november 2016

Utmattningssyndrom – KBT, en förklaring varför jag mår dåligt och en text alla som känt eller känner mig borde läsa.

Madeleine Stenberg 10 november, 2016 30 Kommentarer

Idag var jag som jag skrev tidigare på KBT.  En timme med diskussioner där jag för första gången öppnade mig kring ett ämne som jag aldrig riktigt förstått hur djupt det påverkat mig. Ett minne och den delen som skadade min självkänsla och självkännedom. Tre år av psykisk mobbning som jag alltid undrar över varför jag var den enda som såg eller upplevde. Men är man liten tänker man inte på sånt här, jag vet det. Det är kanske någon som märker men små barn är inte lika utåt så de ser inte sakerna.

Idag poppade det ur mig känslan för min lärare jag hade på lågstadiet. Hur hennes påverkan av att alltid berätta för mig hur dålig jag vet, eller håna mig inför mina klasskompisar påverkade mitt mående. Hur jag gick ifrån att känna mig omtyckt till att få bilden av mig själv som hon som inte kan någonting. Hur hennes dagliga ord om hur dålig jag var, eller hur kompisar inte skulle leka med mig påverkade mig. Hur jag försökte berätta för andra senare om hur jag upplevt saken, medan andra alltid talade med denna människa med värme. Hon var ju så snäll? För mig fanns inget snällt bakom den människan, men hon var säkert snäll emot alla utom mig och någon till. Hon avskydde mig bokstavligt talat och det kände jag, hon sa det ofta till min mamma också på utvecklingssamtal. Hur otroligt dålig jag var på i princip allt, idrott, läsa och matematik. Hur värdelös jag var på att rita och hur dålig människa jag var, hon hatade mig utifrån och in. Vad jag gjorde mot henne har jag många gånger funderat över, vad fick henne att direkt när hon såg mig hata en sju till tioåring? VAD får en vuxen att psykiskt mobba någon i tre hela år? Att trycka ner ett barn till hon känner sig som just den personen man bestämt sig för att få henne till. Den värdelösa, den som aldrig skulle lyckas…

Hon skapade en person, en identitet i mig. Hon la grunden för vad min beteendevetare idag förklarade som en tatuering i mig. Trots att jag fick full pott på proven i fyran och aldrig berättade saken för resten av klassen, så var skadan redan skedd. När en kille i min klass vid musiken sa ”DU är ändå sämst i vår klass” när vi skulle göra något minns jag att jag tänkte att. Ja, jag vet jag är sämst. Vad han inte visste var att jag var den enda som fått full pott i klassen på både engelska glosorna och Sverigekartan. Det var vår och snö när dessa ord sas, och jag minns att jag började ge upp där och då. Jag var ju ändå sämst, precis lika sämst som jag upplevdes på idrotten i lagsporter var jag även sämst på alla ämnen i skolan. Det hade ju läraren också sagt till allihopa så det blev min sanning. Min del och mitt liv!

Jag gav som sagt upp. Jag ville inte mera, jag kände att mellanstadiet kunde skita sig och trots att jag älskade sång och musik och gick på kör, där jag till och med sjöng i kyrkan solo i kyrkan och fick massor med beröm för min sångröst gav upp den saken för att jag vid något tillfälle fick för mig att jag även var dålig på detta. Tror det var en blick av några tjejer från en annan skola som skapade känslan. Jag slutade sjunga och slutade även med dansen som jag tyckte var rolig egentligen, men inte ville fortsätta med för jag var ändå ordet igen SÄMST!

Jag började högstadiet, tiden när ens självbild skapas ännu mera. Jag var sämst ändå och trodde nog aldrig att människor tyckte om mig. Eller trodde jag var ganska säker på människors bild av mig, vem kunde tycka om mig? Jag ville helst inte sticka ut och gjorde saker jag än idag ångrar under min tonårstid. Jag gjorde saker som aktivt skadade mig själv, och jag åt inget. Jag berättade på KBT:n idag om hur jag höll mina tummar och pekfingrar emot varandra i nian och att det var någon liten glipa för midjan och jag tänkte att ”när dessa två rör vid varandra, då först är jag tillräckligt smal”. Det är sjukt men det var mitt första mål, förmodligen även målet som skadade min mage och som jag idag får lida med tack vara min IBS.

