november 2016

Utmattningssyndrom – Att ha en tvångslista för att orka med dagen.

Madeleine Stenberg 23 november, 2016 8 Kommentarer

Jag låg bara kvar i sängen nu på morgonen. Vaknade vid 5:00 och hade först svårt att somna om, sov nog någon halvtimme för sen ringde klockan och William skulle upp för att fixa sig inför skoldagen. Jag låg själv kvar i sängen och har typ halvsovit. Det är egentligen det svåraste just nu att ta mig ur sängen, man skulle kunna tro att det bara är att gå upp men det är det verkligen inte. Det är en evig kamp att kliva upp på morgonen. Idag stod det städa på min lista så jag tog tag i den saken alldeles nyss, min tvångslista eller vad man ska kalla den. Det är så enkla saker som är uppradade på min tvångslista. Det står ord som städa, gå ut med soporna, diska och vattna blommorna. Det står med saker som att ta mina mediciner och eventuella möten jag ska på, möten är då läkarbesök eller att gå till beteendevetaren.

Här skriver jag även upp om det är något speciellt William ska göra. Det är om att min lista ger ett form av lugn, eftersom jag för varje dag lyckas pricka för det jag ska göra. Utöver listan finns det inga måsten, den finns där bara för att visa att så här kommer min dag se ut. Det stressar mig inte lika mycket som vetskapen om saker som ligger i framtiden. Att ha en tvångslista över dagen ger mig insikt för just denna stund och inte längre. Jag skriver aldrig i vad som ska göras om flera veckor utan bara för dagen, då kommer jag även ihåg vad som ska göras och jag behöver inte känna någon ångest för det jag glömt bort.

Ibland undrar jag hur lång tid det ska ta tills jag vaknar mer än en morgon och känner mig glad? När är tiden där när man kliver ut sängen varje dag igen och känner livslusten? Tålamod, det har aldrig varit min grej. Jag kan inte minnas när jag tyckt om att låta saker ta tid, jag vill ha saker gjorda och färdiga. Kanske för att jag någonstans i min önskan om att vara ”klar” trott att nu kommer allt kännas bra. Men när man väl varit klar har det alltid funnits något nytt att ge sig på, man blir aldrig färdig. Det är som en tvättkorg som bara fylls på med ny tvätt när man just tvättat klart allt man hade i korgen.

Är det ett ouppnåeligt mål jag sökt när jag velat bli klar med saker? I mitt sökande att aldrig säga nej, och alltid vara den som ställer upp. Att alltid flytta mig själv åt sidan så att det jag gjort för mig själv aldrig riktigt synts? Jag har varit den där vännen som du kan ringa eller sms:a när som helst på dygnet för att jag velat hjälpa. Eller den människan som gärna lämnat det jag själv sysslat med för att hjälpa någon annan.

Jag tror att det är typiskt för många människor med utmattningssyndrom, att man vill alla andra mer väl än sig själv. Att ens eget liv inte har samma värde som någon annans, detta då som det är mitt fall aldrig tillräckligt bra resultat av det jag själv gjort. Man är högpresterande, man är en människa som lägger mer tid på andra än sig själv, man bortser ifrån sig själv för att man vill vara så duktig och bra. Men sen syns inte den saken ändå, ingen uppskattar det man gjort i slutändan och det man lagt ner syns inte någonstans för man jobbar i det dolda.

Jag hade inte tänkt ha ett mörkt inlägg idag igen, men det blir så här ändå. Ifrån djupet av mitt hjärta formas orden jag printar ner och det är som att mina fingrar får ur sig alla orden som finns där som tankar i mitt huvud. Orden som spökar i mig dag som natt, orden som måste ut ur min kropp som inte längre orkar stanna kvar inombords. Orden som formas till meningar för att släppa mitt inre och komma ut för att äntligen lämna platsen där orden en gång var tankar som bara gjorde så ont.

