två av de saker jag tänkt mig är faktiskt avklarade. Så på något sätt borde jag nog ändå vara nöjd med mig själv.

Ser ni semmelbullen här ovan? Den åt jag två dagar i rad på Mälardalens högskola. Den var ljuvligt god kan jag säga. Jag tycker om att befinna mig där, för släppa tankarna en stund och träffa mina fantastiska studiekamrater. Vi har verkligen en helt fantastisk grupp tillsammans, är glad över dem. Det blir ändå något avbrott ur det mående jag beskriver ovan, man kan ju i alla fall göra er lite peppade på att läsa här.

Ångesten som grep tag i mig, så jag trodde jag skulle dö.

Madeleine Stenberg 30 januari, 2019 36 Kommentarer

Natten mellan måndagen och tisdagen kunde jag inte somna. Jag hade sådan ångest, hjärtat pulserade så hårt att jag trodde att nu är det kört. Varje gång jag blundande kom någon ny tanke till min hjärna, som den var på flykt och rädd för katastrofer. Runt mig kändes det som känslorna skulle sluka mig helt och hållet. Jag försökte hitta strategierna som finns för mig, andas med magen försöka att inte känna så men det släppte aldrig. Eftersom jag skulle resa till Gävle var det ingen ide att ta min ångestdämpande medicin så jag kämpade på.

Vid 00:58 klev jag upp då jag var så törstig, det kändes som hela munnen var torr. Jag klev upp ur sängen och gick för att ta vatten. Då sög något tag i mig, jag drack vattnet men fick sådant blodtrycksfall att jag fick panik. Blodtrycksfall har jag då och då, men detta det var något mer. Kroppen liksom vek sig under mig. Satte mig ner på toaletten och allt snurrade, la mig till slut helt handfallen ner på marken. Jag låg där och tänkte att nu dör jag, imorgon hittar William mig död här på golvet. Hjärtat slog så hårt att jag nog aldrig känt det tidigare. På något sätt tog jag mig upp från golvet och in till sängen. Där låg jag en hel natt med halvsömn, jag kom aldrig in i någon djupsömn.

Min kropp orkar inte längre med känslan jag har. Det är så många faktorer nu som spelar in, mitt psyke har fått känna på smäll efter smäll sedan i somras. Nu orkar inte jaget med längre, jag är rädd för att detta kommer leda mig. Jag är tacksam över livet, tacksam över det fina jag har där. Men det är den där känslan av sorg, desperation och rädslor. Att jag ältar och känner, att jag tänker och har mitt djup. Det tar kål på mitt inre, jag känner och jag rädslas över vad som sker.

Jag vill bara skriva, lämna känslan av ångest ur mig. Överlämna den maktlösa känslan av att tro sig dö. Det är inte så att jag inte vet att ångest inte dödar, men ångest gör så förbannat ont. Det är det som skrämmer mig, att behöva ha så här ont. Ett sår läker, men en smärta inombords den hugger som knivar i bröstet.

Jag dräneras av socialisation, att vara en del utanför flocken.

Madeleine Stenberg 27 januari, 2019 54 Kommentarer

Så kommer det igen, ett inlägg som antingen känns igen eller irriterad och upprör. Det där om mig som person, det där oacceptabla i en värld där du förväntas vara på ett visst sätt för att vara en del i flocken.

Jag var till min psykolog i torsdag, den här veckan kom stressen mot mig. Besöket var inbokat sedan en månad tillbaka och vi skulle fokusera på saker som skapar min ångest. Att börja med KBT, jag behöver det där KBT att komma från ångesten jag kroniskt har i mitt bröst. Jag kommer förmodligen alltid lida av lite ångest, men att kunna hantera den och förstå varför den bringar mig sådana panikkänslor. Varför ett minne från barndomen kan sätta sig rakt i hjärtat på mig och känslan av att drunkna inombords. Att älta val jag gjorde som barn och ungdom, eller älta varför jag åt en godisbit. Att längta efter att bara få bort känslan av att drunkna.

Men så kommer den där biten jag så väl vet med mig själv, mina största ångest av alla. Att behöva socialiseras, att behöva skratta, prata och umgås hela tiden. Att alltid i varje liten sekund behöva svara ja på saker för att göra andra glada. Men i nästa stund skrika inombords att ”JAG vill inte det här”.

Varje gång jag kliver in i ett rum så händer samma sak, får ingenstans så flyger det känslor mot mig. Jag känner ilskan, någons sorg, en annan persons glädje. Jag känner hur någon är kär i en annan person i smyg, jag känner hur någon annan inte alls tycker om en person i rummet men accepterar denna. Jag är en känslomagnet så vet vad folk känner hela tiden, och jag sugs med i alla känslor och det skapar ett obehag runt mig som att jag ska kvävas av andras känslor.

