Känslor-arkiv - Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Wemby 11 veckor, Lizzlas förlåtelse och julfix.

Madeleine Stenberg 21 november, 2025 18 Kommentarer

Idag är det Wembys 11 veckors dag och hon har nu varit en i familjen i hela tre veckor. När jag idag plockade fram julen hemma, (ja jag vet det är november och en vecka kvar till advent.) Så slog det mig att när att i januari i år plockade bort julen tänkt: ”Nästa gång jag plockar fram julen, kanske om allt blir som jag önskar. Har jag en till hund här hemma”. Tänk då att så blev det?! Att lilla Wemby var den som väntades på.

I veckan fick Wemby vara två dagar med Lizzlas hundvakt Carro och hennes son. Hela familjen hade haft det jättefint med Lizzla och Wemby tillsammans, och det värmde att se hur mycket hundar kan göra för en familj. På måndagen provade Lizzla att vara hos en jättefin tjej och hennes sambo som har en superfin pudelpojke vid namn Kenai. Det funkade också jättebra, är så tacksam att man kan hjälpas åt med hundarna.

Hur som helst, Lizzla har i tre veckors tid inte velat gosa med mig frivilligt. Hon har kunnat lagt sig bredvid mig, men inte så att hon gått fram och velat bli klappad. Så idag hände det, hon gick till mig och bara gosade. Hon är också på ett annat sätt upplever jag, busar med Wemby flera gånger idag. Lät Wemby stå nära när hon åt och verkar som att det precis idag var dagen hon till fullo godkände sin ”lillasyster” till familjen.

Så varför julfix redan tänker kanske du som nu kommit hela vägen hit efter läst att jag blivit en del av noventgänget. Därför att jag nästa vecka har; Amningskurs på måndag och torsdag. På onsdag kvällsmöte, på fredag fixa fransarna. Jag kände att det blev för stressigt i år att fixa allt på fredag som kommer, så då fick det bli denna fredag istället och det känns helt okej. Speciell eftersom det numera är snö och julmarknader börjar lite smått redan…

På promenaden med Lizzla nu på kvällen slog det mig hur bra allt känns. Jag har ett bra jobb jag trivs med, mina älskade hundar och en familj att älska. Det är fint att få känna så efter år av psykisk ohälsa.

Författarens egna ord. Högkänslighet Speciallärare Specialpedagog

En fågel bakom galler, kommer inte flyga fritt.

Madeleine Stenberg 26 oktober, 2024 8 Kommentarer

Under flera år har jag känt mig instängd. Fast och olycklig, som att jag saknat förmågan att andas. Som att varje dag varit en evig plåga och det enda jag drömt om är frihet. Det har känts som osynliga galler runt min kropp, och vissa dagar har livet varit olidligt. Jag har försökt tänka att saker är bra, och till sist förblindat mig med att detta är nog vad andra menar är bra.

Jag har till slut bara känt att detta nog är livet tills nu i augusti och förändringen blev så påtaglig.

Jag önskade att en älg skulle kliva ut på vägen.

Jag hade en arbetsplats för några år sedan, där jag dagligen önskade att en älg skulle kliva ut på vägen och det skulle uppstå en krock. Inte så att jag dog, men tillräckligt för att skada mig så jag skulle bli sjukskriven för en längre tid. Bara det där är helt sjukt inser jag nu, men där och då kändes det som den enda vägen ut. Att en älg skulle kliva ut på vägen och att en väg ut skulle öppna sig.

Jag klev djupare ner i ätstörning och psykisk ohälsa och mådde dåligt. Försökte andas men det kändes som jag krävdes. Att taket pressade mig mot golvet.

Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Det handlar inte om dem.

Det blev vägar ut, men det blev ändå inte bättre. Kanske för att jag där kapitulerat och trodde att det här var det normala. Där min livsglädje inte skulle finnas, och att det skulle kännas tungt att gå upp på morgonen, tungt att ta sig igenom dagen, och meningen vara att jag skulle vara trött när jag väl kom hem. Under alla år har det funnits människor som fått mig glad, och som jag längtat efter att träffa. Personer som jag blir glad av att se och gärna träffar nu efteråt. Så det har aldrig handlat om dessa personer, utan någonting annat.