Jag gjorde allt för att känna mig duktig. Har undvikit att leka lekar med vuxna, spelar aldrig brännboll tillsammans eller kubb. Jag undviker sällskapsspel och kortspel, jag höll mig borta i från matematik som gärna sågs som något för alla de smarta i världen. Jag valde aktivt bort människor jag egentligen ville bli vän med, för att jag alltid känt mig sämre än alla andra.

När jag sedan fick min utbildning, mitt jobb eller allt annat jag lyckats med har det ändå aldrig gett mig den där tillfredsställelsen jag sökt. Jag har aldrig känt mig bra, jag har aldrig tyckt att mina högskolestudier varit tillräckliga. Alltid tyckt att andra varit bättre än mig, jag har aldrig förstått när någon kallt mig begåvad eller allmänbildad och ambitiös. Jag har bara trott att alla runt mig hånat mig. För det är ju så hon känner, hon den lilla sjuåringen inom mig som dagligen fick höra i skolan av en auktoritet att hon var värdelös. Det är hon sjuåringen inom mig som ger mig känslorna av att alltid vilja ha mera. Aldrig känna mig nöjd med det jag gjort, för hon inom mig vill så gärna känna själv att hon kan.

Jag satt där i fåtöljen på företagshälsovården och fick ur mig allt detta. Min prestige min känsla och fick lite svar, allt jag tänkt på i hela mitt liv. Min lilla hemlighet som skadat mig mer än den hjälpt mig. Alla år jag trott det var min uppväxt som varit boven, och visst finns det delar där med som varit jobbiga men den här delen var en vuxen som använde sin makt för att förstöra ett barn. Nu kommer jag få jobba med min självkänsla. Jag fick ett papper med mig hem att läsa, ett utkast på en bok som kunde vara bra.

Nu hoppas jag att alla jag någon gång känt, eller känner läser detta. Jag hoppas så att ni får veta mer om känslan jag burit inom mig hela mitt liv. Jag tänker inte längre skämmas för mina känslor. Jag är trött på att inte känna att jag duger, jag vill känna mig lika värdefull som alla andra. Hur förbannat svårt det än kommer att vara att en dag komma dit.

Utmattningssyndrom – Du dör inte panikångest, det bara känns så. 

Madeleine Stenberg 10 november, 2016 8 Kommentarer

Befinner mig på företagshälsovården, och hjärtat slår så fort att jag tror det snart befinner sig utanför min kropp. Att först åka buss, med all ångest det innebär. Att tvinga sig själv gå ner på stan och gå in på affärer bara för att gå runt. För att sedan göra samma sak i Borlänge. Alltså mitt hjärta, alltså min puls. Jag dör nog, det känns så. Jag hör mitt inre upprepa mantrat ”man dör inte, det bara känns så” samtliga som en annan liten del av hjärnan säger ”du kommer visst att dö, känner du inte det din idiot”. Jag önskar ingen detta helvete. Ingen borde behöva känna så här.

Det gör galet och förbaskat ont i mig att läsa om alla i samma situation, spelar ingen roll på graden av utmattning det är lika hemskt för alla. Man vill leva, man längtar efter livet tillbaka. Man längtar efter att gå i en butik utan att tro att man ska dö. Man längtar efter att våga handla utan att man tror folk glor på en. 

Jag längtar tills den dagen då jag kliver ut sängen och mår bra igen. Hoppas på att KBT idag är mitt lilla steg framåt. Snäll låt detta vara ett steg framåt. 

Utmattningssyndrom – Hur allt förändrar mig som person.