Utmattningssyndrom – En galen trötthet.

Madeleine Stenberg 22 november, 2016 2 Kommentarer

Vissa dagar är jag mer trött än andra. Idag är det en sådan dag, jag gick inte upp förrän vid 11:00 idag och gick och handlade strax efter 12:00, sedan somnade jag på soffan vid 13:00 och sov tills klockan var 16:00. Man skulle ju kunna tro att jag nu är helt utvilad men så är inte fallet, jag längtar verkligen efter att få gå och lägga mig igen. Det blir nog en tidig kväll idag, det känns som jag är alldeles för trött för att ens tänka på något annat än sängen.

William och Björn har åkt och simmat, och jag ska laga middag idag. Tur nog är middagen så pass enkel att jag inte behöver tänka allt för mycket på den.

Jag lyssnade på Pira och Bråding idag, en pod och den handlade om utmattningssyndrom. Kände så väl igen mig i allt det denna tjej som intervjuades talade om. Den här konstanta tröttheten som ibland lurar en genom att tro att man snart är frisk. Den där känslan av att man upplever denna sjukdom som ett misslyckande och känslan av att försöka vara så galet duktig och bra hela tiden. Att det här blir ett nederlag som bara det är galet svårt att ta in.

Jag har läst hur folk som aldrig hamnat här, skriver att hit kommer bara svaga människor. Med erfarenheten jag har fått, och allt det jag läst skulle jag säga att hit kan alla hamna. Det handlar bara om att din kropp till sist säger ”lägg av, det räcker nu”. När din kropp verkligen drar tag i handbromsen kommer det tåg du åker på tvärnita och du flyger som en vante rakt in i väggen. Du kanske blir  som medvetslös under en tid, din hjärna kanske lägger dig i koma, varje bit av din kropp måste sakta men säkert byggas upp igen. Ditt hjärta kanske pumpar ut mer blod än du ens trodde du hade, du fryser och du svettas om vartannat. Människor som tar i dig ryggar undan för din kroppstemperatur är så låg. Dina händer och fötter är som istappar.

Du har ont i kroppen, vissa dagar gör smärtan som mest ont fysiskt. Du känner att nacken är stel, du känner en värk i benen. Kanske har du ont i magen, och axlarna. Några dagar har du en obeskrivlig smärta vid lungorna, det är som att den luft du andas ut skulle kunna fylla ett helt rum. Den luft du andas in däremot den känns som den knappt skulle få plats i ett kinderägg.

Inatt drömde jag att jag befann mig på min gamla barndomsskola i Orsa. Det var nu i tiden, men åldern var runt 12 år och det var luciaträning. Jag ville inte gå, jag var helt vettskrämd. Jag sa som i ett mantra att ”jag vill inte delta, snälla låt mig slippa delta. Det är sånt här jag mår dåligt av”. Jag hade panik i drömmen, var livrädd för att behöva gå igenom massan av människor och visa mig i ett luciatåg. Jag var livrädd för allas blickar och ville inte medverka. Jag kände panikångesten som kröp i kroppen på mig och fick tag på min strupe, jag ville skrika där i sömnen. LÅT mig slippa delta!

Ni kan inte ana hur skönt det var att vakna och inse att allt var en dröm, att jag är vuxen och ingen kan tvinga mig att delta i ett luciatåg. Men nu är det så här igen, jag drömmer om skolor och prestationer på nätterna. Det är som min hjärna är en bokhylla med böcker där miljontals av dessa böcker fallet till marken som på ett gammalt bibliotek och jag måste städa upp allt. Varken kroppen eller hjärnan har energin att göra det, så istället väljer kroppen att sova. Den väljer att lägga sig på soffan och sova och åter igen sova. Som att den sover ikapp månader utan sömn. Min kropp och själ är trötta, de vill inget hellre än att sova en djup sömn.