Till sist var detta bara normalt. Tills i augusti, och denna höst. När jag börjat på en arbetsplats som funderar. Där jag känner att jag kan jobba meningsfullt och får göra det jag är bra på. Där jag känner att jag får arbeta med mina kunskaper och inte vad man tycker att jag borde göra. Där jag känner mig meningsfull och mina arbetsuppgifter är meningsfulla.

Helt plötsligt så åker jag till jobbet och känner att jobbet ger energi, istället för att ta energi. Jag orkar nu ha aktiviteter efter jobbet, och skrattar och känner mig levande igen.

Jag har varit en fågel som försökt flyga innanför galler under flera år. Som till sist trodde att flyga var att ta mig från galler till galler. Tills nu när någon öppnat buren och jag kan flyga fritt. Jag är fri, och jag mår bra av det.

Äntligen känns saker bra, det är en befriande känsla. Jag är fri! Jag lever!

Författarens egna ord.

En dag som känns i hjärtat.

Madeleine Stenberg 4 mars, 2023 14 Kommentarer

Jag har känslor som liksom bultar från insidan och utåt. Jag skulle vilja skriva så mycket mer men det går inte. En dag kanske, men inte nu. Det här I kombination med att jag har stort behov av att skriva av mig medför krockar i livet. Visst jag kan absolut berätta enskilt men inte öppet, men det blir ändå inte helt enkelt för mig.

Därav blir bloggen så mycket mer opersonlig mot tidigare. För att jag inte kan berätta på samma sätt. Usch det blir som att jag talar i gåtor.

Ni vet det där med att vindarna vänder, eller vågorna drar tillbaka. Bakom horisonten skiftar molnen och efter regn kommer solsken? Jag har under många år försökt att tänka att, det är nog så, men nu har jag börjat tappa hoppet på det helt. Jag verkar inte alls få uppleva solen efter regnet utan mitt liv verkar vara dömnt att gå i detta eviga regnväder år ut, och år in.

Jag vill inte ha något salt i såren med en berättelse från någon annans liv att: ”Min erfarenhet är att allt blir bra till slut” för jag vet att ni andra har den erfarenheten! Det är ingen hemlighet! Jag det skulle aldrig gjorts dikter, sånger eller citat om det inte var så för de flesta. Men jag och några med mig är dömda till att aldrig få uppleva det just du får med solsken efter regnet.

Har du sett filmen: Den gröna milen? När han den dödsdömde fången som är oskyldigt anklagad säger:

Im tired boss. Mostly Im tired of people being ugly to each other

Precis den tröttheten känner jag, rakt in i huvudet och rakt in i själen. Jag är trött! Så himla trött. För att orka med måste man också få någon form av tid för återhämtning och glädje, man kan inte hela tiden behöva dras ner i vattnet. Vem orkar det? Sedan 2015 har mitt liv bara låtit mig kämpa, år ut och år in. Är det verkligen så mycket begärt med bara lite lugn? Inget kämpande? Bara ett förbannat lugnt och ro!

Jag tänker varje dag numera att: Förtjänar inte jag att vara glad? Är det verkligen så jag ska behöva känna? Att jag inte förtjänar att vara glad, att ha en inre tanke kring att en högre makt inte unnar mig att bara få vara?

Tankar en midnatt i mars.

Ätstörningar Högkänslighet

Ett missbruk mot ett annat, och att välja friskhet framför sjukdom.

Madeleine Stenberg 25 augusti, 2022 4 Kommentarer

Jag pratade med min mentor på Frisk och Fri igår. Frisk och fri är riksförbundet mot ätstörningar, och jag är glad över att blivit tilldelad en mentor. Hur som helst så pratade vi igår och jag insåg hur mitt beteende är så märkligt.

