Jag var 15 år hade precis slutat åttan och tyckte jag var tjockast i världen.
Jag har legat enda tills tolv idag i sängen. Fick rejäl migrän igår och låg hela dagen mer eller mindre klubbad. Var till Björn och åt men hade så ont i huvudet, var längesen det värkte så enormt. Dessutom gungar världen känns det som. Varje gång jag blundat så har jag befunnit mig i en rondell, eller på en båt. För er som någon gång druckit er fulla på alkohol så kan ni förstå känslan, det har varit hemskt. Därmed bloggade jag inget mer igår och har heller inte hunnit svara på era fina kommentarer. Är jätteimponerad av all respons från föregående inlägg! Alltså WOW! Jag ska svara er allihopa, men måste bara ta en promenad och greja lite för att se om huvudet helt hänger med igen sen. Men nu till det ämne jag tänkte beröra idag, det har mycket med min självkänsla att göra så det känns helt rätt.
Idag såg jag på Facebook att KIT som jag följer där delat en länk om skolor som fixat duschbås för eleverna skulle börja vara med på idrotten och duscha efteråt. Jag kände direkt med dessa elever och minns min egen skolgång och idrotten. Jag avskydde idrotten, dels för min dåliga självkänsla på själva idrottspassen jag var värdelös på bollsporter och andra lagsporter som alltid dominerade idrottslektionerna, och sen hade jag min astma jag levde med helt ovetande upp på den saken. Det gjorde liksom inte saken bättre att man var sämst på allt, det enda jag egentligen gillade med idrott i skolan var redskapsbana och sånt fick man ju inte speciellt ofta. Jag älskade att hänga i knäna i ringarna, snurra runt och hoppa. Jag minns ännu doften ner till idrottssalen och känslan i magen när man gick neråt för att mötas av vad lektionen skulle bestå av idag. Det var lika stressigt och hemskt varje gång, så kom man in och såg att det var spökboll, eller innebandy och det enda man kände var ett skrik inombords av ”NEJ”. Lagindelningar och suckande från övriga klasskompisar för man inte var duktig och hade man tur fanns någon likasinnad vän med i laget så man kanske kunde hålla sig lite på sidan och småprata tills läraren fick ett utbrott. Aldrig någonsin fick man frågan om VARFÖR man inte deltog, utan istället fick man veta att man var lat och dålig. Men vi kommer tillbaka till detta, för det är en bra del i helheten.
Efter idrotten kom det där momentet jag bävade ännu mer för. Duschen, att gå in tillsammans med sina klasskompisar helt naken och duscha tillsammans. Man skulle alltså stå där och vänta tillsammans nakna på sin tur, eller så skulle man duscha medan folk kollade på dig naken. Jag vet att ingen tittar specifikt på en person, och det här ska jag också ta upp alldeles strax men jag vill beskriva känslan. Där står man och duschar och snabbar sig så gott man kan, sen ska man ut i omklädningsrummet åter igen naken och på med kläderna.
Jag var 15 år och satt med min hund Sassa i soffan, Håller armarna över magen, då skulle ingen se den.
När jag började på högstadiet så insåg jag att kollen på personer var mindre och det var betydligt enklare att skolka och inte få något betyg i idrotten än att behöva klä av sig åter igen inför en helt ny grupp människor dessutom. Jag hade ätstörningar och dolde min kropp så gott jag kunde med alldeles förstora tröjor och kände mig tjockast varje gång vi skulle göra något. Jag ville inte att någon skulle komma nära mig eller sitta nära för risken fanns ju att personen kände mitt fett, att jag knappast hade något fett på kroppen såg jag aldrig men det var MIN bild av min avskyvärda kropp.
Den här bilden av min kropp har aldrig riktigt försvunnit. Jag tycker ännu idag inte om att visa min kropp naken, att gå till gynekologen eller barnmorskan för cellprov eller annat är lika jobbigt idag som den första gången jag var där. Den där känslan av att ta av sig byxorna, gå till stolen, kliva upp och hoppa neråt. Jag bryr mig väldigt lite om själva undersökningen i sig, den spelar mig ingen roll. Men det är stegen dit, att ta av sig kläderna och gå helt naken inför en annan människa. Det är lika obehagligt idag som den där första dagen på ungdomsmottagningen när jag var femton år. Den känslan är precis lika, det finns ingen förändring i den känslan.
Det är samma känsla som får mig att inte vilja följa min son och hans pappa till badhuset. För inne i badhuset förväntas jag åter igen slänga av mig kläderna inför en grupp främmande människor jag aldrig mött. Jag förväntas att sätta på mig badkläderna och duscha med andra människor. Dessutom görs ju allt sånt där ensamt eftersom jag är kvinna och sonen och hans pappa är män. Vi går ju till olika omklädningsrum…
15 år och gick i nian. Jag håller åter igen en arm över magen.
Det är nu jag kommer tillbaka till det där jag skrev med att varför skulle kolla på just mig i duschen. Den logiska delen av min hjärna vet att lika lite som jag står och glor och bedömer människor i duschen på gymmet eller i badhuset gör andra människor det på mig. Det är precis lika logiskt som jag förstår att barnmorskan eller läkaren som undersöker mig vaginalt bryr sig om min snippa (jag skriver snippa då det ligger bäst till hands som mamma och lärare, läs det ordet ni föredrar) mer än någon annans. Jag förstår absolut att barnmorskor och läkare sett så många snippor i sitt liv att de aldrig skulle kunna komma ihåg alla, och tro mig jag skulle lätt kunna se andras snippor hela dagarna jag med utan att bry mig. Men skillnaden mellan att se det ur andras perspektiv och sitt eget är att när man väl har en känsla så är det just DIN känsla och den betyder något för dig.
Jag tänker så ofta på det här i stort. Hur vi människor så ofta med all välmening försöker plocka bort andra människors upplevelser genom att lägga våra värderingar i dem. Vi säger saker som ”Åh men då ska man tänka så här”, eller ”Då gör man så här”, eller ”Då bestämmer man sig för det här”. Men allt detta hjälper inte den som känner något på insidan. Denna personens känsla är precis lika verkligen som allt annat. OM man känner ett obehag blir det inte bättre av att tänka utifrån andras perspektiv man måste få ha rätten att känna och utifrån det kanske få hjälpen med sin upplevelse och få må bättre.
Vad vill jag med det här inlägget? Jag vill nog bara att man ska ge människor utrymme för att känna, uppleva och tänka vad som helst. Att inte försöka lägga sina upplevelser på någon annan utan att man istället ska lära sig att lyssna och försöka hjälpa. Den där självkänslan vi går runt med måste vi som är lite känsligare som personer få hjälp och peppning med, inte ord som bara lägger ett lock på känslan och släpper ut känslan av att ”min upplevelse är fel och onormal”.
Madeleine Stenberg 