Utmattningssyndrom – Mardrömmar och att vakna förbannad mitt i natten.

Madeleine Stenberg 21 november, 2016 26 Kommentarer

Jag vaknade arg inatt, så där rejält förbannad över en dröm som gjort mig rosenrasande. Det var stressigt och jag befann mig på jobbet, jag letade efter mina saker som var borta. Mina böcker jag köpt för egna pengar och lite annat. Jag kände mig maktlös i letandet efter mina saker och allt var försvunnet, jag fick ett utbrott i drömmen och slängde saker omkring mig. Jag kände en ilska inombords och vaknade lika irriterad, kunde ju ganska snabbt konstatera att jag drömt men det var ändå ett obehag där i drömmen för jag tror mycket av drömmen symboliserar hur det känns inom mig just nu.

Det är inte sakerna som irriterar mig, inte heller arbetsplatsen. Däremot känner jag mig besviken på så mycket just nu, besviken på hur livet ser ut. Besviken på att jag slutade lyssna på kroppen och körde på. Att jag skapade struktur och hade koll på mina saker, att jag skapade om och arbetade i det dolda. För det är så jag känner att jag gjort. Arbetat i det dolda så ingen sett hur jag egentligen kämpade på. Jag jobbade och slet, jag kämpade på och bet ihop. Jag såg aldrig mitt eget kämpande eller min egen kamp inombords, jag kände den men orkade inte lyssna på den. Nu är jag här, i mitten av mitt liv med sjukskrivning och sömnproblem. Med tabletter mot depression och utmattning, med trötthet och irritation, jag känner mig ofta så galet ensam.

Det där med att känna mig ensam är förbannat jobbigt. Jag känner mig förbannat bortglömd dessutom, som att man bara varit en passagerare på en buss tillsammans med människor som idag inte ens märker att man är borta. Jag känner mig så galet ensam, som att jag sitter här innanför min väggar och ser livet gå förbi utanför mina fönster. Det är snart jul och vid den här tiden på året har jag börjat ladda för julkalendern och att julpynta hemma.

Andra år vid den här tiden har jag tänkt att det snart är jullov och tid för att umgås med familjen. Lite ledighet och lite tid för oss, men i år är jag sjukskriven med ångest. I år känns det som julhandlingen kommer hållas helt på internet då jag inte kommer fixa att gå i gallerior. Andra år har jag försökt åka till Ikea under mellandagarna och unna mig någon ny möbel, i år vågar jag inte kliva in på Ikea. Andra år har jag varit negativ för snön, i år bekommer varken snön eller kylan mig. Jag känner mig helt enkelt för upptagen av mitt inre, vem är jag? Vem håller jag på att bli? Vem är jag när jag kommit ut från detta?

Jag är inte samma människa längre, jag känner inte längre för att ställa upp eller bry mig om människor i samma utsträckning som tidigare. Numera vill jag bara bry mig om dem som bryr sig om mig. Den lilla skara som hört av sig sedan jag hamnade här, för det är väl som människor säger. Det är först när man behöver någon som de verkligt betydande människorna i ditt liv träder fram.

Utmattningssyndrom – Kvällsenergier?

Madeleine Stenberg 20 november, 2016 22 Kommentarer

En nästan ett år gammal bild.

Jag har inte fotograferat något idag så därmed får det bli lite gamla fotografier. Vad gör man inte när man ändå inte har något bättre att visa? Den här söndagen har jag kollat på Gilmore Girls och somnade sedan på soffan. Sov ett bra tag och blev väckt av Björn som skulle komma hit och lämna William.

Jag hade nämligen fixat med lite innebandybiljetter åt honom så Björn och Emma (Björns syster) drog på innebandy och William kom hem hit. Strax efter så kom Williams tremänning Lucas hit, jag skulle lämna dem på Parkouren vid 17:15 så då passade det ganska bra att åka med båda ditåt. William fick sedan åka hem med Lucas mamma, väldigt praktiskt att kunna hjälpas åt tycker jag.