Madeleine Stenberg 9 november, 2016 Inga kommentarer

Det är ändå ganska fint när man tittar ut genom fönstret just nu. Massor med vit snö som gör det lite ljusare på kvällarna än det varit på sista tiden. Idag har verkligen snön fallit från himlen hela dagen känns det som. William har haft kvällskul med hela mellanstadiet uppe på Lugnet och han verkade nöjd när han kom hem. Dock vägrade han bokstavligt talat att ta på sig täckbyxor, så fick hem en kall son. Vad ska man göra? Han är tolv år så man kan ju knappast bara klä honom heller, utan man får gilla läget. Jag tror dock att han inte kommer göra om saken igen för han fryser och har legat i badet.

Annars är det lugnt här, imorgon ska jag till företagshälsovården och träffa beteendevetaren igen. Det blir nog bra det är fortfarande jobbigt att åka buss, och sedan har den här veckan varit jobbig ur det avseendet att jag gjort något varje dag. Det gillas inte av varken min kropp eller mitt inre, det känns direkt när man gjort för mycket. Träffat någon, umgåtts eller på annat sett behövt integreras med människor. Jag skulle påstå att det blir som all form av energi lämnar kroppen. Men imorgon blir förhoppningsvis sista dagen på denna vecka där jag behöver vara social inför människor på ett kravfyllt sätt.

Det är inte helt enkelt att ha det här i kroppen, det märks så väl på mig när jag är tvungen att göra mer en kroppen vill. Ibland undrar jag när man kommer vakna upp med energi igen? Något som däremot är ganska intressant är hur man märker förändringar i sig själv när man fått det här. Hur saker man tidigare inte haft intresse för plötsligt blir väldigt rogivande.

Som att städa, när jag pluggade var städningen min tillflyktsort när jag hade tråkigt. Att gå runt med dammtrasan och dammsuga såg jag som något extra skönt i vardagen. En stund för att bara sluta tänka en stund och se ett resultat av renhet. Det var rogivande för själen, men sen när jag började jobba försvann städningen och blev en grej på fasta tider och dagar och oftast mest av trötthet och ett nej:ande rop inombords. Sen jag fick utmattningssyndrom har jag börjat städa så där rogivande igen. Jag går runt och dammar, dammsuger och städar toaletterna. Jag diskar och och lyssnar på tystheten och se ett rent resultat som sedan ger mig en tryggande känsla inombords. Jag brukar tända några ljus och låta ljusens doft sprida sig genom hemmet. Det är fint och rogivande, det är härligt att bara känna den känslan av lugnet.

En annan sak som jag funnit intresset i numera är att laga mat. Jag skrev det ju för någon dag sedan, men detta är intressant. Jag tycker helt plötsligt att matlagning är riktigt roligt, och kan ägna en tankarna på att testa ny mat ganska ofta. Dessutom känns det som matlagning är roligare nu sedan jag fick utmattningssyndrom eftersom jag känner att det är något jag klarar av, dessutom är det lugnt och tyst och jag behöver inte bry mig om något för en stund.

Sedan har jag även märkt hur jag gillar känslan av att lyssna på POD och att promenera långa sträckor i min ensamhet. Jag tycker om känslan av att bara ta en promenad och ha ljudet från en en dokumentär i öronen. Då slipper jag möta människor och slipper även stanna för att tala med någon. Istället går man där och lyssnar på någon som berättar saker och man får dessutom chansen att bara se sig omkring. Jag gillar känslan av att ta in naturen runt mig utan att behöva umgås med människor för en stund.

Något jag längtar efter är att få tillbaka mitt intresse för fotografering. Jag skulle så gärna vilja känna behovet av att ta med kameran ut och fotografera mera, jag längtar efter att få tillbaka suget för detta. Men just nu blir det som ett krav och just krav orkar jag inte med. Kraven gör mig ledsen och nedstämd, så allt som suger energier ifrån mig lägger jag åt sidan för framtiden. Ingenting ska pressas fram, jag ska bara göra roliga saker. Sen är det svårt med roliga saker också, för det är inte alltid man vet vad man tycker är roligt.

Nej nu ska jag strax sova,  det är ju torsdag imorgon och möte med beteendevetaren. Jag hoppas på att komma därifrån med lite nya känslor och tankar.