Nu när jag ändå går mer och mer mot friskhet, så tar andra saker över. Jag ska alltid prestera och lever på mina prestationer. Är det inte ätstörningen så är det studier, är det inte studier så är det som nu jobbet. Jag ger allt, och det upptar hela mitt liv. Ni vet det där begreppet good enough det finns inte för mig, jag ska vara bäst och lägger ner allt i det. Är det inte motion som går till överdrift, är det kicken i att ha ett städat och snyggt hem. Är det inte städat och snyggt är det snygga kläder, är det inte kläder? Ja då är det jobb, studier, bästa ätstörda och så går det runt och runt.

Hela tiden med en längtan efter att bevisa för mig själv att jag är bra, att duga. Ändå känner jag bara av kicken ett par sekunder. Som kicken med att rent hem, eller kicken med något nytt till hemmet. Kicken i att svälta mig och gå ner i vikt, kicken i att jobba tills jag stupar. Kicken i att promenera i 4 timmar i streck varje dag en hel sommar… Kickar, jag söker dessa förbannade kickar. Jag är alltid så förbannad rädd för att bubblan ska spricka att folk ska avslöja mig som en lögn, eller ja kanske mest den lögn jag ser mig själv som.

Får så ofta frågan varför jag bryr mig om vad folk tycker om mig? Jag vet egentligen inte om jag helt bryr mig om vad andra tycker om mig, det är nog mer jag själv som bryr mig om hur jag ser på mig själv.

Det är precis detta jag inser är nästa i vad jag behöver hjälp med. Släppa på mina förbannade prestationer. Jag har valt att bli frisk, och vill bli frisk. Men samtidigt är jag en typisk missbrukare av kickar och hur blir man av med att vara en person som söker kickar?

Ätstörningar Högkänslighet

I mitt huvud är det aldrig en tystnad.

Madeleine Stenberg 21 november, 2021 13 Kommentarer

Denna vecka och helg har varit vidrigt lång. Så där lång att den känts som den aldrig ska ta slut. Men där tankarna varit i berg och dalbana. Frågan om vad som hänt och att jag verkar må sämre, och att jag någonstans vet att så är fallet. Jag mår sämre sämst, och ändå förväntas jag bara leva på. Ta mig upp varje morgon och fortsätta livet.

Igår drog jag ut till Kniva. Rev husvagn med Björn och det var roligt. Som en del av mig fick upplopp för känslor i steg med att bit för bit revs från husvagnen. Sedan kom denna dag som söndag och ångesten har gripit tag om mig. Vetskapen om ny vecka imorgon, att varje dag ta mig ur sängen och leva på.

Hur gör man när ens ångest är så stark att man inte vill andas? Hur gör man när man inte vill dö? Men samtidigt tycker det är jobbigt att leva? Hur gör man för att stå emot sina innersta tankar? Hur gör man? Berätta för mig, hur gör man?

Ätstörningar Högkänslighet

Att minnas det du glömt.

Madeleine Stenberg 12 augusti, 2021 3 Kommentarer

Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: ”Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: ”De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: ”Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, ”nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

Ätstörningar

Ätstörningar, trauma och känslor.

Madeleine Stenberg 1 augusti, 2021 16 Kommentarer

Jag har fått i uppdrag att börja känna. Att inte bara tänka utan känna, en del i min ätstörningsbehandling. Psykologen frågade mig vad jag känner, och jag kunde inte svara henne på det. Jag kan absolut tänka saker och tänker för mycket. Men känna? Jag har en oförmåga att känna! Hon skrev upp alla känslor människor har, jag tror det var 9? Av dessa 9 känner jag två, glädje och förvåning. Allt annat känner jag inte, trycker undan och hon trodde därmed det kanske är vad som ger mig ångest men även i sin tur min ätstörning. Jag behandlar min ångest med ätstörningen och nu? Nu är nästan alla redskap för ångesten borta och det är skrämmande och svårt.

För mig innebär det mitt sista redskap, svälten. Jag svälter mig och vågar knappt äta. Det går med andra, men ensam? Då äter jag inte alls, istället mår jag bra av att känna hungern och den motar bort ångesten. Det är läskigt, men jag vet inget annat, jag vill inte falla ihop. Det är som att Pandoras ask öppnats och saker väller ur mig. Känslor, minnen och allmänna känslor av äckel. Minnen jag förträngt som skapar flashbacks och ledsamhet, sorg och skräck.

