oktober 2016

Utmattningssyndrom – Där jag spenderar mina förmiddagar.

Madeleine Stenberg 14 oktober, 2016 30 Kommentarer

Alltså jag kanske inte spenderar hela förmiddagen precis här, men en stor del i alla fall. Först sover jag, sedan ligger jag och lyssnar på tystheten i takt med att jag försöker tvinga mig själv att stiga ur sängen. Vissa dagar som i morse går det inte alls, då ligger jag som fastklistrad i sängen och är ledsen för allt, jag oroar mig för livet och tiden. Såna gånger ligger jag kvar i sängen till 10:30 eller ännu längre. Stirrar, blundar och tvingar till slut mig själv att gå ur sängen. Då brukar jag dusch, jag brukar stå en stund i duschen och avslutar med att skruva ner värmen så jag får en kalldusch. Läste förut att det är bra för stress, håret, huden, humöret och ömma muskler. Jag får erkänna att en kalldusch för mig brukar göra att jag även känner mig piggare och vill ur duschen snabbare så ett tips till er för känner att ni duschar för länge.

Sedan klär jag på mig och sätter mig vid mitt sminkbord, jag brukar smörja in ansiktet i ansiktskräm och sminkar mig. Att sminka mig är något jag känner är något jag ska göra för att bli frisk. Det är något jag tycker om, och jag ska göra saker jag tycker om för att bli frisk.

Det här är ju kanske inte helt enkelt alla gånger, men jag kämpar med sånt här. Precis som att jag knyter skorna och tar en promenad. Tar min medicin varje morgon när jag vaknar och försöker att våga göra sånt jag tycker om. Bara det faktum att jag bloggar igen känns bra. Även om inläggen stundvis är totalt meningslösa är det ändå skönt att få föra orden och skriva.

Det här med att skriva, när jag var i Williams ålder fick låna en dator av min mormors tvillingbror. Den här datorn gick det endast att skriva på och jag tog mig in i den via disketter och DOS, för er som är unga har ni ingen aning om vad jag talar om. Men denna dator hade inte ens Word om man säger så. Datorn på skolan som man fick sitta vid, under specifika stunder hade Word och Paint, men det hade alltså inte den här datorn. Hur som haver, jag fick låna datorn för att jag så gärna ville skriva, och det gjorde jag. Jag skrev novell efter novell på datorn. Vill minnas att jag nog även förde någon form av dagbok på den. Jag var helt enkelt fast i skrivandet, datorn lämnades sedan tillbaka och jag började på högstadiet. Där fick jag kollegieblock av lärarna och jag skrev, ni kan inte förstå hur mycket jag skrev. Sida upp och sida ner, jag läste upp berättelserna för vänner. Vet inte om vännerna gillade mina berättelser? Men vännerna påstod att jag skrev bra i alla fall.

Men sedan som med mycket annat var det som att jag tappade glöden. Det hände saker i mitt liv som fick mig att tappa bort pennan, istället var det böcker som tog över. Ja och min dagbok då, dagböcker hade jag alltid. Jag fortsatte att skriva i dagböcker och hoppade sedan över på Lunarstorm, sedan blev det bloggen. Eller ja Lunarstorm var början på den här bloggen, det jag skrev på Lunarstorm finns här i bloggen. Det är tolv år av skrivande, och tolv år av utvecklande. Men jag har känt under tiden när jag pluggat och sedan jobbat, hur bloggen fick lämna plats för annat.

Varför blev det så här? Jag har tänkt så mycket på saken, varför slutade jag att skriva? Jag med pennan, tangenterna och tankarna? Varför gav jag upp att föra orden ner? Jag vet ju att skrivande är en del av vad som gör mig till mig. Mina tankar och min ventil, mina känslor och mitt liv. Jag behöver skriva orden för att må bra. Jag vill aldrig mera tappa mig själv som jag nu gjort. Jag vill tillbaka till mig, och aldrig mer bli den jag blivit och såg mig som i somras. Jag vill vara den levnadsglada Madeleine, inte den som ligger i sängen och gråter. Jag vill ha mitt liv där jag skrattar, ler och har roligt. Aldrig mer ska jobbet ta så stor plats i mitt liv att jag slutar njuta av livet. Jobbet är något man ska utföra för det är roligt, stimulerande och ger inkomst. Jobbet ska inte ta all kraft man har och lämna själen skadad. Jobb är en del av livet, och inte hela livet. Det ska jag lära mig, och när jag lärt mig den saken, ja då är jag äntligen frisk.

Det är målet, det är dit min långa väg bär. Ni kommer se mig där, inte ens jag vet när. Men ni kommer se mig där!

Utmattningssyndrom – Att känna sig ensam och lämnad.

Madeleine Stenberg 13 oktober, 2016 28 Kommentarer

Jag har ett invant beteende att försöka hjälpa andra. Det kanske beror på att jag är storasyster, äldsta barnet till tre yngre syskon. Pappa dog när jag var nio år och jag tror det lite gjorde att jag tog mer ansvar även för den saken. Inte så att mamman sa till mig att ta mer ansvar, men jag tror att man automatiskt får ta mer ansvar som äldsta barnet och när det bara finns en förälder så får man nog ansvarsbiten på köpet. Förutom det tyckte jag om att ta ansvar för saker, när min yngsta syster föddes gick jag ofta och bar henne på armen eller i bärsele och sjöng för henne.

Sen skulle jag välja gymnasium och kom in på barn och fritid. Egentligen ville jag gå media fotograf, men där var poängen så höga att jag helt enkelt inte kom in med mina skoltrött/deprimerad betyg. Istället gick jag Barn och fritid och hoppade sedan av, jag tyckte helt enkelt inte att det var något för mig just då. Jag testade att arbeta inom vården som jag tyckte var rätt roligt, människor och ta hand om. Sedan fortsatte det så där, blev gravid med William och fick ta hand om honom. Gick undersköterskeprogrammet men insåg att vården inte var något för mig så hoppade på lärarprogrammet. Ännu en gång man fick ta hand om, och det har jag gjort. Tagit hand om, jag har råddat och tagit hand om människor. Inte bara i mitt jobb utan även på fritiden, det har blivit en del av mig att bry mig lite extra och ta hand om människor. Jag har erbjudit mitt stöd och min hjälp, funderat kring människors mående och frågat hur det är? Jag har verkligen brytt mig om, när jag nu själv kraschat och är i behov av stöd känner jag dock vart sjutton befinner sig alla jag erbjudit min hjälp? Man får inte säga sådant, man ska inte förvänta sig samma sak tillbaka av andra. Jag vet, men vet ni det känns ändå.

Jag antar att man bara undrar varför man inte får något SMS eller e-post? Man undrar varför ingen frågar hur man mår, förutom om man skulle råkas till att ses helt oplanerat. Man undrar över varför ingen tycks märka att man försvunnit ut deras liv. Man känner sig osynlig, och helt plötsligt blir man lite ledsen på sig själv för man brytt sig om människor som skiter i hur man själv mår. Jag börjar inse att alla är så upptagna i den här världen av sitt eget och vi som bryr oss om andra, vi är förmodligen för få i antalet.

Jag trodde jag skulle få uppmuntrande ord, kanske en blomma. Kanske några peppande ord, men istället inser jag till min sorg och även i ett uppvaknade att det nog är bäst att helt enkelt sluta bry sig i andra i framtiden. För när man själv behöver uppmuntring finns det aldrig någon där ändå.