Utmattningssyndrom – Att testa sömntabletter, för att få tillbaka sömnen.

Madeleine Stenberg 9 november, 2016 10 Kommentarer

Igår kväll testade jag den där sömntabletten, det gör jag inte om igen. Fick jordens restless legs höll på att bli galen! Jag kanske blev sömnig men benen höll mig vaken, tack men nej tack till den medicinen kände jag ganska omgående.

Nog för att det är pest och pina att inte kunna sova, men att få restless legs är också pest och pina. Man blir som en nattvandrare, blir förbannad på benen och surar en hel del. Sen tror man ju lätt att det kommer fortsätta så här resten av natten. När det väl släpper är det ju bra men ändå, tack men nej tack. Inga rastlösa ben för min del.

Jag fick upp vid nio idag, gick ner på stan då jag skulle köpa armband av några som sålde genom ett UF-företag som jag tyckte verkade bra. Stod vid Kristine kyrkan i 20 minuter utan att någon dök upp så gick upp mot regementet och ICA Maxi istället. Fick sedan meddelande från en av tjejerna att de blivit sjuka, kände lite att nu kommer jag i alla fall inte handla därifrån. Kalla mig fjantig men man kan faktiskt höra av sig tidigare. Fördelen var dock att jag fick min promenad och det var ju skönt.

Jag tog och vandrade i ett kallt och snöigt Falun. Lyssnade på P3 dokumentär och Peter Rätz, den var riktigt intressant. Kan rekommendera den, tycker det är skönt att lyssna på något när man går så slipper man oroa sig för att behöva prata med någon. Idag vaknade jag nämligen och var ganska trött på folk, alltid roligt med såna dagar. Kanske är det för att Facebook just nu bara skriver om ”CHOCKEN kring vem som vann” det är väl knappast någon chock? Det stod mellan två kandidater det har vi vetat i flera veckor? Man kunde ju hoppas på Hillary men någonstans har jag hela tiden känt på mig att det blir Trump. Jag är långt ifrån chockad, precis lika lite som jag blivit när SD fått höga röstningsresultat i Sverige. Inte för att jag skulle på något vis rösta på SD, men för att om man hänger med kan man ju lätt se prognoserna?

Personligen tycker jag ordet chock missbrukas. Chock för mig är när det händer något tragiskt och helt oväntat, inte är det något som på ett vis är väntat? Sorg absolut, men chock? Jag kan känna sorg i hur resultat blir, men absolut inte chock. Jag hade blivit chockad om någon helt otippad blivit president att det varken blivit Trump eller Hillary, då kunde man nog snacka om chock eller mer förvåning. Jag hade reagerat på samma sätt om det varit så att ett okänt parti i Sverige fick alla röster vid ett val. Men annars? Nej knappast, sen är det här precis som förra året när alla samlade in kläder och skänkte sina pengar till Syrien. Om ett par veckor vi säger 1-2 så kommer inte en kotte längre att bry sig om att Trump vann. Det här är flugan av sociala medier, man bryr sig i stunden för att sedan inte bry sig längre. Eller ja, medelsvensson som spelar ”brydd” bryr sig inte. För personerna som bryr sig på riktigt, det är samma människor som man tycker är konstiga som skänker pengar när man inte vinner något på det själv. Ungefär som Rosa bandet som alla kämpade med i flera veckor, och kampen mot bröstcancer? Vem bryr sig om att köpa allt rosa nu när det reas ut på ICA Maxi? Ja väldigt få skulle jag vilja påstå.

Utmattningssyndrom – En dag hos läkaren, fortsatt sjukskrivning och depressioner.

Madeleine Stenberg 7 november, 2016 34 Kommentarer

Jag kände precis hur jag andades ut inför att skriva detta. En lång djup suck, ett andetag för att fylla mina lungor och för att orka formulera ner orden som finns där inom mig. Att lägga ett uttryck och ord för denna dag, denna snöiga och kalla dag, denna dag när det var minusgrader och jag först gick ut vid 14:00 för att bege mig mot bussen.