Jag ska alltså befinna mig i detta, men det i sin tur medför att jag inte äter. Jag rädslan för allt, något måste jag ju ta mig för i skräcken. Psykologen sa att:

Om man är med om lika många trauman som du varit, är det inte ovanligt att stänga av känslor.

Där sitter jag alltså nu, i en våg av trauman som jag ska genomlida och känna. Jag tänker inte klart, jag vet ingenting. Bara att inombords flyger känslor jag inte orkat känna på många år. Det gör ont och jag drunknar bit för bit!

Högkänslighet

Om vägval och svåra orimliga beslut.

Madeleine Stenberg 3 juni, 2021 14 Kommentarer

Ibland kommer du till en fas i livet där du måste välja en väg. Kanske står du där vid en skylt som visar två vägar. Den raka vägens skylt står det: trygghet på, den andra vägen står det: osäkerhet på. Vad ska man då välja, genom hela mitt liv har jag fått välja dessa skyltar. Vågat mig på vägar av osäkerhet och tagit mig på den trygga vägen. Alltid med tanken på att vad jag än väljer så blir det nog bra till slut.

Men nu är jag för första gången tveksam. Jag orkar inte längre ta trygghetensväg lika lite som jag orkar ta osäkerhetens. Det gör ont oavsett och kanske har jag slutat kämpa för första gången. Inte för att jag gett upp men för att jag fått kämpa mig igenom livet så länge att jag förtjänar att få en lugn tid.

Ibland undrar jag över varför vissa av oss få kämpa mer än andra? Hur livets lott fördelas. Är det för att vissa av oss tänker mera och därmed känner mera som gör livet tuffare? Eller vad beror det på?

Jag står där vid vägvalet i mitt liv och vet inte vad jag ska välja. Tänk om någon kunde välja åt mig. Jag är bra, jag duger som jag är. Jag är till och med förbannat mycket bättre än många andra på vissa saker. Men ändå står jag här och oroar mig för livet och framtiden. Vem är jag? Och vart är jag på väg?

Högkänslighet

Att våga vara skör.

Madeleine Stenberg 28 februari, 2021 28 Kommentarer

Jag tänker på det där då och då, hur rädda människor i allmänhet är för att erkänna att de är sköra. Man hyllas av att vara stark, att gå igenom saker som skadar ditt psyke ska någonstans visa på att vi är starka. Då orkar man allt, då står du pall och ska få en klapp på axeln. Ungefär som någon som vunnit en medalj, som självmant tagit sig igenom ett träningspass och som fixade det. Vilken styrka säger alla och imponeras, detsamma har människor sedan applicerat på människor som går igenom tragedier som aldrig valt saken men blivit tvungna att gilla läget och kämpa vidare för att överleva.

Det är fult att vara svag, åtminstone är det så sådana som jag uppfattar det. Jag uppfattar ord som: ”Du är stark som tagit dig igenom allt.” Fast det är inte sant, jag hade inget annat val till skillnad från en elitidrottare som tog sig i mål. Det enda jag fått göra är att kämpa på, uppleva känslan av att kvävas från insidan ut och bara kämpa på.

Det är inte konstigt att jag brister då och då, men läks igen. En människa som upplevt vad jag skulle påstå nästan allt, och bara vara 37 behöver få brista. Medan andra hurrar på hade jag gärna bytt bort en hel del av mina erfarenheter mot annat. Det är så mycket jag upplevt som aldrig gjorde annat än skade mig. Att jag skulle blivit stark av mina sorger är en lögn. Att jag tagit mig egen dem är sant, men ut kom jag svagare för varje storm.

Jag kan tycka min kropp för att den står ut, men min själ har det tufft och ibland undrar jag över hur min kropp och själ kan samarbeta, när båda fått stå stadiga i de orkaner som dränkt mitt skepp.

Doula Författarens egna ord. Högkänslighet Läraryrket

Att bringa nytt liv i något som inte varit stimulerande på ett tag.