I alla fall, efter jag lämnat William och Lucas så åkte jag till ICA Maxi och handlade ingredienser till dagens middag. Det blev Al capongryta med penne pasta, något som är väldigt uppskattat av alla här hemma. Så medan jag lagade middag kom Björn hit och hämtade bilnyckeln och körde hem Emma, och sen kom han tillbaka. William kom ganska strax efter så vi åt middag alla tre och sedan så tog vi det lugnt en stund.

Jag började rengöra akvariet när Björn åkt hem till sig, precis då ringde Lisa så vi pratade en stund medan jag gjorde fint i akvariet och fixade med maten åt djuren där i. När jag och Lisa pratat klart passade jag på att diska och sedan städade jag toaletterna här hemma, så nu är allt sånt rent. Imorgon bitti tänkte jag dammsuga när jag kliver ur sängen och sedan ska jag träffa Lisa och Alice för att fotografera lilla nyfödda Alice är tanken. Hur roligt som helst, känns som en ära att få fotografera en bebis åt en vän. Det känns väldigt fint måste jag säga.

Nu ska jag gå in och säga godnatt åt William innan han somnar, tror jag ska lägga mig själv också trots att klockan är tidigt på kvällen. Det är märkligt med det här, nyss hade jag sådan kvällsenergi som jag ofta får sedan jag fått utmattningssyndrom. Eller om det är energi eller en ovilja från kroppens sida att sova? Något skumt är det ju, för på kvällen sedan jag fick utmattningssyndrom är det som att jag aldrig kan somna och så börjar jag grubbla eller får för mig att jag borde göra vissa saker. Det är svinjobbigt eftersom det betyder att sömnen inte alls blir på det viset det borde vara.

Utmattningssyndrom – Idag vill jag bara ligga på soffan.

Madeleine Stenberg 20 november, 2016 18 Kommentarer

Dagarna går alltid upp och ner. Jag hade ångest inatt och har vaknat flera gånger av drömmar som stressat upp mig. Jag kände mig så där riktigt speedad flera gånger när jag vaknade så någon riktig sömn har jag verkligen inte fått inatt. Det är jobbigt att drömma saker som skapar oro inom sig, framförallt när det är mycket som lätt skulle kunna släppas om man bara kunde släppa kontrollbehovet man har i sig.

Jag avskyr den där känsla av att inte ha kontroll över situationer eller göra fel, att göra fel är också vad som fått mig hit. Rädslan för misslyckande och andras bedömning runt mig, det hänger så klart ihop med det där jag skrivit om tidigare att jag aldrig är nöjd med vad jag gör, och är livrädd för att göra fel. Jag är en perfektionist som absolut inte vill misslyckas, jag vill så gärna vara duktig och känna att andra kanske ändå tycker att man är helt okej.

Men för den sakens skull så betyder det också en rädsla för misslyckande eller en rädsla att göra fel. Jag tror mitt examensstrul i våras var toppen på ett isberg, och det var därför kroppen sa stopp. Jag hade hamnat här ändå, men jag tror att examensstrulet liksom var en av delarna som fick mig att liksom inte orka längre. Det där att alltid göra rätt, att alltid kämpa för mitt eget godkännande som aldrig kommer. Att alltid hugga efter halmstrån för att känna att man godkänner sig själv och det gör jag aldrig.

Jag avundas de människor som älskar sig själva, som aldrig känner oro för saker. Som bara tänker att det där löser sig. Jag önskar så jag hade en del av den tron på mig själv, även om den inte finns där i mig. Så önskar jag mig den, jag önskar mig en röst inombords som säger ”du är bra som du är”. Jag önskar den dömande människan inom mig kunde viska nya ord till mig istället för negativa ord. Jag önskar så att jag kunde känna mig stolt och inte så oerhört dömande mot mig själv.