Bussresan och promenaden i Borlänge Centrum på väg mot Företagshälsovården var stressande. Det stod människor på stan där i Borlänge, och jag oroade mig för att träffa på någon jag känner. Den där känslan av att behöva prata när man redan är uppstressad och oroad inför mötet. Jag träffade ingen som tur var och lyckades ta mig fram till Företagshälsovården, gick upp och anmälde mig i kassan. Sedan fick jag vänta i ett väntrum där det kom människa efter människa. Jag satt och snurrade fingrar, kände flyktbeteende och rädslan av att sitta där. Hur kroppen skriker åt mig att fly, men det lilla sunda förnuftet man har får kroppen att stanna kvar.

När läkaren kom och ropade upp mitt namn trodde jag att svimningarna var nära. Jag följde oroligt med till hans rum och fick börja berätta min historia igen. Om varför jag är här, varför jag känner som jag gör. Jag fick berätta om mina mediciner och att jag knappt sover. Att mitt normala sömnmönster är att jag lägger mig vid 22:00 och somnar först vid 00:30-01:00 på natten och att jag vaknar vid 04:00 och somnar om igen vid 6:00 för att sedan somna om i ungefär 2 timmar till.

Min sömn var ett problem sa läkaren och något vi måste ta tag i, så jag fick ett recept på sömntabletter. Jag fick även reda på hur det ska gå med min terapi och vi diskuterade tiden för att bli frisk från detta. Jag hörde läkaren säga ”Du har varit sjuk i två år, så det kommer ta ett år för dig att bli frisk”. Ett år! Jag vet att det här tar tid men tiden med ett år, det känns som en evighet. Jag tänkte där i mitt stilla sinne på tiden, fick frågan om vad det beror på att jag är här idag.

Jag vet ju varför, jag är den där duktiga flickan som aldrig är nöjd med min prestation. Läkaren frågade om jag gillar att klara saker och känna mig duktig, förklarade att oavsett vad jag lär mig eller hur kunskapssugen jag är ser jag aldrig att jag lyckats med något i alla fall. Det här skulle jag få hjälp med i terapin med beteendevetaren något som jag hoppas ska hjälpa mig.

Läkaren berättade även om resan ur det här, hur man kommer ut som en ny människa. Hur man går från att ha varit en person till en annan. Det märks ju redan idag, jag börjar tycka om saker jag inte tyckt om innan. Läkaren sa att folk som befunnit sig här skriver böcker, kanske är det dit jag kommer hamna? Eller vart kommer jag att hamna? Någonstans blir det ju i alla fall, man blir ju inte för alltid kvar här tänker jag. Men ett år, ni förstår inte hur långt ett år känns.

Hur som helst, var läkaren glad över att jag promenerar varje dag. Att jag ska göra saker jag tycker om, och undvika saker som jag inte tycker om. Jag ska fortsätta pressa mig själv att besöka butiker och umgås med människor. Ja och så ska jag börja med sömntabletterna också, dessa skulle inte vara beroendeframkallande i alla fall. Det kan ju vara bra för mig att få sova, jag tänker att sömnen är ett steg i att bli frisk det med.

Efter jag varit på företagshälsovården kände jag mig uttömd på energi, jag hade fått göra ett depressionstest och har depression i min utmattning även om depressionen gått neråt i jämförelse med i somras. Utmattningen är helt enkelt högre så där är det väl största delen. Jag blev sjukskriven i en månad till och jag ska fortsätta kämpa med det jag gör nu, promenera och göra saker jag tycker om.

Den här sjukdomen blir man först frisk när man prioritera sig själv. Jag har börjat både med yoga och meditation här hemma. Jag tar mina promenader och jag försöker att andas djupt istället för högt uppe. Vad man än säger och gör är detta ingen lätt resa man gör, den tar tid och energi. Det är en kamp som man måste kämpa med dagligen, den som hamnat här eller hamnar här vet precis hur det känns. Det är det sorgliga med allt, för man är så trött och slut. Ens energinivå är väldigt låg och ett möte med en ny person kräver all energi du har och lite därtill.