Madeleine Stenberg 7 september, 2015 2 Kommentarer

För ett år sedan var jag säker på att jag inte skulle jobba som lärare så länge till. Jag stimulerades inte längre av jobbet och kände mig deppad av att gå upp varje morgon. Jag jobbar alltid när jag arbetar, men jag kände inte den där drivande passionen jag kände precis när jag var nyexaminerad. Jag grubblade där under mitt tredje år som lärare om jag valt rätt? Hade jag verkligen valt rätt yrke, var det verkligen ett bra val. Det kändes inte alls som jag ville och jag kikade runt i smyg på andra former av jobb. Kollade högskoleutbildningar och en natt drömde jag om att jag utbildade mig till doula. Jag vaknade och kände, det är ett kall det är dags att söka till doula-utbildningen som jag så länge velat gå. Så jag sålde saker och innan jag visste ordet av hade jag betalat avgiften för att bli doula. Jag var skitglad och kände hur livet och glädjen kom tillbaka till mig, jag fick nytt liv och nytt hopp. Jag minns där runt julen förra året hur Björn sa; ”Du låter så glad igen. Riktigt lycklig, det är kul att höra.”

Jag vet exakt vad han menade för jag var verkligen inte glad hösten 2014, jag gick ner 15 kilo och jag åt knappt någonting. Inte för att de skadade med viktnedgången, men jag var helt enkelt skitledsen inombords. Jag kände bara att jag valt fel yrke och att jag hade studielån helt i onödan eftersom jag inte ville jobba som lärare längre.

På våren 2015 var jag så säker på min doula-utbildning att jag mest av kände att det är okej att jobba. Under sommaren tänkte jag, ett år till sen så får jag se vad jag gör. Sen började jag nu på höstterminen 2015, och veckorna hittills det är helt galet men jag känner mig precis som när jag var nyexaminerad, läraryrket känns helt rätt och jag vill jobba med detta. Jag älskar att gå till jobbet på morgonen, och det är skitkul att sitta hemma och planera. Jag känner motivation och inspiration, jag undrar ju vad det beror på? Vad fick mig att så tvärt börja känna passionen för jobbet igen? Är det Williams sjukdom som fick mig att se livet från den ljusa sidan, vetskapen om att allt i livet kan vara värre? Är det doulautbildningen som blir min morot eftersom jag ännu en gång får lära mig något nytt? Är det helt enkelt nystarten på jobbet med egen klass och att jag får utvecklas som människa? Jag tror det kan vara en blandning av allting, jag är en rastlös och rotlös själ. En del av mig är ett typiskt barfotabarn som måste stimuleras för att må bra, jag tar in omgivningen och direkt någon mår dåligt runt mig blir jag genast trött och mår dåligt. Björn brukar säga att jag vill göra alla lyckliga, och det är en omöjlig uppgift. Det kanske är så, jag försöker alltid låta andra människors lycka komma i första hand. När något då suger livet ur mig tappar jag gnistan, jag måste söka utmaningar och känna att jag är meningsfull. Det kanske är fel av mig att skriva detta, men jag behöver verkligen få ur mig hur jag känner mig. Även om livet runt mig just nu är fullt med bitar från ett trasigt pussel, så känner jag hur det börjar byggas ihop och hur jag finner mig själv igen. Jag känner lyckan i kroppen, utmaningar och glädje. Jag kommer ha de tre bästa jobben i världen i slutet av oktober. Jobbet som mamma, lärare och doula!

Känslor

Wemby 11 veckor, Lizzlas förlåtelse och julfix.

En fågel bakom galler, kommer inte flyga fritt.

En dag som känns i hjärtat.

Ett missbruk mot ett annat, och att välja friskhet framför sjukdom.

I mitt huvud är det aldrig en tystnad.

Att minnas det du glömt.

Ätstörningar, trauma och känslor.

Om vägval och svåra orimliga beslut.

Att våga vara skör.

Att bringa nytt liv i något som inte varit stimulerande på ett tag.

Du missade

Wemby 12 veckor, och sista fredagen i november.

Fem en fredag v. 49: Game mode

Äntligen torsdag.

En sista onsdag i november

Vem är jag.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

Media

Kontaktformulär

Cookie-filer

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Vilka rättigheter du har över dina data

Vart skickar jag dina uppgifter

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information