Det går bra ett tag tills alla känslor fått mig till att helt vara dränerad av känslor. Det här medför att när människor dessutom börjar köra samma teknik som de kör mot andra, mot mig så får jag panik. Jag har redan känt hur dessa människors energier hoppat runt i rum och världen att jag inte orkar att de dessutom ska vara på mig och granska varje steg jag tar. Jag är en observatör, jag håller mig i rummet och läser av dig. Jag minns varje liten detalj du berättat för mig, gjort mot mig eller andra. Jag har en hörsel som inte fixar vissa små skarpa och pipande ljud. Sådana ljud som sägs att endast djur kan höra hör jag tydligt.

Jag önskar bara att människor kunde lämna mig ifred, sluta granska mig och ifrågasätta mig. Låt mig bara få vara mig själv, låt mig sitta i ett hörn ensam, låt mig socialiseras när jag vill, låt mig göra på mitt sätt för även om jag inte säger allt så har jag tänkt saker 10 år framåt. Jag vill vara ifred, jag vill vara ensam men umgås när jag orkar.

I torsdags så sa jag det till min psykolog, jag är ett praktexempel på en högkänslig person. En sådan där människa som bränner ut sig på grund av känna alla andra människor hela tiden. Jag har bara ett personlighetsdrag, är född med ett känsligare system än andra. Jag är fortfarande människa, men känsligare än andra.

Hela mitt liv har jag känt en känsla av att inte passa in, att jag varit för känslig för denna norm och värld. Jag kanske skulle passat bättre som en klokgumma i en annan tid. Den där som hade svaren på dåtiden, framtiden och nutiden. Den som såg och visste, min i en värld full av högteknologi, stress och press passar jag inte in. Jag hör hemma i en stuga i skogen, borta från människor och alla deras åsikter och görande.

Människans sökande efter att hitta ”felet” på någon annan.

Madeleine Stenberg 2 januari, 2019 14 Kommentarer

På måndag ska min tentamen lämnas in. I den ingick det att vi skulle läsa en valbar avhandling. Jag valde Christina Hellblom-Thibblins avhandling med titeln Kategorisering av barns ”problem” i skolans värld. Den precis som resterade av specialpedagogprogrammets litteratur väcker tankar. Jag sitter långa stunder och funderar på sökandet vi människor har efter att kategorisera varandra efter vad vi anser vara norm. Resan på sökandet efter det onormala och avvikande börjar redan när barnet ligger i magen och vi gör ultraljud.

Där eftersöks det att barnet skall vara frisk. Sedan fortsätter det på förlossningen med poängsystem så kallt apgar. Det fortskrider på BVC med viktkurvor, utvecklingskurvor och språktester. På förskolan och sedan skolan, någonstans efter vägen kan vilket barn som helst halka dit för att vara avvikande. Varje föräldrars rädsla, varje samhälles skräck och oro.

Idag trycker samhället på oss diagnoser. Alla människor som på något vis avviker skall ha en diagnos, för det kan ju inte vara så att vi faktiskt är helt diagnosfria och enbart behöver andra former av stöd? Numera tror vi att en diagnos löser alla världens problem. Samhället lurar oss att tro att diagnoser är någonting nytt. Men samtidig så har diagnoser varit något man strävat efter länge men benämnt vid andra namn som sinnesslö, obildbar, idiot och lidit av bleksot. Idag kallar vi samma saker för andra ord, men det är fortfarande detsamma som vi menar någon avviker från vad vi anser vara norm.

Vi har så länge letar efter det avvikande. Visste du att rasbiologin höll på bra mycket längre än under andra världskriget? Att kvinnor tvångssteriliserades för att de ansågs vara slampiga. Att människor som mådde psykiskt dåligt blev utsatta för detta? Kan be dig lyssna på P3 dokumentär om tvångssterilisering i Sverige.

Samhället Sverige vill inte ta sig an att hjälpa människor på rätt sätt. Istället så får vi leta efter det avvikande. Jag tror det är en rädsla att våga se varje människa, att sluta se det vi första gången tänkte om någon som norm. Att varje dag våga tänka att du och jag trots våra olikheter är liks viktiga. För något sådant behövs ingen diagnos, för det behövs acceptans. Frågan är om vi någonsin når dit? Eller ska vi fortsätta att kategorisera varandra i 100 år till?

Att somna om.

Madeleine Stenberg 18 november, 2018 38 Kommentarer

Jag trodde inte att det skulle vara möjligt att somna om igen inatt. Jag hade sådan ångest att det kändes omöjligt men trots detta så somnade jag om vilket någonstans kändes som en vinst för dagen.

Nu sitter jag och har intagit en kopp kaffe. Jag vet inte vad som kommer hända idag, jag tvättar och diskar i alla fall. Ska väl städa men annars är det nog bara att ladda inför veckan. Min mamma kanske kommer hit torsdag till lördag eller söndag. Jag hoppas verkligen att det blir så, saknar henne i massor och vill ha lite mammatid med henne.

Ska du göra någonting speciellt denna söndag?