Utmattningssyndrom – När oron tar över i kroppen och känslan av att ingen tycker om dig.

Madeleine Stenberg 7 november, 2016 20 Kommentarer

Jag sitter vid datorn, igår installerade ju Björn en ny hårddisk åt mig och det märks av att datorn går tystare och lugnare.

Något mer som är tyst och lugnt är hemmet just nu. Tvättmaskinen har just gått klart och jag ska hänga lite tvätt, om cirka en timme ska jag bege mig ut i ett kallt Falun för att åka till Borlänge och företagshälsovården och träffa läkaren där. Jag är nervös, varje nytt möte och varje ny människa som ska introducera i mitt liv får mig att vilja sprängas. Att öppna upp mig åter igen och berätta om varför jag mår dåligt, att vara oroad för att man ska uppfattas som man inte alls mår då dåligt som man gör. Man får någon skum bild i huvudet att människor tror så galet mycket om en som person.

Jag måste komma över den där känslan av att folk tänker saker om mig. Det gör jag via att försöka skriva på platser som Facebook och i min blogg, jag som under senare år inte orkat med att ens socialisera mig med nya människor måste nu göra detta. Jag känner ibland det som att jag börjar lära mig att leva igen, det är jobbigt. Det är ju en rehabilitering som jag skrev om för några dagar sedan, det är en ny period där jag ska lära om mig själv att göra helt normala saker utan att man ens tänker på det.

Jag minns för några år sedan när jag ofta fick höra att jag alltid var så glad. Jag har funderat på det där, att jag var så glad och hade energin. Vart tog den vägen? Och varför försvann den där glada människan? När försvann hon?

Som liten var jag väldigt social, jag umgicks alltid med barn som barn. När jag tänker efter lekte jag alltid med någon ny och var inte alls rädd för att slänga mig in i en ny bekantskap. Sen blev jag åren innan tonåring och blev helt plötsligt väldigt noga med att inte prata med vem som helst, eller sticka ut. Min dåliga självkänsla och också rädslan för att misslyckas tog så mycket över, jag avskyr det där. Rädslan av att misslyckas och rädslan jag har för vad människor tycker och tänker om mig.

Jag önskar så att jag kunde vara en av alla människor som klev in i ett rum och kände mig omtyckt. Men istället är jag en person som kliver in i ett rum och genast tänker att ingen här tycker om mig, folk tycker nog inte jag är riktigt klok? Folk tittar på mig för jag nog sagt något dumt? Eller om jag träffar en människa jag tycker om, så vågar jag inte riktigt bli vän med denna personen eftersom jag någonstans tror att den ändå inte tycker om mig. Jag vill inte tränga mig på, det där är egentligen det mest jobbiga av allt. Att hela tiden misstänka att människor inte tycker om en, att alltid tro att folk nog tycker illa om mig som person.

Jag avskyr att alltid känna mig bedömd av den största kritikern som är mig själv. Jag önskar att jag kunde se allt bra jag gjort i livet, och att tänka att när jag möter någon ny människa så tycker den nog faktiskt om mig egentligen. Jag avskyr att se något jag skapat och tänka att någon annan skulle kunna göra detta så mycket bättre än mig. Varför kan jag inte bara tänka att det jag gör är bra nog? Att människor tycker om mig för den jag är? Varför kan jag inte bara älska mig själv, och känna mig nöjd och glad för det jag gjort? Varför är min självkänsla sådan att det jag gör aldrig är gott nog? Jag önskar så jag var en del av alla människor som ser sig själva som lyckade, varför gör inte jag det?

Idag ska jag till läkaren, och möta en ny människa igen. En ny människa jag ska öppna upp mig för och blotta min ödsliga själ för, någon som ska bedöma mig och göra en analys av den jag är. Idag ska jag kämpa mig igenom ett nytt möte och kämpa åter igen med känslan. Känslan av att inte duga, känslan av att misslyckas och känslan av allt det som jag bär på. Det som jag hoppas terapeuten ska hjälpa mig med att överkomma.